Ikväll är det då dags för mig att göra debut som vårtalare. Först vill jag tacka för alla de goda tips ni gett mig här på bloggen. Vårtalet kommer att läggas upp enligt följande: Jag börjar lite lättsamt med att adressera traditioner som vi har, men som är fullständigt obegripliga. Dopp i grytan är en sådan tradition som vi håller liv i trots att bara en marginell del av de julfirande tycker det är gott. Vårtalet är en liknande tradition som vi tydligen bara måste hålla liv i trots att ingen lyssnar. Sedan säger jag lite sentimentala saker om hur vackert det är i naturen så här års när allt som verkat dött plötsligt får liv. År efter år, generation efter generation håller skapelsens processer på. Detta gör att vi borde fyllas av respekt och inse att vi inte är universums centrum, vilket annars är vår tids stora vanföreställning. Naturens kretslopp fortsätter vare sig vi lever eller dör – vi får bara vara med och utgöra en liten del av en större helhet. Kanske Valborgsmässofirandet kan hjälpa oss att inse det. Slutligen uttrycker jag en stor beundran för de människor som har så stark tro att man tror att allt detta vackra enbart är en produkt av kemiska processer oberoende av en konstnär som tänkt och ligger bakom dessa processer. Oavsett grad av tro kan vi ändå alla hysa beundran över naturens stora under och utbringa ett fyrfaldigt leve. Typ så, lägger jag upp det. Kom gärna till brasan vid Östra Ryds kyrka ikväll 20:30 och var ett moraliskt stöd!!

På söndag är det dags att avsluta predikandet utifrån Jakobsbrevet. Jag kommer att tala om vikten av att inte vara högmodiga och räkna bort Gud som en faktor i våra liv. Jakob skriver bl.a. om att vi inte ska vara så självsäkra när vi gör upp våra framtidsplaner eftersom vi inte vet någonting om vår framtid – inte ens om den tid som ligger allra närmast. Istället bör vi räkna in Gud som en faktor i alla livets omständigheter. “Får någon av er lida skall han be; är någon glad skall han sjunga glädjepsalmer.” (Jak 5:13)

Befinner mig också just nu i Gardells bok “Om Jesus”, och återkommer inom kort med några tankar kring den boken. Jag hoppas att vi ses ikväll – annars återkommer jag igen om ett par dagar här på bloggen!

Den här helgen har jag varit ledig från jobbet. Den största delen av den tiden har jag tillbringat i Pentagon. Det är dock inte så dramatiskt som man först kan tro. Pentagon är nämligen den vedhög som jag under helgen arbetat med, och jag lade nyss det sista vedträt på högen. De första timmarna är det ganska trivsamt att arbeta med ved, men i takt med att timmarna går och man inte tycker att den okapade och okluvna högen minskar blir det ganska tradigt. Desto skönare att det är över för i år. När jag började bygga högen visade det sig att den skulle få fem sidor. Därav namnet Pentagon som min lustigkurre till farbror kom på. Så här ser den vackra vedhögen ut:

Pentagon var dock inte det enda jag gjorde i helgen. Underbart att också få ägna tid och odelad uppmärksamhet åt min familj. Under söndagen var vi hos en av mina kära systrar i Jönköping, vilket för övrigt är en stad som jag inte begriper hur någon frivilligt vill bosätta sig i. Jönköping kallas ju ibland för Smålands Jerusalem p.g.a. den stora halten frikyrklighet i staden. Mitt frikyrkliga sinnelag till trots kan jag dock aldrig riktigt ta till mig denna stad. Det kanske är min aversion mot den bullriga och självsäkra jönköpingsdialekten typ Lars-Åke Lagrell som spökar. Har ni någonsin läst en mer innehållslös bloggpost?

Just nu rasar en diskussion inom Evangeliska Frikyrkan (EFK) angående medlemskap. Vad krävs för att bli medlem i en EFK-församling? Hur mycket kan det få skilja mellan olika lokala församlingar när det gäller detta? Bör vi överhuvudtaget ha ett medlemsbegrepp? Debattens vågor går höga och har bl.a. tagit extra fart p.g.a. en intervju i tidningen Dagen i fredags med Göteborgspastorn Joakim Hagerius. Detta ställningstagande för ett öppnare medlemskap har fått EFK:s ordförande Stefan Swärd att gå i taket på sin blogg. Dessutom har en hel drös med EFK-pastorer satt sitt namn under en debattartikel i tidningen Dagen idag. I går var jag på en mycket trevlig pastorsträff för Östergötlands EFK-pastorer, och naturligtvis kom samtalet att präglas av denna diskussion. Samma spänning som finns i rörelsen i stort kan identifieras även bland oss som var samlade igår.

