Få helger under året har varit så intensiva som den nyss gångna. I fredags kväll åkte jag och några ledarkollegor på en dygnshajk med fjorton barn i mellanstadieåldern. Vi hade enormt roligt och jag tror att alla deltagarna var nöjda. Väl hemma på lördagseftermiddagen var det bara att ladda upp för nästa begivenhet. På söndagen hade vi avslutning för alla barngrupper i kyrkan följt av traktorutflykt till skogen. Också detta blev, enligt min bedömning, väldigt lyckat. Det är väldigt roligt att hela församlingen – oavsett ålder – sluter upp och är med på sådana tillställningar. Jag konstaterar att Betaniförsamlingen i Östra Ryd måste vara en av världens bästa församlingar att vara barn i – de blir sedda, uppmärksammade, uppmuntrade och bekräftade av långt fler än föräldrar och släktingar. På söndagen fyllde även Hugo, vårt andra barn i ordningen, sju år. Han skulle ju naturligtvis ha kalas, så väl hemma från traktorutflykten kom nio kompisar i samma ålder hem till oss. Jag var trött framåt söndagskvällen. Imorgon (onsdag) fyller dessutom Elsa, vårt största barn, nio (!) år.

I dagarna kommer ett nytt Betaniablad ut, och min vana trogen släpper jag min stående krönika först här på bloggen (denna gång en hel vecka innan tryckning). Det är ruggigt svårt att på beställning skriva något vettigt. Detta får duga den här gången:

”UNDERBART ÄR KORT”

- Åtminstone än så länge

Jag misstänker att jag inte är den ende som längtat efter sommaren. Efter en vinter som varit längre och kallare än vanligt är värmen och grönskan mer välkommen än någonsin. Visa av erfarenhet vet vi dock att det är som bl.a. Magnus Uggla sjunger: ”Underbart är kort”. Även Tomas Ledin konstaterar ju detta mer explicit om själva sommaren i sin söndersjungna låt Sommaren är kort. I skrivande stund, i slutet av maj, konstaterar jag t.ex. att den vackra häggmispeln som omger vår tomt redan blommat över. Som sagt; underbart är kort, alldeles för kort. Låt oss därför passa på att njuta av allt det vackra medan vi fortfarande är mitt i det. Få har lyckats att beskriva sommarens skönhet med samma pregnans som Carl David af Wirsén i psalm 201:

En vänlig grönskas rika dräkt

har smyckat dal och ängar.

Nu smeker vindens ljumma fläkt

de fagra örtesängar,

och solens ljus och lundens sus

och vågens sorl bland viden förkunna sommartiden.

Jag tror att skapelsens under kan ses som ett förebud om en ny skapelse och en ljus framtid. Livets spirande i form av blomstrens prakt och lövens grönska pekar mot en ny tillvaro bortom allt det som är förgängligt. I den tillvaron är det tillstånd som vi kallar ”underbart” inte ett kort övergående ”hallelujah moment”, utan ett rådande tillstånd där allt i skapelsen är i harmoni. Påskdagens tomma grav, vars faktum hela det kristna hoppet bärs upp av, vittnar om att den nya skapelsen bortom död och förruttnelse redan är en närvarande verklighet. Att vittna om detta hopp – att genom ord berätta, och genom handling visa, att graven var tom – är den kristna kyrkans viktigaste uppgift. Det finns en tillvaro – en evig sommar – som genom Guds kärlek redan är föreberedd. Wirsén avslutar den nyss citerade psalmen med att försöka sätta ord på det hoppet:

Då må förblekna sommarns glans

och vissna allt fåfängligt;

min vän är min och jag är hans,

vårt band är oförgängligt.

I paradis han huld och vis,

mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera.

Välkommen till de samlingar som annonseras i detta blad! Min bön är att dessa ska nära vårt hopp och hjälpa oss att ge hoppet vidare. Passa på och njut av sommaren; glöm inte att den (ännu) är kort.

