Under helgen som var hade vi svensexa för en god, rolig och kär vän. Daniel och jag lärde känna varandra under högstadiet och sedan dess har vi varit – åtminstone enligt min bedömning – nära vänner. När vi nu möttes ett stort gäng grabbar fanns det personer bland dem som jag inte hade träffat sedan högstadietiden – ett angenämt återseende måste jag säga.

En sysselsättning som gärna infinner sig när man möts och minns en svunnen tid är att imitera gamla lärare man haft. Jag blev direkt ombedd av en av de närvarande att göra en s.k. “Lenneman”.  Personen i fråga, som jag inte träffat sedan högstadiet, mindes att jag brukade härma min dåvarande klassföreståndare Mats Lenneman i korridorerna, och nu ville han av nostalgiska skäl att jag skulle bjuda på en Lenneman.  Till detta ska läggas att jag och hela min klass tyckte väldigt bra om Lenneman. För att göra en Lenneman krävs att man kommer in i rummet i en kurvliknande rörelse. Lenneman var stor, kraftig och gick fruktansvärt fort. För att han inte skulle flyga ut genom fönstret av centrifugalkraften, var han tvungen att docera. Mot golvet hade han mitt i kurvan en lutning på ca 60 grader. Lägg därtill att karln saknade hals, så förstår man att det var en anmärkningsvärd syn. Detta brukade jag alltså härma på håltimmar och tiominutersraster till övriga elevers både förtret och förtjusning. 

Det är inte alltid som imitationerna är så snälla, men på något sätt känns det legitimt att driva med sina gamla lärare. Varför vet jag egentligen inte, men jag har aldrig känt dåligt samvete när jag härmar en gammal lärare. Men frågan är; är det egentligen moraliskt tvivelaktigt att göra sig rolig över lärare? Gjorde jag fel när jag i helgen bjöd på en “Lenneman”? Man kan ju bara vända på perspektivet; tänk om lärare lika ohämmat härmade elever. Vad skulle hända då? Vad tycker du? Har du liknande känslor kring detta? Varför/varför inte?