Idag har vi haft den stora förmånen att få lyfta fram vårt senaste tillskott Jona till välsignelse i vår församling. Det är en grymt härlig förmån att veta att man inte står ensam utan har en hel drös med människor som vill stötta, hjälpa och finnas till hands under hans uppväxt. Att dessutom på detta sätt få be om Guds hjälp och vägledning känns både viktigt och bra. Jona passade dessutom på att göra en grimas som blev förevigad av församlingens egen paparazzi – Hans Hagdahl.

Predikade dessutom om tungan (vilket jag var inne på i en tidigare bloggpost). Citerade bl.a.  Wikipedia, och notera gärna spänningen mellan Wikipedias och Jakobs beskrivningar:

 ”Tungan är även den muskel som vi har mest kontroll över” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Tunga)

“Det finns ingen art bland fyrfotadjur, fåglar, kräldjur eller havsdjur som inte kan betvingas och har betvingats av människan. Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift.” (Jak 3:7-8)

Vem har rätt? Wikipedia, Jakob eller båda? 

Noterar också att Jonas Gardells bok om Jesus rönt stor uppmärksamhet i media och på diverse bloggar. Det mest intressanta är hur journalister presenterar Gardells ifrågasättande bild av en snäll, mesig Jesus med blå ögon som något helt nytt och revolutionerande. Det säger väldigt mycket om hur djupt oinsatt man är i denna fråga då man tror att detta skulle utgöra kyrkans Jesus i allmänhet, och Bibelns Jesus i synnerhet. Att Jesus inte var blåögd, mesig, med feminina händer, perfekta tänder (som Gardell tydligen gör stor sak av) och gloria över huvudet framgår ganska tydligt om man läser de bästa källorna till hans liv som vi har – nämligen de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Problemet med att “mysjesusar” uppstår beror mer på att man inte tar till sig Bibelns Jesus, än tvärtom. Jag kommer att läsa Gardells bok, och tänker inte uttala mig om innehållet förrän jag gjort det. Detta var mer en reflektion över hur något som inte är nytt kan framstå som helt revolutionerande om rätt person säger det, i detta fall en extremt begåvad författare. Jag kan ge två andra bra lästips som gör upp med vanliga förställningar om Jesus och hans budskap utifrån en läsning av evangelietexterna: Jesus hemliga budskap av Brian McLaren och Den Jesus jag aldrig känt av Philip Yancey. Båda dessa böcker utgavs på svenska långt innan Gardells bok kom. Särskilt den förstnämnda är alldeles lysande.

Att vara pastor är verkligen ett omväxlande yrke. Idag har jag varit på något så exklusivt som en invingning av Östra Ryds nya inomhusboulebana. Självaste landshövdingen Björn Eriksson var där och klippte bandet och orerade med sin bullriga stämma. Konstaterade att jag inte skulle vilja vara landshövding. Detta var nämligen den trettonde boulebana som han invigde, och i juni kommer han att inviga sin 3000:e (!!!) inrättning. Vilket jobb att behöva låtsas vara intresserad av så mycket! Måste dock säga att han om han inte var intresserad av boule så maskerade han det väldigt bra. Han spelade t.o.m. en invigningsmatch – och vann. Efter detta bjöds alla närvarande till kaffe Östra Ryds IF:s klubbstuga. Där fick alla föreningar, organisationer och församlingar i Östra Ryd presentera sin verksamhet för de närvarande och för landshövdingen. Jag var alltså där för att representera församlingen. Alla hade i förväg fått 4 minuter till sitt förfogande. Min bordsgranne Pelle i Viby (som representerade den lokala LRF-avdelningen) och jag funderade en bit in på presentationerna om de ansvariga glömt att skriva en nolla bakom fyran på just våra papper, eftersom många tenderade att överskrida sina befogenheter med råge. Hursomhelst var det en över förväntan intressant eftermiddag. Det finns verkligen mycket goda ideella krafter i vårt lilla samhälle, vilket också landshövding Eriksson underströk i sitt slutanförande innan han rullade hem mot sitt slott i Linköping. Han var säkert nöjd, för han käkade dessutom två av Ronaldos goda kalorimättade bullar.

Tillsammans med tre goda vänner var jag i måndags på Kinnarps Arena och bevittnade hur ett tröttkört HV 71 åkte på däng mot Frölunda. Jag blir förvånad om HV klarar sig ur det grepp som Frölunda därmed kopplat i semifinalserien. Halvbra match men mycket kul att komma iväg på detta sätt. Puckarna verkar dessutom gå Färjestads väg och i synnerhet målvakten Jonas Gustavssons. Guldet kommer nog hem till Karlstad igen om några veckor.

