Vårt samfund Evangeliska Frikyrkan (EFK) har en tidning - ”Direkt” - som går ut till alla medlemmar. Jag blev ombedd att skriva något om “familj” i det senaste numret. Jag skrev en text som jag fick skala och skala och skala tills den höll sig inom ramarna för tillåtet antal tecken. Naturligtvis finns det mycket att skriva om detta ämne, så jag var tvungen att välja ett perspektiv. För mig är en självklar utgångspunkt att allt som vi gör och är som kristna måste sättas i ett större perspektiv – även hur vi lever som familjer. Att vara en lycklig kärnfamilj, hur fint det än må vara, kan inte vara nog om vi på allvar säger att vi vill följa Jesus. Då måste även familjens roll och plats i våra liv prövas utifrån hur vi lever ut Guds kärlek till vår omgivning. Så här ser texten i “Direkt” ut (finns även om du klickar här om du bläddrar fram till sidan 3):

FAMILJ – mål eller medel?

På alla möjliga debattforum manglas huruvida den s.k. kärnfamiljsnormen är bra eller dålig. Inte minst inom kristenheten rör frågan upp känslor. Oavsett hur viktig denna fråga är ur ett samhällsperspektiv, tror jag att vi som kallar oss efterföljare till Jesus har en mer relevant fråga att samtala om när det gäller familjen.

Sanningen är att de allra flesta – 74% av alla 0-18-åringar enligt SCB – växer upp i en s.k. traditionell familj med sina biologiska föräldrar. Att procentsatsen är ännu högre bland våra församlingsmedlemmar är knappast någon vågad gissning. Frågan vi i första hand behöver ställa oss är därför inte om familjen är bra eller dålig, utan hur våra familjer kan vara redskap för Guds frälsning i världen. Det pratar vi alldeles för lite om.

Som en följd av tystnaden har för många ”det kristna” sättet att leva tillsammans blivit synonymt med att vara en lycklig kärnfamilj, punkt. Att vara en harmonisk familj verkar därför ha blivit ett övergripande livsmål. Detta tror jag är att kraftigt både överdriva och reducera familjens betydelse. Överdriften består i att familjen blir det mest centrala i våra liv, vilket tangerar avguderi. Reduceringen består i att familjens roll knyts till att enbart bara vara till för sina egna medlemmar.

Familjen kan vara något fantastiskt, men borde den inte betraktas inom ramen för det större målet? Istället för att betrakta familjen som ett mål i sig självt, borde vi se den som ett medel – en fenomenal resurs – i församlingens uppdrag att synliggöra Jesus Kristus. Då räcker det inte att vi är lyckliga och harmoniska. Istället för en sluten gemenskap som i hög grad är upptagen med att arbeta med sig själv, kan familjen få vara en kanal för Guds kärlek till världen. På ett mer konkret sätt än vad som är möjligt i den stora församlingen kan familjen forma lärjungar, dela vardagsgemenskap och ha öppna dörrar för vänner, grannar och nödställda.

I Jesus Kristus har Gud befriat oss från vår självcentrering till att älska självutgivande. Detta måste naturligtvis också prägla hur vi lever i våra familjer. När jag ser mig om i våra församlingar ser jag en mängd stabila familjer, genomsyrade av kärlek och värme. Tyvärr inser alltför få vilken viktig roll man kan spela i sitt bostadsområde, sin stad och sin församling. Det är hög tid att ta vår kallelse på allvar. För Guds och evangeliets skull behöver vi utmana och inspirera varandra till att ställa våra familjer i Guds tjänst. Detta, tror jag, är en ödesfråga…

Håller du med? Varför/varför inte?