Igår var jag på Bjärka-Säby tillsammans med ett antal pastorskollegor inom Evangeliska Frikyrkan (EFK) i Östergötland. Vi brukar träffas med jämna mellanrum för att samtala, be och äta tillsammans. I vanlig ordning var det en mycket trevlig dag. Igår var Öyvind Tholvsen från EFKs sverigekontor med och bidrog till ytterligare trivsel och glädje. Den blonde och gladlynte norrmannen var där för att tillsammans med oss gå igenom hur vi ska hantera vigslar och bröllop inom vårt sammanhang när vi lämnat tillbaka vår juridiska vigselrätt till staten, vilket sker vid årsskiftet. Att vi avsagt oss den juridiska vigselrätten tycker jag är en god och önskvärd utveckling av flera skäl:

För det första är det mycket olyckligt att vi som kyrka ägnar oss åt myndighetsutövning. I ett pluralistiskt samhälle ska naturligtvis all myndighetsutövning vara religiöst neutral och förbehållen de samhälleliga institutionerna. Inga kyrkor, samfund, organisationer eller föreningar ska ha möjlighet att agera som myndighetsutövare. När EFK tar detta steg gör vi det utifrån den uppfattningen, och med en inneboende önskan att andra kyrkor och samfund gör likadant. Denna inställning stämmer också bra med vårt frikyrkliga arv där man betonat bodelningen mellan stat och kyrka och därmed röjt väg för religionsfrihet och pluralism.

När vi som vigselförrättare nu ändå är myndighetsutövare är det, för det andra, en mycket märklig ordning att vi kan neka till att viga par som vill gifta sig i juridisk mening. Har vi rätt att agera som myndighetsutövare borde vi också ha plikten att betjäna alla som enligt lag har rätt att vigas. Hittills har jag aldrig nekat någon som velat att jag vigt dem, men det skulle kunna uppstå situationer där jag av pastorala skäl inte skulle vilja viga. Den möjligheten borde jag, om jag nu har juridisk vigselrätt, inte ha.

För det tredje är det, utifrån hur bröllop och vigslar kommit att praktiseras inom kyrkan idag, dags att återupptäcka och fördjupa vår syn på vad vigsel, bröllop och äktenskap är utifrån en kristen syn. Vi kommer att fortsätta viga och välsigna par med stor glädje och frimodighet. Vi menar också att gudstjänsten är en självklar del i äktenskapets ingående. Först ordnar man juridiken i kommunhuset, och sedan har man en gudstjänst i församlingens mitt. Där fördjupas och kompletteras äktenskapets ingående med bl.a. löften inför Gud och församlingen. Min förhoppning är att den nya ordningen ökar medvetenheten och reflektionen kring vad äktenskap och vigsel är och framför allt vad församlingen har för plats i äktenskapets ingående och i vår vardag. Den stora utmaningen vi står inför är att kommunicera denna nya ordning till par som står i beredskap att gifta sig de närmaste åren. Att lyckas med att visa att vigselgudstjänsten i församlingen är en självklar del av att bli gift, trots att pastorn inte har juridisk vigselrätt. Hon/han har dock vigselrätt i den bemärkelsen att hon/han har fått församlingens förtroende att viga och vägleda par inför livet tillsammans.

Fråga gärna om detta eller kom med synpunkter, så för vi ett samtal i kommentarfältet (eller öga mot öga)!

Ibland drabbas jag av den. Helt oväntat kan jag plötsligt känna en värme inombords och en känsla av overklighet. Det kan inte vara så här bra. Kan livet verkligen vara så fantastiskt att jag – lilla jag – får vara pappa till fem fantastiska barn? Ja, tydligen. Jag sitter just nu tillsammans med Elsa och Hugo i soffan och hör samtidigt hur Maja, Amos och Jona leker och konverserar med sin mamma på nedervåningen. Mitt i all vardag, allt plock och allt sådant som måste göras grips jag ibland av en gripenhet över själva livet. Det tåras i ögonen och tjocknar till i näsan – livet är fantastiskt och jag är så tacksam. Tack Elsa, Hugo, Maja, Amos och Jona för att ni gör mitt liv så rikt, roligt, oförutsägbart och fantastiskt!

