Idag har jag varit på pastorsträff i Norrköping. En gång i månaden under terminstid träffas Östergötlands EFK-pastorer för att samtala och be tillsammans. Det är en skön gemenskap med många intressanta, roliga och olika personer. Idag var Korskyrkan i Norrköping där kollegorna Inga-Märtha och Tobbe jobbar platsen för vår träff.

Inga-Märtha delade några tankar kring begreppen “skuld” och “skam”. Bl.a. hänvisade hon till att någon/några talat om att den svenska kulturen har gått från en skuld-kultur till en skam-kultur. Med skuld menas då att man gör fel, medan skam innebär att man är fel. Skulden kan man bli av med genom att få förlåtelse, medan skamen finns kvar eftersom det handlar om vad man är. Kanske är det därför vi idag generellt sett har så svårt att erkänna att vi gör fel ibland (bekänner vår skuld), eftersom vi då tar det som en bekräftelse på att vi är fel. D.v.s. skamkänslan blir bekräftad om vi skulle erkänna att vi är skyldiga till fel. Kanske är det också därför ordet ‘synd’ kommit att bli så tabubelagt även inom kyrkan, eftersom man inte längre kan skilja på den man är och det man gör. Vi diskuterade även skillnader på berättigad skuld och oberättigad skuld. Det utvecklades till ett mycket intressant samtal.

Intressant i relation till detta var att filmregissören Lukas Moodyson var gäst i TV-programmet Skavlan i fredags. Han sa då att vi ofta ser skuld som något icke önskvärt som vi ska skära bort och bli av med. Men han menade att skuld är något positivt – en hjälp att se sin egen del i det som händer och sker och en drivkraft till förändring i ens liv. Det känns som att Moodyson är en genuint kristen tanke på spåren. Vi kan faktiskt erkänna fel och brister utan att hela vår identitet därmed brakar samman. Detta var några tankar i all hast, och jag vet inte hur förståeligt jag formulerade detta.