Anton om Jonas: Jag lärde känna Jonas under min studietid i Örebro. Samtalen i biblioteket och runt fikat blev många och långa. Sedan dess är han en mycket god vän. Han bor fortfarande i Örebro tillsammans med sin fru Sara och deras två barn. Familjen lever tillsammans med familjen Thörn (se Adventstonen 2) och några andra i en församlingsgemenskap. Jonas är en av de mest genomtänkta människor jag mött. I hans liv kombineras detta med ett stort mått av ödmjukhet, vilket gör att jag hyser ett grundmurat förtroende för honom som person. Han drev förut en blogg (som fortfrande finns kvar) där han delade med sig av sina tankar. Utmanande, irriterande och modig är han i sitt sökande efter vad ett liv i Jesus efterföljd är. I dagens ton delar han grunder i sina teologiska övertygelser som jag, som etablerad kristen, behöver lyssna på. Varsågod; låt denna radikala och uppfordrande ton få ljuda in i ditt liv!

Adventstonen 10

”Varför säger ni `herre, herre` när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör vad jag säger?” (Lk 6:46)

”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är `herre` […] skall du bli räddad.” (Rm 10:9)

Kanske kommer det som en överraskning, men det är faktiskt så att det finns spänningar i Bibeln. Om du ser dig själv som ”bibeltrogen” så kanske du inte vill gå med på att det finns motsägelser, men håll åtminstone med om att det finns olika betoningar. Det står inte samma sak överallt. Och när vi som Jesus-bekännare tänker, lever och undervisar så är inte allt lika viktigt för oss.

I Matteus- och Lukasevangeliet så översköljs vi av Jesus undervisning om Guds rike och den livsstil som tillhör denna ordning. Ibland brukar vi kalla detta för ”efterföljelse”. Vi lär oss här att gudsrikes-livet kräver helomvändning. Vi får en ömsint och uppfordrande inbjudan att tänka om, att bryta med systemet (eller ”världen”), och att börja praktisera det kärleksfyllda liv som Jesus visat på. Det handlar om att älska JHV helhjärtat och sin nästa som sig själv, men denna kärlek är inte något fluffigt eller flummigt utan något högst konkret som visar sig i radikal handling. Att älska Gud och sin nästa är enligt Jesus att hata och göra sig av med rikedomen, att vara pålitlig och vägra eder, att bjuda dom marginaliserade på middag, att leva i en familjeliknande, fostrande, försonad gemenskap, att göra gott mot sina fiender, att övervinna det onda med kreativitet istället för hämnd, att inte försvara sin egendom, att klättra ned från maktpositioner, att utan betalning ge vidare det vi fått av Gud, att bota dom sjuka, att ända in i det minsta lilla vara trogna vår livskamrat, att inte göra våra goda gärningar för att få andras uppmärksamhet, att gå in i den förföljelse och det lidande som hör Jesus-bekännaren till med mera, och så vidare. Detta är enligt Jesus det goda livet, den underbara och tillfredsställande gåva som JHV erbjudar oss av nåd.

Att denna konkreta kärleksväg inte är ett bihang till någon ”inre tro” är tydligt hos Matteus och Lukas. ”Gå ut i hela världen”, säger Jesus innan han försvinner, ”och lär dom att hålla alla dom bud jag har gett er”. Men åren går och församlingarna börjar kompromissa. Systemet snärjer, makten manipulerar och rikedomen river ned det Gud börjat bygga. På 300-talet blir kristendomen upphöjd till påbjuden statsreligion. Den kristendom som nu sprids handlar inte om en efterlevnad av Jesus bud, utan om religion. Det viktiga är inte om man gör Guds vilja, utan att man har rätt teologi, rätt bekännelse och lyder överheten. Jesus blir ”tillbedd” men inte efterföljd. Man bekänner med sin mun att Jesus är herre, men man gör inte vad han säger.

Det är denna kristendom vi har ärvt. En religion där Jesus instruktioner stoppas undan i ett hörn som en ful prydnadssak man fått på sitt bröllop och varken vill kännas vid eller kasta bort. Vi fick en institutionell kyrka som genom sina praktiker motsäger Mästarens väg. Vi fick vackra ord som döljer ett luftslott, en låtsaskompis i himlen istället för en väg att vandra, krydda istället för kors.

Jag ber att vi skulle drabbas av Jesus ord. Troligen har vi aldrig hört dom. Låt oss i så fall sätta oss ned och beräkna kostnaden. Om vi låter Guds ande skriva Jesus ord i våra liv och våra handlingar, hur kommer vi då att förändras? Svaret är troligen att livet inte kommer att förändras, det kommer att upphöra. Ett nytt liv behövs. Den som inte hatar sitt liv kan inte vara min lärjunge, sa Jesus. Vi behöver födas igen. Även dom pånyttfödda. Ibland är det faktiskt inte ”både och”. Ibland handlar det inte om nyanser. Det är rikedomen eller Gud. Det är systemet eller Guds rike. ”Om du med din mun bekänner att Jesus är ´herre´ så skall du bli räddad”, sa Paulus till Romarna. Hade han fel? Jag tror inte det. Att med sin mun säga att Jesus var ”herre” (grek ”kyrios”), var i brevmottagarnas sammanhang samma sak som att säga att Kejsaren inte var herre. För denna vägran att erkänna Kejsaren som kyrios fick många troende så småningom betala med sina liv. Jesus eller Kejsaren. Gud eller Rikedomen. Sverige eller Guds rike.

Vänd om, bryt med systemet och påbörja tillsammans med andra vandringen mot Guds rike! Det är min adventsvädjan till dig som hör Guds andes knackningar. Guds rike är nära. Och är du inte beredd att följa snickaren från Nasaret, så sluta åtminstone låtsas.

/Jonas Lundström, Örebro