Sedan igår morse är jag s.k. “gräsänkling”. Sara har åkt på spa i Stockholm – svärmor bjuder. Det är vid dessa tillfällen jag inser vad det innebär att vara föräldraledig. Det är visserligen skönt att kunna koppla bort arbetet, men att vara föräldraledig är inte att vara ledig – det är att vara föräldraledig. Idag har jag t.ex. inte suttit ner i tio minuter ens – det är ett ständigt springande, stjärttorkande, tröstande, spelande, matlagande och diskande. Detta är naturligtvis helt ok – bara man är inställd på att man är just föräldraledig. I programbladet som vår församling ger ut har jag en stående sida – “Anton slår an ton” – där jag skriver om något som jag har på hjärtat. Nu senast knöt jag an till min nya situation som föräldraledig. Så här ser texten ut:

DEN STÄNDIGA NÄRVARON

- Om en Gud som alltid är föräldraledig

Denna termin är jag till stor del föräldraledig, vilket naturligtvis är en stor förmån som vi svenska föräldrar kan åtnjuta. Tanken med föräldraledigheten är ju att dela barnens vardag med alltifrån blöjbyten och fingerfärg till läxläsning och fotbollsmatcher i korridoren. I stort och smått är jag nu en mycket mer närvarande och involverad förälder än jag kan vara när jag förvärvsarbetar den största delen av barnens vakna tid.

Trots alla goda intentioner med min ledighet inser jag många gånger att jag inte alls är den där ständigt närvarande, involverade och stödjande föräldern. Istället kommer jag på mig själv med att bli irriterad och frustrerad när jag inte får fullfölja mina projekt och göromål utan att bli störd av bajsblöjor och andra tjänster som jag förväntas utföra åt de små. Jag behöver då påminna mig om att jag inte är ledig, utan föräldraledig. Jag är hemma för att vara ständigt närvarande för mina barn.

Jesus talar om en Gud som han kallar ”pappa”. Gud är som en god förälder som alltid ser sina barns behov: ”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? [...] Er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.” Gud är, enligt Jesus, som en ständigt närvarande förälder. Gud är alltid ”föräldraledig” i dess rätta bemärkelse.

Detta kan ju låta fint, men hur ska man kunna lita på att det faktiskt är så? Till syvende och sist handlar frågan om hur trovärdig och tillförlitlig den person är, som sagt detta om Gud. Kan jag lita på den där Jesus som vandrade omkring på en landremsa vid Medelhavet för två tusen år sedan? Kan jag med någon som helst intellektuell integritet i behåll ta hans liv och ord på allvar? Personligen anser jag det. Jag tror att Jesus är Guds ansikte; den ende som fullt ut visat världen vem Gud – alltings skapare och uppehållare – är. Därför vågar jag också tro att Gud är den gode, ständigt närvarande föräldern som älskar oss människor villkorslöst, utan förbehåll.

I Betaniaförsamlingen samlas vi kring denna övertygelse: att Gud är god och vill vara närvarande och involverad i våra liv. Genom detta blad bjuder vi in till en rad gudstjänster och andra samlingar. Varmt välkomna, allihop!

Nu ropar någon igen, så jag måste bryta. Men om nu Gud är sådan som ovan beskrivits; finns det då något mer meningsfullt än att vara just föräldraledig?