Helgen som just gått var intensiv. I lördags var jag och mina vänner Christer och Calle på Evangeliska Frikyrkans (EFK:s) representantskapsmöte i Linköping. Alltid roligt att träffa goda vänner i den församlingsrörelse vi är en del av. Mycket positivt rapporterades om vad som händer runt om i vår värld genom det arbete som vi har gemensamt. Jag blev dock rejält besviken på det samtal som skulle hållas om samtalsklimatet inom EFK. De senaste månaderna har detta varit en aktuell fråga p.g.a. några olika debatter rörande EFK som uppstått på några olika bloggar. Istället för att kunna hålla ett samtal där vi kunde få lyssna till varandra och försöka förstå, tog det bara stopp. Detta stopp uppstod som en följd av flera faktorer: 1) Samtalet borde ha föreberetts bättre och adressera tydligare frågeställningar och ges en mer genomgående bakgrundsbeskrivning. 2) Samtalet borde ha förts vid en tidpunkt då allas blodsockernivå var något högre. 3) I kombination med dessa två punkter framfördes ett långt inlägg, med anspråket att det var profetiskt. Som det utvecklade sig blev det svårt att säga emot och förutsättningarna för ett dynamiskt samtal var helt borta. När vi möts som rörelse och vill ha meningsfulla samtal måste vi börja betona att poängen med “samtal” i vår rörelse är just att i samtalet självt urskönja Guds röst. Själva samtalet borde ses som profetiskt  i vilket man prövar allt. När en röst upphöjs att vara mer inspirerad än en annan tar man död på detta samtal.

I söndags predikade jag på vår gudstjänst i Östra Ryd. Jag avslutade en predikoserie från 1 Thessalonikerbrevet med att tala om vikten av att vara beredd. Hoppet om att Guds rike en dag ska bryta in fullt ut i vår värld är ett fantastiskt hopp, och inget andas mer glädje än dessa texter – även 1 Thess 5 som var min utgångspunkt i söndags. Samtidigt finns få saker som skapar mer ångest och skräck hos många än talet om att Jesus ska komma tillbaka och vikten av att vara beredd. Med hjälp av Paulus text försökte jag måla en bild som ger hopp, längtan och inspiration att leva som om dagen – den nya tidsåldern – redan är här. Det är nämligen så man är beredd!

På eftermiddagen åkte jag, Hugo och Alex in till Parken och såg Peking spela 2-2 mot Änglarna. Både jag och Hugo är fortfarande hesa efter den tillställningen – oerhört roligt att kunna dela en passion och ett intresse med min son.  Det som förundrar mig mest är hur Blåvitt bara lyckas spela 2-2 mot en nykomling trots att man alltid är en man mer i dessa matcher. Jag har aldrig sett en match mellan de båda kamratlagen utan att den svartklädde med visselpipa – domaren alltså – varit hopplöst göteborgsfärgad. Ändå fixade Peking en poäng. Bra gjort!

Idag är det ju förresten Norges nationaldag, och jag avslutar därför detta blogginlägg med en klassiker. Jag ger er Moltas Eriksson med “Norgesången”:

Nu var det bra längesedan jag skrev något här. Påsken har firats och april har blivit maj. Sitter just nu med öppen dörr ut och lyssnar på mina tre minsta barns lek i gröngräset. Befinner mig alltså i ett “hallelujah moment”, där jag fylls av hopp för världens framtid. När det är så här vackert och skönt är det svårt att ifrågasätta att tillvaron ytterst vilar i barmhärtighetens och kärlekens händer.

Något annat som fyllt mig med hopp är läsningen av Harry Månsus bok “Shalom Jord!” från 1984. Det är en bok som jag sett i diverse bokhyllor genom åren, men aldrig kommit mig för att läsa. Jag överdriver inte om jag säger att det är det bland det bästa jag har läst i genren uppbyggelselitteratur/teologi av en svensk författare. Min fråga; varför har aldrig någon tipsat mig om denna bok tidigare. De senaste åren har jag läst en hel del böcker av författare som Tom Wright, Brian McLaren och Rob Bell och blivit väldigt stimulerad. Det intressanta är att Månsus driver väldigt liknande perspektiv i sin bok, som dessutom nästan har 30 år på nacken. Att säga att Månsus var före sin tid är ett inte så litet understatement.

Det bästa med Månsus bok är att han lyckas att gå igenom den bibliska berättelsen och göra texterna rättvisa på ett lättillgängligt sätt. Han gör det dessutom utan att bli banal. Det som fyller mig med glädje och hopp i läsningen är det livsbejakande helhetsperspektivet. Det perspektiv han driver, bergfast förankrad i det bibliska materialet, gör det omöjligt för den kristna människan att vara världsfrånvänd som ofta blir fallet med en stympad helhetssyn. Hon blir istället, grundad i hoppet om hela skapelsens upprättelse, en världstillvänd kämpe för fred, rättvisa och en hållbar utveckling.

Om du bara ska läsa en bok om kristen tro, rekommenderar jag med stekhet hand “Shalom Jord!” av Harry Månsus. Bokförlaget Libris borde ta sig en funderare på att på nytt ge ut denna fantastiska bok som är mer aktuell än någonsin.