Intressant samtal om skuld och skam
Idag har jag varit på pastorsträff i Norrköping. En gång i månaden under terminstid träffas Östergötlands EFK-pastorer för att samtala och be tillsammans. Det är en skön gemenskap med många intressanta, roliga och olika personer. Idag var Korskyrkan i Norrköping där kollegorna Inga-Märtha och Tobbe jobbar platsen för vår träff.
Inga-Märtha delade några tankar kring begreppen “skuld” och “skam”. Bl.a. hänvisade hon till att någon/några talat om att den svenska kulturen har gått från en skuld-kultur till en skam-kultur. Med skuld menas då att man gör fel, medan skam innebär att man är fel. Skulden kan man bli av med genom att få förlåtelse, medan skamen finns kvar eftersom det handlar om vad man är. Kanske är det därför vi idag generellt sett har så svårt att erkänna att vi gör fel ibland (bekänner vår skuld), eftersom vi då tar det som en bekräftelse på att vi är fel. D.v.s. skamkänslan blir bekräftad om vi skulle erkänna att vi är skyldiga till fel. Kanske är det också därför ordet ‘synd’ kommit att bli så tabubelagt även inom kyrkan, eftersom man inte längre kan skilja på den man är och det man gör. Vi diskuterade även skillnader på berättigad skuld och oberättigad skuld. Det utvecklades till ett mycket intressant samtal.
Intressant i relation till detta var att filmregissören Lukas Moodyson var gäst i TV-programmet Skavlan i fredags. Han sa då att vi ofta ser skuld som något icke önskvärt som vi ska skära bort och bli av med. Men han menade att skuld är något positivt – en hjälp att se sin egen del i det som händer och sker och en drivkraft till förändring i ens liv. Det känns som att Moodyson är en genuint kristen tanke på spåren. Vi kan faktiskt erkänna fel och brister utan att hela vår identitet därmed brakar samman. Detta var några tankar i all hast, och jag vet inte hur förståeligt jag formulerade detta.
Uncategorized | Anton | 28 January, 2009
Hej Anton
Äntligen tar jag mig i kragen och skriver ett inlägg på din blogg, som jag naturligtvis har läst sedan du började skriva. Är helt inne på Moodysons tankar. Jag har dåligt samvete och känner skuld när jag gjort något fel eller gjort något som sårat någon och detta dåliga samvete tackar jag Gud för. Jag kan ha dåligt samvete för saker som jag gjort för många år sedan och det påminner mig om att inte göra det igen. Jag tror att många människor bedövar sitt samvete och ser det som ett problem i stället för att ta itu orsaken till det dåliga samvetet.
Allt gott / Calle
Jag förstod, men det tål att tänka vidare på!
Anton!
Kloka tankar. Jag tycker mig se detta ibland i mötet med människor (och också i mig själv då och då); man trycker undan den skuldkänsla som kan bidra till försoning och förlåtelse, men odlar den skamkänsla som är abstrakt, undflyende och omöjlig att komma till rätta med.
Att göra denna distinktion är nog alldeles avgörande, inte minst i själavård och samtal med människor som har svårt att reda ut vad som är vad.
Är det inte så att också vi präster/pastorer haft svårt med detta? Skulden borde leda till omvändelse och nåd, men skammen till själavård och ibland terapi, men vi tenderar att försöka bota skulden med terapi och tvärtom.
Kumlapastorn Lignell
Väldigt intressant. Bara genom att läsa “Skuld = gör, skam = är” så börjar jag tänka och det slog an en sträng som gjorde att jag inte kunde läsa klart texten utan jag fick stanna där. Jag ska nog skriva ner mina tankar och publicera dessa . Väldigt spännande ämne för övrigt. Tyvärr tror jag att hela den svenska frikyrkligheten har problem med skam. Men ingen skuld..
vanligaradikaler.wordpress.com