På fredag ska jag predika. Det är långfredag, och jag ska bl.a. tala om vad det innebär att vara församling i ljuset av korsets död. På samma sätt som Jesus gav sitt liv för att världen – vi – skulle se vem Gud är, tror jag att hans kropp på jorden är kallade att ge sitt liv för att nå världen. God kommunikation, retorik, och mediastrategisk uppspottning i all ära, men om inte den kristna församlingen är “korsmärkt” finns inget unikt att erbjuda. En församling värd namnet behöver – Gud hjälpe oss – kunna identifiera sig med fattiga, sjuka, svaga och slavar under olika typer av makter. Vi är själva slavar som blivit befriade och håller på att befrias från makter av olika slag. Om vi tappar det perspektivet är risken stor att de befriade slavarna blir självrättfärdiga slavherrar istället. Vi blir vad vi säger oss ha blivit befriade från, och då är vi fast igen. Jag blev väldigt inspirerad av Rob Bell och Don Goldens bok “Jesus wants to save Christians” och jag har lånat en hel del tankar i min predikan från den boken. Helt fantastisk.

En annan sak som inspirerar mig mycket är när människor i vår gemenskap får en smak av Guds rike. För ett och ett halvt år sedan blev Nessa troende, och började sin vandring tillsammans med församlingen i spåren av Jesus. Hon flyttade till Norrköping för några månader sedan, men är fortfarande en självklar del av vår gemenskap. I veckan skrev hon följande mejl till hela Betaniaförsamlingen i Östra Ryd, och med hennes tillstånd publicerar jag här delar av det:

Hej församlingen!

Det har gått nästan ett och ett halvt år sedan jag blev medlem i Betania församlingen… Och jag vill tacka er för att ni har funnits där för mig och för all förbön som jag har fått. Tack så mycket.

Om ni kommer ihåg så har jag flera gånger sagt att jag aldrig har känt mig SÅ VÄLKOMMEN någonstans som jag har känt när jag gick med i Betania församlingen…

Sedan jag flyttade till stan så har jag varit i lite olika kyrkor här för att se om jag hittar ett ställe här i stan också som skulle passa mig.

MEN inte en enda gång när jag gick till en kyrka har jag känt det jag kände när jag kom redan FÖRSTA gången till Betania, SÅ VÄLKOMMEN!!

Nej, det går inte att jämföra, det är stor skillnad mellan välkommen och välkommen  

Det jag vill säga är att ni har satt ribban RIKTIGT HÖGT. Det känns som att de andra kyrkorna får kämpa hårt för att komma upp på samma nivå. Det är verkligen nåt speciellt med Betania församlingen.

Vet ni och inser ni vilket härligt jobb ni gör?! Det här är verkligen något ni ska vara väldigt stolta över. För att ni är fantastiska. Oavsett hur tråkig Östra Ryd är så är NI fantastiska!! 

Det försvårar det för mig väldigt mycket om det skulle vara så i framtiden att jag vill byta till en församling här i stan. Det jag upplevde/upplever i Betania väger grymt tungt!!

Så krävs väldigt mycket för att jag ska fastna någon annanstans

Jag vill även passa på att önska er en skön, fridfull och mysig påskhelg med mycket kärlek och glädje!

Ta hand om er och er kära!

Många påsk kramar från Nessa

Igår, lördag, träffade jag ett gäng intressanta människor i Linköping. Jag är med i något som vi kallar ett anabaptistiskt nätverk, vilket ungefär betyder att vi förenas av övertygelsen om att anabaptistisk teologi har något att bidra med i de utmaningar kristna församlingar/gemenskaper/kommuniteter står inför idag. Anabaptismen var en minst sagt spretig rörelse som växte fram under 1500-talet. Man skulle kunna säga att det är något av föregångaren till frikyrkorörelsen och anabaptisterna ansåg att Luther och de andra reformatorerna inte gick tillräckligt långt. Det som kanske främst kännetecknar anabaptisterna (och som gett upphov till deras namn) var deras betoning att dopet var till för troende, och att man döptes in i en gemenskap där man fostrade varandra till att följa evangeliernas Jesus. Man betonade att äktenskap mellan kyrka och stat är en omöjlighet för en sann kyrka och man såg den kristna gemenskapen som ett alternativt samhälle. Detta är absolut inte en heltäckande bild, men betoningen på gemenskap och lärjungaskap i Jesu efterföljd är det som lockar mig i detta och som i hög grad präglat mina tankar kring församlingslivet. En person som skrivit mycket om anabaptism är Jonas Melin på sin blogg (Jonas Lundström och Micael Grenholm är andra som är med i nätverket och bloggar intensivt).

Idag har jag varit på gudstjänst i min församling. Linnea Åberg predikade oerhört inspirerande om att Gud är kärlek – något som vi inte nog kan påminnas om och förundras över.

