Om Gardells “Om Jesus”
Nu har jag också läst den. Jag talar om Jonas Gardells mycket omtalade och i media uppmärksammade bok Om Jesus. Ett otal recensioner har redan skrivits – två mycket bra sådana är skrivna av mina vänner Jonas Lundström och Mikael Tellbe. Jag vill bara dela några tankar och känslor som kom till mig i mötet med Gardells bok:
-Boken är välskriven. Gardell är en skicklig författare som uttrycker sig väl och man vill läsa mer. Som kommunikatör är han fantastisk, och det är svårt att inte ryckas med av hans sätt att skriva, då han varvar genomgången av Jesus liv med känslostark förkunnelse som ofta bottnar i egna erfarenheter och upplevelser.
-Jag tycker att det är positivt att han är ärlig. Han uttrycker flera gånger att han själv skriver utifrån en trosuppfattning och en agenda. Samtidigt kan denna ödmjuka ton vara ett sätt att komma undan en hel del ganska vidlyftiga påståenden. Vid några tillfällen då han upprepar sitt mantra “men tro inte allt jag skriver” sker det när han påstått eller antytt saker som inte är av särskilt stor betydelse för grundläggande teologi. Men när han hävdar att vissa saker är alldeles uppenbart kyrkans tillägg jämfört med den historiske Jesus låter han mer tvärsäker än jag tror någon seriös forskare skulle våga vara. Ofta passar också de Jesuscitat han placerar i “kyrkans tillägg”-facket för att visa en Jesus som han själv vill måla upp och tro på.
-Om Jesus ger en mycket bra genomgång av evangeliernas olika skildringar av Jesus liv, och visar på ur vilka olika perspektiv dessa skrevs. Detta är jätteintressanta genomgångar som han med en skicklig författares penna gör till rolig läsning, vilket är en konst.
-Gardell gör en stor sak av att Jesus, till skillnad från Johannes Döparen, inte kallade till omvändelse. Detta påstående grundas bl.a. och i huvudsak på att Jesus säger “följ mig”, inte “omvänd er!”. Detta budskap passar naturligtvis den Jesus som Gardell vill ha – och många med honom. Även jag vill ju ha en Jesus som inte utmanar mig att ändra min livsstil. Men just i uppmaningen “följ mig” ligger enligt mitt sätt att se det en mycket större utmaning än att bara omvända sig från sina synder. I uppmaningen att följa ligger inte bara att upphöra att handla på ett visst sätt utan ocså att börja ett nytt liv. Om inte ett sådant liv kräver en omvändelse så förstår inte jag vad Gardell lägger i det ordet. Gardells Jesus bara bekräftar – jag längtar efter en Gud som också befriar till ett nytt liv. Gardells Jesus är så inklusiv, att det inte gör någon skillnad. Samtidigt säger han att om han inte kan äta nattvard med den man som våldtog honom som 14-åring är han inte fri. Det är just detta som är omvändelse, eller? Att ta sig ur ekorrhjulet av våld och hämnd och leva i försoning är väl exakt vad omvändelse handlar om, eller?
-Han avfärdar att Jesus dog för våra synder. Istället handlar hans död om identifikation med utstötta och marginaliserade. Att Jesus dog för våra synder beskrivs som en primitiv föreställning kopplad till föreställningar om offer i primitiva religionsformer. Här gör sig en återkommande irriterande tidsmässig snobbism påmind i Gardells resonemang. Han måste ju avfärda de bibliska författarnas tolkning av Jesus död om han har rätt angående att Jesus inte dog för våra synder. De visste liksom inte bättre, medan vi nu vet så bra. Min fråga blir; vet vi så bra nu då? Jag ser också denna snobbism när han skriver om texterna där han tvärsäkert med två milleniums distans kan säga vad som “naturligtvis” är kyrkans tillägg och vad som går tillbaka på den ”riktiga” Jesus – d.v.s. den som Gardell tror på. På detta sätt kan han dissa och acceptera, dissa och acceptera, ända tills han får den Gud och Jesus som han själv från början vill få fram.
-Gardell gör även stora anspråk. “Att vara kristen handlar enbart om hur man ställer sig till den tomma graven.” Det har ingenting med hur man ställer sig till de bibliska texterna, jungfrufödseln behöver man inte tro på, men man måste tro att Jesus är uppstånden (på något sätt är värt att tillägga). Det är möjligt att han har rätt, men hur vet han det?
-Jag saknar ett kapitel om Andens utgjutande efter att Jesus lämnat, och som var en del av hans förkunnelse. Vad gör han med pingsten som den tidiga Jesusrörelsen enligt Apostlagärningarna var ett resultat av? Det känns som att Gardell måste trolla bort den eftersom Anden skapar en distinkt gemenskap där vissa är med – andra inte. För Gardell bor Gud i alla – och det är det som hans Jesus predikar. Guds rike är till för alla, alla är med. Vad gör han med alla dem som faktiskt inte vill vara med? Det blir naivt. Överhuvudtaget är avsnittet om Guds rike alldeles för tunt och enkelspårigt. (När det gäller utläggningen av Jesus budskap om Guds rike är Brian McLarens bok Jesus hemliga budskap klasser bättre!!!)