Vad ska man då säga och tycka om detta? För det första är jag förvånad att Göteborgsförsamlingens s.k. utspel gör så många förvånade och upprörda. I mina ögon så kastar de bara ljus på hur verkligheten ser ut. “Kristet liv och medlemskap hör ihop” är rubriken på dagens debattartikel, och man anser att Sarons välkomnande av människor i utlevd homosexualitet är ett avsteg från detta. Problemet, som jag ser det, är dock att man håller upp homofrågan som något avgörande i att hålla ihop begreppen “medlemskap” och “lärjungaskap”. Men med det medlemsbegrepp som vi nu har, har vi redan tappat den kopplingen. Vi som idag är medlemmar lever inte alltid särskilt “kristet” eftersom många har problem med utlevd girighet, materialism, själviskhet, avund, osund sexualitet, stolthet, kärlekslöshet m.m. I församlingen är tanken att vi hjälper varandra att formas och slipa bort sådant som inte hör till ett kristet liv.

Medlemskap i en församling bör vara en hjälp och förutsättning för att jag ska kunna växa och utvecklas till större likhet med Jesus. Vi är inte medlemmar för att vi är lika Kristus, utan för att vi vill bli lika Kristus. Mina syskon i församlingen och vår gemensamma läsning av Bibeln hjälper oss i denna process. Nu verkar det dock som att Göteborgförsamlingens kritiker anser att vissa synder går bra att brottas med inom församlingen, medan andra synder måste göras upp med utanför församlingen, innan man får bli medlem. Tyvärr brottas vi generellt sett alldeles för lite med de synder vi faktiskt bär på inom församlingarna. Ofta är vi också helt blinda inför den.

Min syn på detta är att man bör ställa medlemmar inför ett antal frågor innan man välkomnar dem. För det första ska personen i fråga erkänna sig till att Jesus är Herre, och att man vill följa denne Jesus så som han beskrivs i evangelierna. Detta ska bekräftas genom dop. För det andra bör man klargöra att man överlåter sig till en gemenskap, och att denna gemenskap utifrån Bibeln kommer att ha åsikter om ens liv. När jag går med i en församling förbinder jag mig till att lyssna uppmärksamt och varsamt på gemenskapen, och betrakta denna röst som viktig. För det tredje innebär denna överlåtelse att det inte finns något som ska betraktas som “privat”. Att bekänna Jesus som Herre innefattar alla områden i ens liv. Ett problem i många församlingar är också det stora antalet passiva medlemmar. Därför anser jag att man bör förnya sitt medlemskap och sin överlåtelse till gemenskapen med jämna mellanrum. Genom att återkommande ställas inför vad medlemskapet innebär aktualiserar man frågan. Personer som inte förnyar sitt medlemskap avförs som medlemmar, förslagsvis efter ett samtal.

Utifrån detta kan sedan saker dyka upp i varje enskild människas liv som är i kollisionskurs med Bibelns undervisning och gemenskapens tolkning av den. Om detta sker måste dock en enskild människa vara myndig nog att avgöra hur hon/han ställer sig till denna spänning som kan uppstå. Tre alternativ finns: 1) Hon/han ändrar sitt liv. 2) Hon/han väljer att gå ur gemenskapen. 3) Hon/han väljer att vara kvar och leva med denna spänning.

Så som tillståndet idag är, är det väldigt många som väljer alternativ 3, eftersom spänningen sällan har några konsekvenser i konkreta relationer. Utmaningen för kristna församlingen idag är därför att leva närmare varandra, och dela livet med varandra på ett tydligare och mer konkret sätt. Först då kommer spänningen att upplevas som obehaglig och det blir konkret varför synd kallas synd - synd handlar nämligen om något som splittrar relationer. Problemet är att relationer som inte finns inte heller kan splittras.

Uppdatering: Upptäckte efteråt att också Jonas Lundström skriver intressant om detta här!

Uppdatering 2: Joachim Elsander och Jonas Melin skriver också om detta. Dessutom svarar ledarskapet i Saron, Göteborg med en debattartikel i Dagen den 24 april.

För ett antal månader sedan fick jag ett telefonsamtal i vilket jag erbjöds det tvivelaktiga nöjet att hålla vårtalet under det sedvanliga valborgsmässofirandet i Östra Ryd. Eftersom jag sagt nej två gånger tidigare hade jag inte mod nog att neka en tredje gång. När jag fick samtalet var det ju dessutom så enormt långt kvar, så det var inte särskilt svårt att lova.

