En av U2:s allra populäraste låtar under 80-talet hette “I still haven’t found what I’m looking for” (Jag har fortfarande inte hittat vad jag letar efter). För mig så beskriver den meningen ganska mitt i prick vad det innebär att vara kristen, eller att vara en efterföljare till Jesus som jag tycker låter bättre. (Ordet kristen är något utslitet och missbrukat och kan klistras på både kulturer och våldsförespråkande abortkliniksprängare.) Detta kanske är förvånande för många. Är inte poängen med kristen tro just att man har funnit sanningen med stort S? Är inte den stora förtjänsten med att vara kristen att man slipper söka och grubbla leta efter svar? Är inte poängen att jag kan strunta i allt och luta mig tillbaka och vänta på evigheten?

Nej, själva poängen med att vara Jesu efterföljare är inte att sökandet tar slut. Poängen är snarare att sökandet intensifieras och får ett mål. Jesus säger; “SÖK först Guds rike och Guds rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” och “BE så skall ni få, SÖK, så skall ni finna. BULTA, så skall dörren öppnas.” Att bli en efterföljare innebär att man fått smak på något som man vill ha mer av – och därför blir sökandet extra intensivt. Man har erfarit – man vet - att det finns något att söka, och därför vill man ha mer. Istället för ett planlöst sökande efter någon typ av mening och mål med sitt liv, har efterföljaren anat att detta på riktigt finns i personen Jesus och det han säger.

Intressant i Bonos text är att det finns ett personligt “du” som han adresserar. Sökandet efter detta “du” har tagit honom över de högsta berg, han har krupit, sprungit och krumbuktat sig på alla sätt för att finna detta “du”, men han har fortfarande inte funnit vad han söker. Jag tror att sökandet efter detta “du” är nödvändigt som drivkraft i efterföljarens liv – annars blir han en soffpotatis. Men en förutsättning för att sökandet ska fortsätta, är att smaken av Guds rike inte försvinner. Och det märkliga är att den smaken – och därmed också längtan i mig – växer sig allt starkare. Längtan efter en tillvaro där våld, hat och lögn är främlingar. Ett system där sociala klyftor beroende på olika hudfärg, inkomst, klass, intressen, kön, folkslag, eller efternamn är fullständigt utraderade. Den tillvaron söker jag – men har fullt ut inte funnit den. Den som säger att kristen tro inte skulle vara progressiv – den personen har inte läst vad Jesus säger.

Just för att jag fortfarande söker det jag letar efter ber jag desperat: Låt Ditt rike komma – inte mitt! Amen

Under helgen som var hade vi svensexa för en god, rolig och kär vän. Daniel och jag lärde känna varandra under högstadiet och sedan dess har vi varit – åtminstone enligt min bedömning – nära vänner. När vi nu möttes ett stort gäng grabbar fanns det personer bland dem som jag inte hade träffat sedan högstadietiden – ett angenämt återseende måste jag säga.

En sysselsättning som gärna infinner sig när man möts och minns en svunnen tid är att imitera gamla lärare man haft. Jag blev direkt ombedd av en av de närvarande att göra en s.k. “Lenneman”.  Personen i fråga, som jag inte träffat sedan högstadiet, mindes att jag brukade härma min dåvarande klassföreståndare Mats Lenneman i korridorerna, och nu ville han av nostalgiska skäl att jag skulle bjuda på en Lenneman.  Till detta ska läggas att jag och hela min klass tyckte väldigt bra om Lenneman. För att göra en Lenneman krävs att man kommer in i rummet i en kurvliknande rörelse. Lenneman var stor, kraftig och gick fruktansvärt fort. För att han inte skulle flyga ut genom fönstret av centrifugalkraften, var han tvungen att docera. Mot golvet hade han mitt i kurvan en lutning på ca 60 grader. Lägg därtill att karln saknade hals, så förstår man att det var en anmärkningsvärd syn. Detta brukade jag alltså härma på håltimmar och tiominutersraster till övriga elevers både förtret och förtjusning. 

Det är inte alltid som imitationerna är så snälla, men på något sätt känns det legitimt att driva med sina gamla lärare. Varför vet jag egentligen inte, men jag har aldrig känt dåligt samvete när jag härmar en gammal lärare. Men frågan är; är det egentligen moraliskt tvivelaktigt att göra sig rolig över lärare? Gjorde jag fel när jag i helgen bjöd på en “Lenneman”? Man kan ju bara vända på perspektivet; tänk om lärare lika ohämmat härmade elever. Vad skulle hända då? Vad tycker du? Har du liknande känslor kring detta? Varför/varför inte?