Några punkter som blev fler än jag trodde. Om ni varit med mig ända hit, tycker jag på det hela taget att boken var välskriven och bjöd på underhållande läsning. Är den läsvärd? Nja. Subjektivismen är störande, särskilt då den – trots det upprepade mantrat “tro inte allt jag skriver” -kommer lite här och där då en ickevan läsare inte är beredd. Naturligtvis målas en för oss västerlänningar attraktiv bild av Jesus upp, eftersom den inte utmanar vår livsstil, vår lyx och våra prioriteringar. Men, som min vän Jonas Lundström skriver: “Vi behöver inte bara en Gud som klappar oss på axeln, vi behöver också någon som knäpper oss på näsan.” Om Gud är en Gud såsom jag vill ha Gud, då är det jag som är gud – kanske är det just det som är syftet med boken att visa. Då är jag inte intresserad.
Uncategorized | Anton | 3 May, 2009
Mycket bra recension. Jag är helt med. I synnerhet gillar jag det du skriver om omvändelsen. Den bästa recensionen hittills?
Du gör en mycket bra genomgång av Gardells bok. Du skriver mycket bra om omvändelse. Riktigt bra Anton!
Christer Roshamn
Jonas och Christer; tack för era positiva tillrop! Det värmer gott denna dag då mitt älskade IFK Norrköping slickar såren efter ytterligare en tappad seger i Superettans bottenskikt.
Tack Anton! Nu slipper jag skriva en recension. Din räcker!
En av de mer matnyttiga recensioner av boken jag har läst hittills, tack! Har själv inte läst boken än, men det är möjligt att det blir av om jag kommer över ett ex…
Mycket bra och intressant! Tack!
“-Gardell gör även stora anspråk. “Att vara kristen handlar enbart om hur man ställer sig till den tomma graven.” (…) Det är möjligt att han har rätt, men hur vet han det?”
Det håller jag helt med om. Jag reagerar när någon uttalar sig tvärsäkert och allomfattande över också andras tro. Men varför reagerar ni inte på samma sätt när Ulf Ekman eller någon annan av alla otaliga pastorer räknar upp vad som krävs för att vara kristen? Den här Runar Eldebo som skrev i Dagen nyss och som Kolportören diskuterar, hade det verkligen gått igenom om det hade stått Jonas Gardell under artikeln..?
Ja, det är inte lätt att vara IFK Norrköping supporter. Det går bättre för mitt lag, Elfsborg. Guliganerna kör en ramsa ibland som lyder… “Jesus älskar alla barnen, bara du är gul och svart….”
Christer
Jovisst gör Gardell en ‘egen’ tolkning, men det gör ju alla andra också! Däri ligger ju själva problemet, inte minst på religionernas område i stort; ingen vet, just därför att det inte finns en enda skärva av bevis. Detta syns tydligast i hur inte ens alla världens kristna kan enas, vilket var, om vi väljer att tro på skrifterna, ett av Jesu viktigare budskap; inte förrän ni alla är enade skall människor kunna tro på er…
Forskning visar också att bön inte har någon mätbar effekt (utöver slump och de övertolkningar som görs vid positivt utfall)i vår gemensamma verklighet, möjligen en psykologisk sådan, varför den just därför borde betraktas ur det perspektivet, i samband med forskning om placeboeffekter och liknande. Debatten är också i grunden onödig då vi vore bättre utan den religion som förpestat och förmörkat stora delar av vår möjliga utveckling. Det finns inget moraliskt imperativ som är reserverat för de troende. Vi kan alla hjälpa, trösta och förlåta, säkerligen lättare utan rädsla för helveten eller eviga straff för att ha trott fel eller tro sig ha hädat. Helvetet och hur man hamnar där är ju också en fråga som ‘moderna’ kristna valt att förhålla sig lite mer distanserade till, en ‘ny’ tolkning, om man så vill. Vi tror helt enkelt på det vi vill tro på, eller det vi fostrats att tro på, eller det vi givits utifrån vår kulturella kontexts påverkan. Det enda vi ‘sannerligen’ kan enas i som människor är att vi inte vet, och därefter nyfiket och i gemensam respekt för varandra leta efter den så efterlängtade Sanningen! Pax Vobiscum.
Debatten blir därmed ganska rolig eftersom allt alla säger aldrig kan vara mer än just tolkningar. De historiska ‘bevisen’ är obefintliga, och dessutom osannolika, inte minst med tanke på att förmågor som utlovats till de ‘sant’ troende inte finns idag. Starkt troende kristna kan inte bota sjuka eller överleva giftormsbett.
I ödmjuk bugning, Robert