 Nu ser jag till min fasa att det är dags redan nästa vecka och jag har ingen aning om vad man säger i ett vårtal. Är det någon som någonsin har lyssnat på ett vårtal? Jag firar i regel Valborg men jag lyssnar aldrig på vårtalet eftersom det sker i konkurrens med en sprakande brasa och ungar som skjuter smällare och raketer hejvilt. Jag vet inte vad jag ska prata om, och paniken infinner sig nog relativt snart. Ska det vara roligt? Ska det vara fyllt av god substans? Ska det vara medvetet klyschigt om “knoppar som brister” eller “mina barndoms vårar”? Hjälp mig! Ge mig gärna goda tips i någon kommentar, så kanske du är med och räddar mitt anseende.

Påskhelgen var av det mer intensiva slaget, och plötsligt är den över. I fredags och söndags var jag sysselsatt med att predika (mer om detta kan du läsa här och här) och i måndags hade vi en vigselgudstjänst, då Thomas och Nettan i en fantastisk församlingsfest lovade varandra trohet livet ut. Så här såg det ut:

Nu blickar vi fram mot en ny vecka och det är redan onsdag. Sitter och filar på söndagens predikan då jag ska fortsätta med utgångspunkt i Jakobsbrevet. Det satta temat är Från strid till frid. Jakob ställer en diagnos på världen. Enligt Jakob har striden och kampen sitt ursprung i människans själviskhet. Själviskheten har i sin tur sitt ursprung i att människan har vänt sig bort från Gud och satt sig själv i Guds ställe. Vägen till frid är därför, menar Jakob, att låta Gud vara Gud. Då kommer själviskheten och stoltheten att få sig en rejäl törn. Detta får i sin tur konsekvenser för hur vi löser mellanmänskliga konflikter. I det resonemang Jakob för kring detta är det svårt att inte se paralleller till Bibelns elva första kapitel (1 Mosebok 1-11), då Gud och människa kommer allt längre från varandra. Jakob efterlyser en rörelse åt motsatt håll – från kapitel 11 till 1 - vilken blivit möjlig genom att Jesus en gång för alla uppenbarat vem Gud är. Gud är inte en fientligt sinnad Gud, utan en Gud som vill vår gemenskap. Eller som Jakob uttrycker det:

Närma er Gud, och han skall närma sig er! (Jak 4:8)

Det bästa med IFK Norrköping är att man numera vet vad man får. Man blir alltid besviken om man har någon minsta förväntning på vad detta lag kan åstadkomma. Ödslade två timmar denna soliga påskafton framför TV:n för att titta på en katastrofalt dålig insats av mitt älskade lag mot ett Assyriska som var bättre på allt. 0-3 blev resultatet – och det var smickrande för IFK.

Desto godare nyheter att förmedla imorgon. Du som kanske inte visste det; Jesus är uppstånden! Jag ska predika i Östra Ryds kyrka imorgon. Tyngdpunkten kommer att läggas på konsekvenserna av detta, om det är sant. Om det är sant så har Guds rike segrat – det rike där Jesus är kung.  Det innebär att riket har börjat här – nu – och att vi också är kallade att leva ut det här och nu. Gud har gjort en relation med honom möjlig. Den helade relationen tar sig uttryck i att vi människor lever i helade relationer till varandra och till skapelsen. Om vi bekänner att Jesus är uppstånden samtidigt som vi vägrar leva i försoning till varandra och med omsorg om naturen slår vi knut på oss själva. Budskapet gäller hela skapelsen, vilket betonas av Jesus i kyrkoårets text för imorgon från Markus 16: “Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet till hela skapelsen” (v 15). Jesus undervisning och det liv han levde blir högst relevant och det självklara mönstret för en person som säger att Jesus är kung, vilket han är om han nu är uppstånden. Om Jesus inte är uppstånden så struntar vi i det här med församling, kyrka, gudstjänster, Bibel och annat. Då finns det mycket bättre saker att syssla med. Som att äta, sova eller skapa någon provisorisk mening med livet som funkar och är kul.

Ps. Min gode vän Jonas skriver mycket bra här om uppståndelsen, vilket berör en del av det jag ska tala om imorgon. Läs gärna också här om hans tankar kring Jesus död.

Just nu bollar jag med två predikningar samtidigt. En med fokus på Jesus död som ska hållas på långfredagen och en om hans uppståndelse. Tycker att det är lite problematiskt att dela upp det på detta sätt eftersom död och uppståndelse bildar en odelbar helhet. Inte bara med varandra utan också med hela det liv Jesus lever och den undervisning han ger oss.

