Helgen i Närke var både god och rekreationsrik. Den avslutades med att jag, genom min faster Ingrids hjälp, fick den stora förmånen att beskåda den sista föreställningen av skådespelet Mot strömmen som i helgen sattes upp i Askers baptistkapell. Skådespelet handlar om hur det gick til när Askers baptistförsamling bildades för 150 år sedan.

Det som slog mig under föreställningen är hur långt ifrån dagens frikyrkorörelse är det mod, den offervilja och övertygelser som dessa pionjärer visade prov på. Trots trakasserier från myndigheter, hotande fängelsestraff och marginalisering i samhället fortsatte dessa baptister att döpa folk och stå upp för sina övertygelser. Asker var naturligtvis inte den enda platsen där det gick till på detta sätt, utan är nog mer att betrakta som ett tidstypiskt exempel.

I vår tid verkar längtan att passa in och vara en del av det etablerade och rådande (d.v.s. med strömmen) vara starkare än att faktiskt vara det alternativ som världen behöver. Ett alternativ som är salt och ljus, och liksom laxarna simmar mot strömmen. Men det är ju mycket jobbigare.

Nu kan man ju ändå vara tacksam att samhället förändrats och att man inte längre riskerar straff för att man läser Bibeln hemma eller delar nattvard utan prästs närvaro. Samtidigt som jag känner tacksamhet för det slår mig en annan fråga med full kraft: Är det verkligen samhället som förändrats så radikalt att evangeliet inte längre är anstötligt? Eller är det kanske så att den kristna kyrkan tämjt evangeliet så till den milda grad att det inte längre utmanar och provocerar? Skulle vi möta samma motstånd och våld om vi på samma frimodiga sätt som baptisterna på 1850-talet inte kompromissade med våra övertygelser? Vad tänker du om detta?

One Response to “Mot strömmen”

1. Jonas Lundström says:

   24 March, 2009 at 12:07

   Väl talat. Jag tror att vi kommer att få möta på kännbart motstånd om vi följer Messias, ungefär som han själv sagt i tex Mt 5. Det är nog tom så att Messias-lidande är ett kännetecken på Guds folk. Sen finns det ju olika grader av motstånd, att folk snackar skit om oss är ju betydligt mildare än när man blir ett huvud kortare. Det sistnämnda ligger nog en bit bort för oss i Sverige, men mildare former av motstånd kommer rätt snart om man tex försöker leva enkelt i en mammonistisk kultur, eller lita på Gud istället för på banker o försäkringsbolag, eller vägrar att underteckna eder o sanningsförsäkringar, eller är en aktiv fredsstiftare, eller försöker tillrättavisa sin bror, eller påpekar församlingarnas brist på helgelse, eller sätter Jesus före andra lojaliteter, tex släkt o familj. Skulle vi vara många som gjorde detta tillsammans o tydligt så är jag övertygad om att vi skulle möta tuffare motstånd relativt snart.