I veckan som kommer är det påsk – helgen framför alla andra. Vi kommer att fira påsk här i Östra Ryd. På långfredagen samlas vi i Betania kl 10:00 – varmt välkommen dit! Jag ska predika om korset – återkommer om det senare under veckan. På påskdagen firar vi gemensam gudstjänst med Svenska Kyrkan, i Östra Ryds kyrka kl 11:00. Har fått den stora förmånen att predika även då, så jag ser fram emot spännande förberedelser under kommande vecka. Vi samlas tillsammans för att fira det alla kristna oavsett kyrkofamilj har gemensamt – att Jesus är uppstånden. Trots våra olika traditioner där vi har väldigt olika betoningar i vår teologi ska vi både fira mässa tillsammans och ha ett moment av dopförnyelse (!) i gudstjänsten – det ska bli spännande!

Nu har det dröjt ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. De senaste två veckorna har jag varit upptagen, och bloggandet har fått stå tillbaka. Om du inte har något att göra imorgon har jag ett par tips:

Imorgon, söndag, kommer Klara till Betania, Östra Ryd, för att berätta om sitt arbete i Mellanöstern som ska påbörjas under hösten. Hon skrev i Adventstonen här på bloggen och om ni vill höra och se henne på riktigt så är hon på gudstjänsten som börjar 10:00. Varmt välkomna dit!

Själv ska jag åka till pingstkyrkan i Östra Ny (på Vikbolandet). Deras pastor är föräldraledig och jag har fått den stora förmånen att komma dit och predika. Med utgångspunkt i 1 Petrusbrevets andra kapitel ska jag prata om församlingens identitet. Den kristna församlingen är (1) “Guds folk”, (2) “Guds holk” och (3) “Guds tolk”. Vad jag menar med det får du reda på om du kommer till Sionkapellet, Östra Ny, imorgon klockan 10:00.

Sedan igår morse är jag s.k. “gräsänkling”. Sara har åkt på spa i Stockholm – svärmor bjuder. Det är vid dessa tillfällen jag inser vad det innebär att vara föräldraledig. Det är visserligen skönt att kunna koppla bort arbetet, men att vara föräldraledig är inte att vara ledig – det är att vara föräldraledig. Idag har jag t.ex. inte suttit ner i tio minuter ens – det är ett ständigt springande, stjärttorkande, tröstande, spelande, matlagande och diskande. Detta är naturligtvis helt ok – bara man är inställd på att man är just föräldraledig. I programbladet som vår församling ger ut har jag en stående sida – “Anton slår an ton” – där jag skriver om något som jag har på hjärtat. Nu senast knöt jag an till min nya situation som föräldraledig. Så här ser texten ut:

DEN STÄNDIGA NÄRVARON

- Om en Gud som alltid är föräldraledig

Denna termin är jag till stor del föräldraledig, vilket naturligtvis är en stor förmån som vi svenska föräldrar kan åtnjuta. Tanken med föräldraledigheten är ju att dela barnens vardag med alltifrån blöjbyten och fingerfärg till läxläsning och fotbollsmatcher i korridoren. I stort och smått är jag nu en mycket mer närvarande och involverad förälder än jag kan vara när jag förvärvsarbetar den största delen av barnens vakna tid.

Trots alla goda intentioner med min ledighet inser jag många gånger att jag inte alls är den där ständigt närvarande, involverade och stödjande föräldern. Istället kommer jag på mig själv med att bli irriterad och frustrerad när jag inte får fullfölja mina projekt och göromål utan att bli störd av bajsblöjor och andra tjänster som jag förväntas utföra åt de små. Jag behöver då påminna mig om att jag inte är ledig, utan föräldraledig. Jag är hemma för att vara ständigt närvarande för mina barn.

Jesus talar om en Gud som han kallar ”pappa”. Gud är som en god förälder som alltid ser sina barns behov: ”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? [...] Er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.” Gud är, enligt Jesus, som en ständigt närvarande förälder. Gud är alltid ”föräldraledig” i dess rätta bemärkelse.

Detta kan ju låta fint, men hur ska man kunna lita på att det faktiskt är så? Till syvende och sist handlar frågan om hur trovärdig och tillförlitlig den person är, som sagt detta om Gud. Kan jag lita på den där Jesus som vandrade omkring på en landremsa vid Medelhavet för två tusen år sedan? Kan jag med någon som helst intellektuell integritet i behåll ta hans liv och ord på allvar? Personligen anser jag det. Jag tror att Jesus är Guds ansikte; den ende som fullt ut visat världen vem Gud – alltings skapare och uppehållare – är. Därför vågar jag också tro att Gud är den gode, ständigt närvarande föräldern som älskar oss människor villkorslöst, utan förbehåll.