Kommer hursomhelst att på fredag använda mig av Markus 15 (om korsfästelsen och döden) och Lukas 15:s liknelse om den älskande spanande Fadern som oanständigt nog springer sin förlorade son till mötes. Det oanständiga ligger i att han, som respektabel man i den kultur Jesus levde i, springer. Att han dessutom kramar och kysser en son som några år tidigare egentligen önskat att fadern var död, gör ju inte det stötande i berättelsen mindre. Det är den kärleken som ligger till grund för att Jesus överskrider gränser och utmanar den sociala ordningen. Detta sker ju bl.a. genom att han äter med fel folk. P.g.a. detta oanständiga drag i Guds kärlek – att han fullständigt skiter i sitt anseende för att visa vem Gud är -blir Jesus “korsfäst, död och begraven”. Guds kärlek är djupare, bredare, längre, och högre än vad människorna stod ut med. Därför dödades Jesus. Vi var så främmande för Gud och vårt ursprung att vi inte längre kände igen honom, eller som Johannes uttrycker det i sin prolog:

Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. (Joh 1:10-11)

När Jesus t.o.m. är lydig ända till döden visar han att det finns ingenting som inte Guds oanständiga kärlek kan famna. Korset är därför kärlekens symbol framför andra, och tack vare korsets händelse kan Paulus i ljuset av uppståndelsen skriva om en kärlek som är oövervinnlig och som besegrat allt som går att besegra.

Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. (1 Kor 13:7-8)

Vad innebär det i ljuset av detta att vara Kristi kropp, som församlingen kallas? Liknar vi de socialt accepterade som kände sig så hotade av Jesus att de korsfäste honom och hellre ville att mördaren Barabbas skulle friges? Står vi ut med den kärlek som korset gestaltar och bevisar? Liknar vi den hemmavarande sonen som blir sur när gödkalven slaktas för att hans pucko till brorsa har kommit hem? Liknar vi brodern när vi möter varandra och andra medmänniskor? Eller är vi som fadern som offrar hela sitt anseende och famnar sin son och överöser honom med kyssar utan att pricka av om vederbörande har rätt livsstil, språk, åsikter och teologiska övertygelser?

Några ofärdiga tankar i all hast – kommentera gärna! Är i djupt behov av bra infallsvinklar och vettig korrigering. Återkommer om uppståndelsen framåt helgen!

Det är på plats med ett litet förtydligande. April april!! Det jag skrev häromdagen var alltså ett aprilskämt, vilket många av er som kommenterat redan genomskådat.

Igår var jag i den underbara staden Örebro ;-) och träffade ett gäng kollegor från alla möjliga ställen för en samtalsdag om äktenskap och vigsel. Det var en mycket bra dag, och det är nyttigt att reflektera teologiskt kring hur vi ser på detta. Vi är oftast väldigt överens. Men det är när vi inte är det som samtalen blir väldigt nyttiga och berikande.

Har just läst ut en självbiografi skriven av teologen Harry Månsus, vilken väckt väldigt många tankar och funderingar. Han har jobbat väldigt mycket med att försöka bygga broar mellan kristen tro och det som lite slarvigt går under samlingsnamnet “nyandlighet”. Imorgon ska jag åka till Norrköping för att lyssna på ett föredrag med honom. Jag har dessutom fått den stora förmånen att få äta lunch tillsammans med honom, hans fru och ett par vänner. Dessa vänner känner paret Månsus och jag får nåden att hänga på – det blir spännande! 

Knappt hade vi andats ut efter ytterligare en förlossning innan vi häromveckan fick beskedet – vi ska ha barn igen! Denna gång känns det dock inte lika ödesmättat som sist. Har man fem kan man lika gärna ta hand om ett sjätte. Nu talar vi ju bara om en ökning av barnaskaran med 20%, medan det förra gången var en ökning med 25. I slutet av november behagar ett litet knyte komma ut, vilket innebär att vi får två barn som kommer att gå i samma klass. Man undrar bara vad vi ska göra för att undvika detta eviga befruktande som sker så fort man överhuvudtaget kramar varandra. Det verkar inte som att något preventivmedel hjälper. Hursomhelst är det alldeles för få – åtminstone i vårt land – som tar Guds uppmaning att föröka oss och uppfylla jorden på tillräckligt stort allvar. Och om ingen annan tar det ansvaret får man väl göra det själv.

Vill också påminna alla läsare om att det är första april, och där man minst anar det kan det alltså denna dag ligga en hund begraven. På radio Östergötland gick skämtet – för det var väl ett skämt – ut på att Göran Persson ska efterträda Björn Eriksson som landshövding i Östergötland. Han skulle dessutom få dubbel så hög lön. Men den blygsamme Göran Persson konstaterade att “med tanke på vem de får kommer östgötarna billigt undan”. Hursomhelst ville jag bara varna alla för att inte gå på allt som sägs denna dag.