Aldrig förut har jag varit så förundrad över naturens under som denna vår. Visst har man alltid tyckt att det varit härligt med våren, men mest för att man kan klä sig lite lättare. Jag har liksom inte varit “den typen” som går igång på en tussilago i dikeskanten. Det är knappt att jag förr noterat att björkarnas löv spruckit ut. I år är det annorlunda. Varför är det så? Det finns flera förklaringar:

1) Jag blir äldre. Med ålder kommer (kanske) också perspektiv på tillvaron. Allt handlar inte om mig, utan jag inser att jag är en del av en helhet. Jag får under en kort kort tid vara en del av en skapelse. Jag hisnar inför det faktum att jag, enligt ålderssnittet, levt mer än en tredjedel av mitt liv.

2) Jag kanske håller på att bli tokig. Igår när jag kom hem till Sara var jag helt lyrisk över alla björkar och blomträd som fullständigt bedövat mig med sin skönhet under den korta promenaden mellan expeditionen och hemmet. Två väninnor som var hemma och fick lyssna på min lyriska utläggning undrade nog om jag börjat gå på något.

3) Det tredje är att jag har börjat se på tillvaron på ett nytt sätt. Detta gör också att jag ser saker som jag inte sett förut. Jag har blivit övertygad om något som jag bara visste med hjärnan förut; att Gud kommunicerar sin närvaro och sitt liv genom allt det sköna som vi ser omkring oss.

Som kristenhet, inte minst den del där jag har mitt ursprung och hemvist, tappar vi ofta detta perspektiv. Åtminstone kan man utan att överdriva säga att det kommit i bakgrunden i längtan efter att “rädda själar”. Under våren har jag kommit i närmare kontakt med Harry Månsus och hans böcker. Han talar om skapelsen som en “kosmisk katedral” där Gud hela tiden finns med sin livgivande närvaro. Detta behöver vi återerövra, och jag kan varmt rekommendera hans böcker. Två av böckerna jag läst heter ”Vägen hem och Resan vidare” samt “Livet har en framtid”. Vill också rekommendera Brian McLarens “Historien vi är en del av”. Alla dessa böcker har hjälpt mig att erövra en för mig helt ny dimension av respekt och förundran över den planet, universum - ja skapelsen helt enkelt - som vi får leva i. Jag kanske har blivit tokig – med då vill jag inte bli klok igen.

4 Responses to “Har jag blivit tokig?”

1. Linda says:

   6 May, 2009 at 19:50

   Jag har också upplevt våren på ett nytt sätt i år. Jag vet inte om det är för att den kom så snabbt men jag instämmer i det du skriver. Jag går i naturen och förundras över hur stor och god Gud är. Tänker också på bibelordet där det står om att vi inte ska oroa oss för morgondagen. “se på liljorna på marken….”
   Kan heller inte låta bli att undra: Hur mycket läser du egentligen?
   Linda
2. Peter Moll says:

   7 May, 2009 at 13:21

   Hej Anton
   Visst är det så, naturens skönhet så här års är en ända stor predikan om Skaparen.
   Vem kan undgå att hänföras? En del av oss hänförs av vedhögar, du och jag verkar tillhöra den skaran.
   Alltid kul att läsa din blogg, det var egentligen om din recension av Gardells bok jag skulle skriva. Det var mycket bra skrivet, håller med dig på alla punkter. Är nästan klar med boken och noterar att han pendlar mellan gripande utläggningar om Jesus och störande subjektiva slutsatser.
   För övrigt var det kul att träffa dig när du dök upp i Asker på vårt drama o mars.
   allt gott
   peter moll
3. Anton Fagerstedt says:

   7 May, 2009 at 15:10

   Peter; tack för positiv feedback, och grymt kul att du är inne på denna sida ibland. Nöjet att vara i Asker var helt på min sida!!
   På återseende
   Anton
4. noomi says:

   8 May, 2009 at 22:10

   förmodligen!;)