I Betaniaförsamlingen samlas vi kring denna övertygelse: att Gud är god och vill vara närvarande och involverad i våra liv. Genom detta blad bjuder vi in till en rad gudstjänster och andra samlingar. Varmt välkomna, allihop!

Nu ropar någon igen, så jag måste bryta. Men om nu Gud är sådan som ovan beskrivits; finns det då något mer meningsfullt än att vara just föräldraledig?

Denna termin predikar Linnea Åberg och jag över vem Gud är. När vi fastställde teman åkte jag på att predika om “Gud som treenig”. Trots att detta kan verka väldigt teoretiskt och fjärran från våra vardagsverkligheter så är det inte så – den Gud är, är ytterst relevant för hur vi lever våra liv och vad det innebär att vara människa. Om du är nyfiken på vad jag ska säga är du välkommen till Betania, Östra Ryd, på söndag klockan 10:00. Då firar vi något vi kallar för samtalsgudstjänst, vilket bygger på att alla är delaktiga och samtalar runt fikaborden utifrån undervisningen. Som sagt: VÄLKOMMEN!!! 

(Om du vill få en aptitretare på hur jag ser på det hela kan jag hänvisa till Joachim Elsander som skrivit alldeles utmärkt om treenigheten på sin blogg här, och vars synpunkter jag delar till fullo.)

Vårt samfund Evangeliska Frikyrkan (EFK) har en tidning - ”Direkt” - som går ut till alla medlemmar. Jag blev ombedd att skriva något om “familj” i det senaste numret. Jag skrev en text som jag fick skala och skala och skala tills den höll sig inom ramarna för tillåtet antal tecken. Naturligtvis finns det mycket att skriva om detta ämne, så jag var tvungen att välja ett perspektiv. För mig är en självklar utgångspunkt att allt som vi gör och är som kristna måste sättas i ett större perspektiv – även hur vi lever som familjer. Att vara en lycklig kärnfamilj, hur fint det än må vara, kan inte vara nog om vi på allvar säger att vi vill följa Jesus. Då måste även familjens roll och plats i våra liv prövas utifrån hur vi lever ut Guds kärlek till vår omgivning. Så här ser texten i “Direkt” ut (finns även om du klickar här om du bläddrar fram till sidan 3):

FAMILJ – mål eller medel?

På alla möjliga debattforum manglas huruvida den s.k. kärnfamiljsnormen är bra eller dålig. Inte minst inom kristenheten rör frågan upp känslor. Oavsett hur viktig denna fråga är ur ett samhällsperspektiv, tror jag att vi som kallar oss efterföljare till Jesus har en mer relevant fråga att samtala om när det gäller familjen.

Sanningen är att de allra flesta – 74% av alla 0-18-åringar enligt SCB – växer upp i en s.k. traditionell familj med sina biologiska föräldrar. Att procentsatsen är ännu högre bland våra församlingsmedlemmar är knappast någon vågad gissning. Frågan vi i första hand behöver ställa oss är därför inte om familjen är bra eller dålig, utan hur våra familjer kan vara redskap för Guds frälsning i världen. Det pratar vi alldeles för lite om.

Som en följd av tystnaden har för många ”det kristna” sättet att leva tillsammans blivit synonymt med att vara en lycklig kärnfamilj, punkt. Att vara en harmonisk familj verkar därför ha blivit ett övergripande livsmål. Detta tror jag är att kraftigt både överdriva och reducera familjens betydelse. Överdriften består i att familjen blir det mest centrala i våra liv, vilket tangerar avguderi. Reduceringen består i att familjens roll knyts till att enbart bara vara till för sina egna medlemmar.

Familjen kan vara något fantastiskt, men borde den inte betraktas inom ramen för det större målet? Istället för att betrakta familjen som ett mål i sig självt, borde vi se den som ett medel – en fenomenal resurs – i församlingens uppdrag att synliggöra Jesus Kristus. Då räcker det inte att vi är lyckliga och harmoniska. Istället för en sluten gemenskap som i hög grad är upptagen med att arbeta med sig själv, kan familjen få vara en kanal för Guds kärlek till världen. På ett mer konkret sätt än vad som är möjligt i den stora församlingen kan familjen forma lärjungar, dela vardagsgemenskap och ha öppna dörrar för vänner, grannar och nödställda.

I Jesus Kristus har Gud befriat oss från vår självcentrering till att älska självutgivande. Detta måste naturligtvis också prägla hur vi lever i våra familjer. När jag ser mig om i våra församlingar ser jag en mängd stabila familjer, genomsyrade av kärlek och värme. Tyvärr inser alltför få vilken viktig roll man kan spela i sitt bostadsområde, sin stad och sin församling. Det är hög tid att ta vår kallelse på allvar. För Guds och evangeliets skull behöver vi utmana och inspirera varandra till att ställa våra familjer i Guds tjänst. Detta, tror jag, är en ödesfråga…

Håller du med? Varför/varför inte?