Sitter just och försöker komma igång med den tredje predikan av fem utifrån Jakobsbrevet. Rubriken är “Från fördömande till berömmande” och utgår från kapitel 3:1-12 som beskriver tungans förödande effekter. Smaka på dessa verser t.ex.

“Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, och han kan tygla hela sin kropp” (3:2)

“Det finns ingen art bland fyrfotadjur, fåglar, kräldjur eller havsdjur som inte kan betvingas och har betvingats av människan. Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift.” (3:7-8)

Intressant är också att hela textavsnittet börjar med följande uppmaning: “Bli inte lärare allesammans, ni vet att vi får en strängare dom” (3:1). Huruvida puckarna är raka på rinken låter jag vara osagt, men i Jakobsbrevet är de det. Man kanske gör bäst i att bara läsa texten på söndag och sedan vara tyst…

Helgen i Närke var både god och rekreationsrik. Den avslutades med att jag, genom min faster Ingrids hjälp, fick den stora förmånen att beskåda den sista föreställningen av skådespelet Mot strömmen som i helgen sattes upp i Askers baptistkapell. Skådespelet handlar om hur det gick til när Askers baptistförsamling bildades för 150 år sedan.

Det som slog mig under föreställningen är hur långt ifrån dagens frikyrkorörelse är det mod, den offervilja och övertygelser som dessa pionjärer visade prov på. Trots trakasserier från myndigheter, hotande fängelsestraff och marginalisering i samhället fortsatte dessa baptister att döpa folk och stå upp för sina övertygelser. Asker var naturligtvis inte den enda platsen där det gick till på detta sätt, utan är nog mer att betrakta som ett tidstypiskt exempel.

I vår tid verkar längtan att passa in och vara en del av det etablerade och rådande (d.v.s. med strömmen) vara starkare än att faktiskt vara det alternativ som världen behöver. Ett alternativ som är salt och ljus, och liksom laxarna simmar mot strömmen. Men det är ju mycket jobbigare.

Nu kan man ju ändå vara tacksam att samhället förändrats och att man inte längre riskerar straff för att man läser Bibeln hemma eller delar nattvard utan prästs närvaro. Samtidigt som jag känner tacksamhet för det slår mig en annan fråga med full kraft: Är det verkligen samhället som förändrats så radikalt att evangeliet inte längre är anstötligt? Eller är det kanske så att den kristna kyrkan tämjt evangeliet så till den milda grad att det inte längre utmanar och provocerar? Skulle vi möta samma motstånd och våld om vi på samma frimodiga sätt som baptisterna på 1850-talet inte kompromissade med våra övertygelser? Vad tänker du om detta?

Det är fredag eftermiddag och jag ska alldeles snart gå hem. I helgen är jag ledig för första gången på två månader, vilket naturligtvis är skönt. Kvällen ska ägnas åt att städa och imorgon åker fembarnsfamiljen iväg, första gången vi åker allihop. Det blir intressant att se hur det funkar med packning och övernattning på annan ort. Vi åker till Fjugesta för att hälsa på Saras föräldrar, vars hus dessutom är en byggarbetsplats för tillfället. Jag kommer förmodligen inte vara piggare när jag kommer hem. Skönt, dock, att komma iväg ett par dagar.

Idag är jag på gott humör. Linköping åkte ur slutspelet i ishockey igår, och man gjorde det på det tyngsta möjliga sättet. Det är märkligt hur ett lags misslyckanden kan gör att man blir glad och känner sig tillfreds. Men det finns några lag i mitt liv vars misslyckanden nästan är viktigare än att de lag jag har i mitt hjärta lyckas. I hockey är det naturligtvis Färjestad som mitt hjärta klappar för, och som lär stå med ytterligare ett SM-guld om några veckor. Linköping och Frölunda är de lag som jag avskyr och vars misslyckanden värmer hjärtat.

I fotboll är känslorna ännu mer inblandade, vilket naturligtvis inte är bra för hälsan eftersom jag tillhör den luttrade skara som håller på Peking. Men eftersom känslorna är större i fotbollen finns också avskyn med på ett ännu tydligare sätt. Jag avskyr Örebro SK så till dem milda grad att anblicken av deras fula klubbemblem får mig att må illa. Varför jag just hyser denna aversion mot ÖSK vet jag inte, det bara är så – medfött kanske. Mitt inre ler även när AIK och Djurgården går kräftgång.

