Idag är det valborgsmässoafton. I år tycker jag att denna dag, då vi officiellt tar adjö av vintern och välkomnar våren, är mer efterlängtad än vanligt. Visserligen har vintern varit mild, men då vintern inte tog ut sin rätt i kyla gjorde den det sannerligen i efterhängsen utdragenhet. Den tid som nu är – våren – är att betrakta som en dragkamp mellan å ena sidan vintern med kyla och mörker och å andra sidan sommaren med värme och ljus. Till slut segrar i detta fall alltid sommaren. Hösten är en liknande dragkamp fast med omvänt resultat.

Frågan är hur det är med tillvaron i stort. Segrar ljuset eller mörkret till slut? Ska vi tolka universum med höst eller vinter som  mönsterbild? Är vi i april eller november? Mycket talar för att bilden av höst stämmer bäst; klimatproblem, kärnvapenhot, terrorhot, Utöya-massakern, missvård av äldre, Sean Banan… ja, listan kan göras lång. Skeptisk och pesimistisk som jag är till min läggning kan jag ibland sucka uppgivet över vad det är för värld som mina barn ska växa upp och leva i.

Men; samtidigt finns det saker som faktiskt talar för att “sommaren” kommer att segra. Det finns så mycket skönhet, godhet och kärlek i denna värld och jag upplever varje dag mer av det än vad jag egentligen förtjänar. Min dotter Maja (passande namn om vi tror på en ljusare framtid) och jag utväxlade t.ex. följande ordväxling häromdagen: Jag: “Maja, din mamma är go’, eller hur?” Hon: “Ja… fast inte så go’ som du!” Den där typen av små ögonblick mitt i allt det vardagligt vanliga gör att jag styrks i min tro på att vi kanske, trots längden på den lista som talar för motsatsen, ändå är på väg mot sommar.

Enligt den bibliska berättelsen – det kristna evangeliet – har vintern (mörkret, ondskan, döden) besegrats i och med Jesus tomma grav. Att vara kyrka/församling handlar om att vara ett vittnesbörd – mitt i det som till synes är en dragkamp med oklart resultat – om att sommaren (Guds rike) segrar. På valborgsmässoafton tänds eldar och olika körer med varierande kvalitet runt hela landet har som uppgift att sjunga om våren och hälsa sommaren välkommen. I likhet med dessa körer är den kristna församlingens ständiga och primära uppgift att genom ord och handling berätta om Guds rike och göra människor uppmärksamma på alla de tecken som faktiskt finns i tillvaron på att allting till syvende och sist vilar i barmhärtighetens och godhetens händer. Framförallt kanske uppgiften består i att själv vara detta ett sådant “vårtecken” – ett tecken som väcker glädje, förhoppningar och tillförsikt!

Hör med tacksam tunga

tusen fåglar sjunga

liksom vi, liksom vi:

Välkommen sköna maj!

Välkommen sköna maj!

Vår kultur, sägs det ibland, är den mest individualiserade i världen. Vi svenskar vill, generellt sett, ha så lite med varandra som möjligt och sköta oss själva. Alternativt sett skulle det kunna vara så att vi är så blygsamma att vi inte vill vara till besvär, så att även om det skulle vara trevligt med mer gemenskap med grannen väljer vi att leva som att vi så lite som möjligt tvingas till kontakt.

Det fjärde budet om att visa aktning mot sina föräldrar utmanar två saker i vårt samhälle. Dels individualiseringen som gjort att vi tror oss vara universums centrum och att det viktigaste i livet är min egen rätt att själv få bestämma och välja hur jag vill förverkliga mig själv. Dels utmanar den också historielösheten och oviljan att erkänna att vi har våra föräldrar och tidigare generationer att tacka för att vi överhuvudtaget finns till och att vårt liv är som det är.

Det navelskåderi som jag tycker i mångt och mycket präglar min egen generation (70- och 80-talister), tror jag kan avhjälpas genom att vi reflekterar litegrann över just våra navlar. Naveln är ett fysiskt tecken som varje människa bär, ett tecken på att vi alla har ett ursprung som vi – hur svårt vi än har att erkänna detta – inte kan göra något åt utan bara vara tacksamma över. Universum började inte med mig, utan jag är en del av något som började långt innan “jag” och “mig” ens var påtänkta. På det sättet kan naveln hjälpa oss ur vårt ständiga navelskåderi och få oss att förstå att “jag” inte bara är resultatet av mina val och mina handlingar, utan en del i en större gemenskap av människor som lever nu och som levt förut. Bl.a. detta kommer jag att prata om på söndag då jag predikar om det fjärde budet. Välkommen till Betania i Östra Ryd 10:00 på söndag 29/4!