När nu inte mitt lag finns med i Allsvenskan blir det intressanta med den serien att kolla om ÖSK har förlorat. Samtidigt ska ÖSK vara glada att det finns någon utanför Närkes gränser som överhuvudtaget bryr sig om laget, vilket jag tror är extremt ovanligt. Det sägs att kärlekens motsats inte är hat, utan apati. Jag tror att de allra flesta skulle placera tråkiga och gråa Örebro i det facket – generellt ses inte ÖSK som ett lag som engarerar. Men i mitt apatifacket finns lag som Örgryte, Gefle, Halmstad, och supertråkigt oengagerande Trelleborg. I det facket vill väl inget lag egentligen vara? Hur ser du på detta? Är det bättre att vara avskydd än att inte skapa några reaktioner alls?

Har just kommit hem från gudstjänst. Det blev många samtal under fikat idag. Jag älskar verkligen den delen i gudstjänsten, då vi får samlas kring borden, möta varandra och samtala. Jag tycker att det är viktigt att man ser gudstjänsten som en helhet av lovsång, predikan och fika. Det är först under fikat som det kan bli synligt om församlingen är en annorlunda gemenskap med en annan kung. En gemenskap där skiljelinjer och klyftor mellan människor som annars råder i samhället är upphävda. Eller som Paulus uttrycker det: “Är ni döta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.” Om inte den ordningen blir konkret och synligt i den kristna församlingen, var ska det då bli synligt? Det slår mig att min tro på Guds rikes faktiska verklighet styrks av att fika tillsammans med Betaniaförsamlingen. Då är man väl ändå på rätt väg, kanske…

Något om melodifestivalen. Malena Ernman vann, och visst vann väl rätt låt? Under festivalens gång växte tre favoriter fram för mig; Molly Zandén, Malena Ernamn och Caroline af Ugglas. Resultatet var väl ganska väl i sin ordning, förutom det oförklarliga i att Molly kom sist. Min stora farhåga var att EMD eller Måns Zelmerlöv skulle vinna, men tack och lov har svenska folket ganska bra koll på vad som är bra eller dåligt. Skönt, hursomhelst, att det är över. Nästa år kommer förmodligen Eurovision song contest att arrangeras i Sverige.

Kan också säga att gårdagens föreläsningar med Alf B Svensson var mycket bra – t.o.m. överraskande bra! Det gäller som sagt att inte ha för höga förväntningar…

Detta är den skönaste stunden på hela veckan. Det är fredag, tvillingarna har just gått och lagt sig. Tillfredsställelsen blir än mer fulländad när jag just satt på en skiva med Dire Straits som jag knappt lyssnat på detta millennium. Fredagskvällen för med sig en del funderingar inför helgen:

- Imorgon ska jag och min älskade Sara på en relationsfrukost som anordnas av vår församling med psykologen Alf B Svensson. Det ska handla om barnuppfostran och hur man håller kärleken levande. Jag tror att detta kan vara en bra grej, men jag har lite svårt för den kärnfamiljshype som jag ibland kan känna råder inom frikyrkligheten eftersom den tenderar att exkludera dem som inte lever i kärnfamiljen, t.ex. singlar. Hursomhelst talas det ofta om att det är så extremt viktigt att vårda kärleken i parrelationen. Jag tror att det stora problemet i många relationer inte handlar om brist på tid för varandra eller att man inte försöker. Aldrig förr har jag sett så många som åker iväg utan barn på egen hand för att “vårda kärleken”. Många gånger – tror jag – är istället problemet det motsatta. Vi har helt enkelt för höga förväntningar på vad man själv ska få ut av parrelationen, och allt detta prat om hur viktigt det är skruvar upp förväntningar till orimliga proportioner. Att vårda kärleken tror jag i mångt och mycket handlar om att lära sig att inte ha för höga förväntningar på sin partner. Att inte ha för höga förväntningar vad relationen kan ge mig, i form av ständigt intellektuellt utbyte, ständigt superskönt sex, och någon som ständigt stimulerar min personliga utveckling. När vi får ner förväntningarna till rimliga nivåer kan en spontan kram, en klapp på kinden eller ett spontant “jag älskar dig” vara som balsam för själen. Vad mer kan man begära?

 - På söndag ska jag fortsätta predika utifrån Jakobsbrevet. “Från delad till helad” är rubriken och jag ska tala om vår tendens att dela upp vårt liv i sektorer, istället för att se livet som en helig helhet där hela livet är inför Gud och till för att gestalta Guds rike. Inte bara den del av livet då vi ägnar oss åt vissa aktiviteter i en viss byggnad mellan vissa klockslag.

- Imorgon är det slutfinal på melodifestivalen. Skönt att det är över. Mina två största barn är fullständigt inne i detta och sjunger låtarna hela tiden. Var alldeles nyss inne och fick se Hugo uppträda på sitt skrivbord skrålande dansbandet Scotts låt Jag tror på oss som tydligen blivit hans favorit. Ibland är det alldeles för mycket Anton i mina barn…

- På söndag hoppas jag också på nytt få möta min gode vän Stefan Kratz i en badmintonduell. Vi försöker få igång något som liknar en grundkondition, och vi har spelat fyra veckor i rad nu – uthålligt värre.

Nu ska jag lyssna färdigt på den fantastiska låten Telegraph road med Dire Straits innan jag stänger datorn och ansluter mig till resten av familjen. Trevlig helg!

Har just läst boken Jenny av Jonas Gardell. Detta är den tredje och avslutande fortsättningen på En komikers uppväxt och den alldeles lysande Ett ufo gör entré. Jenny och framför allt Ett ufo gör entré är helt lysande böcker och gör träffsäkra personporträtt av alla de roller och typer som finns i en högstadieklass. Att läsa dessa böcker är som att bli fjorton igen, och man känner igen sig med skrämmande tydlighet i de beskrivningar Gardell gör.

Högstadiet är en grym passage i livet. Det märkliga är att jag tror att de allra flesta känner igen sig i den utsatta rollen. Den som var för svag för att stå emot grupptrycket, den som var för feg för att säga ifrån, den som egentligen inte passade in, den som hela tiden kände ett utanförskap. För att maskera detta utfördes elaka handlingar, och elaka ord sas. Så även från min sida. Med lite distans till min egen högstadietid och i ljuset av Gardells böcker ställer jag undrande frågan vem jag egentligen var i de andras ögon. Min egen självuppfattning, liksom så många andras självuppfattning, var en osäker identitetssökande tönt som låtsades vara säkrare än jag var.

Högstadiemaskeraden leder ofrånkomligt till en stämning av att bevaka sin position som helt – tror man – bygger på att masken sitter orörd. Har jag i denna strävan sagt och gjort saker som skapat sår som än idag kanske inte är läkta? Jag vet själv att jag vid några tillfällen fick kommentarer som kan påverka mig än idag. Kommentarer som antagligen fälldes utan någon vidare mening eller tanke. Hur många sådana kommentarer kan man inte själv ha fällt på högstadiet??? Jag blir nästan kallsvettig när jag tänker på att mina egna barn ska genomgå högstadieåldern. Samtidigt så inser jag att inte mycket skiljer högstadiet från vuxenlivet – fast på högstadiet var det mer tydligt och ociviliserat.

Just nu läser jag Jakobsbrevet. Jakobsbrevet är ett av breven i Nya Testamentet som av många antas vara skrivet av Jesus bror Jakob. På söndag börjar jag predika en temaserie som pågår under fem söndagar utifrån detta brev.

Det som slår mig när jag läser brevet är att det lika gärna skulle kunna vara skrivet idag. Det känns som en knivskarp analys av mitt liv, och kanske av kristna bekännare i allmänhet. På söndag ska jag prata om den uppdelningen vi gör av begreppet “tro”. Vi tenderar ständigt att tala om tro som något teoretiskt, i meningen “hålla för sant”, i stil med att “jag tror att snön smälter nästa vecka”, eller “jag tror att bussen blir försenad”. När sedan inte teori och praktik går hand i hand ursäktar vi oss med att det är ju “tron” som är det viktiga.

Jakob vänder sig mot att vi använder den definitionen på tro när vi talar om det kristna livet. I sann Luthersk anda har vi ju fått höra att vi blir frälsta av nåd genom “tron allena”. Men den “tro” genom vilken Gud frälser handlar om en odelbar helhet av teori och praktik. För att mosa vår tro på den tron tar Jakob till storsläggan: “Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar” (2:19).

 Utifrån vår ofta teoretiska, och därmed amputerade, syn på tro så är konsekvenser och praktisk handling frikopplade från tron. Men om inte det jag “tror” får praktiska konsekvenser så tror jag egentligen inte, menar Jakob. Vi har, i likhet med Jakobs förmodade läsare, påverkats av en alltför dualistisk syn på människan och begrepp som tro, frihet, frälsning har fått en annan innebörd. En av Jakobsbrevets stora förtjänster är den återkoppling han gör till den judiska gammaltestamentliga berättelsen. Tro blir då en helhet. Trosexemplen Abraham och Rahab lyfts fram därför att deras tro visade sig i handling. De hade inte gått till historien som troshjältar om det enbart handlade om en “inre” eller “andlig” tro i stil med “jag har ju i alla fall min barnatro”. Istället tog de risker vars konsekvenser de själva omöjligen kunde överblicka. Det är den tron som Jesus utmanar oss till – inte enbart till en faktamässig tro på att han nog har funnits, dött och uppstått.