Helgen som gick var av det mer intensiva slaget, men mycket bra. I fredags kväll hann jag med att gästa två födelsedagskalas och i lördags hade vi en heldag med Betaniaförsamlingens ledningsgrupp. Vi var i SVT:s f.d. lokaler som numera ägs av församlingen Agape i Norrköping. Bland de tusen saker som SVT lämnat kvar fanns ett stort antal muggar med “Café Norrköping”-loggan på. Jag fick en!

På söndagens förmiddag var vi på gudstjänst. Jag predikade om det tredje budet utifrån att ett sabbat kontrollbehov ger vila. Av reaktionerna jag fått efteråt att döma, var det ett ovanligt laddat ämne. Vill man lyssna på vad jag sa finns den att ladda ner här (20120422 Anton_tredje budordet.mp3).

På kvällen var sedan jag och min gode vän Andreas i Norrköping på  föreställning Jakten på den försvunna staden med Filip och Fredrik. Vi blev bjudna av våra fantastiska fruar på detta. Det var underhållande och pendlade som vanligt mellan ytlig snopphumor och träffsäkra samhällsanalyser – helt i min smak alltså. Bakom det lite flamstramsiga finns en allvarlig underton – en kombination som jag verkligen uppskattar med dessa två. Förutom det som de planerat och har i manus går showen ut på att tillsammans med publiken hitta vad som är “grejen” med de städer de uppträder i. En av de bärande teserna i showen är nämligen att alla städer i Sverige blivit alldeles för likriktade. Galleriorna som  innehåller samma affärskedjor var du än är i Sverige lyftes fram som det kanske främsta exemplet på det. Därför ser Filip och Fredrik som sin stora mission att mejsla fram vad som är unikt med varje stad. Utifrån detta ska man sedan göra en slogan. En mängd förslag från publiken om vad som är grejen med Norrköping skrevs upp på en tavla. Till slut – efter en ganska snabb och av Filip Hammar väldigt sökt konsensus – röstades SWING fram som grejen med Norrköping. Den slogan som slogs fast blev “Norrköping – Dä swinger, dö!”

Trots att det var helt ok underhållning måste dock sägas att Filip och Fredrik gör sig bättre i TV-rutan. Det märks att de inte är riktigt vana vid scen-formatet och det blev lite mycket prataimunnenpåvarandra-varning. Men jag tycker att idén och innehållet är både genialt och angeläget – kanske skulle de dock ha gjort ett TV-program av det. Det skulle vara både roligt och intressant att se vad de hittar i Linköping, Jönköping, Örebro och andra svenska städer. Jag blir inte förvånad om det kommer en sådan TV-serie inom kort.

Jag håller just nu på att predika igenom de tio budorden och jag fascineras över att dessa principer – som enligt Bibelns berättelse gavs åt ett nyss befriat slavfolk på vandring i öknen för drygt 3500 år sedan – är så relevanta än idag. På söndag kommer jag att dela några tankar kring sabbatsbudet, d.v.s. budet om att vila en dag i veckan.

Jag kommer att lyfta fram detta utifrån vår vilja att ha full kontroll på allt. Inte minst i vår kultur tror vi oss kunna kontrollera bort allt som inte är önskvärt och garderar oss ständigt mot osäkerhet och det vi inte kan kontrollera. Detta kontrollbehov, menar jag, förslavar oss och vi behöver lära oss det som sabbatsbudet faktiskt kan lära oss. Jesus säger att vi inte ska göra oss några bekymmer för morgondagen eftersom “varje dag har nog av sin egen plåga” (Matt 6).

Genom att börja fira sabbat eller vilodag tillämpar vi i praktiken tron på att Gud är Gud och inte jag. Världen går inte under för att jag är ledig. Så här formulerar sig teologerna Hauerwas och Willimon om sabbatsbudet i boken “Sanningen om Gud”:

Att hålla sabbaten är en fråga om tillit, på förtröstan att Gud styr den här världen och att vi därför inte måste arbeta hela tiden för att allt ska bli bra till slut. Gud välkomnar våra ansträngningar, men våra bidrag till skapelsen har sina begränsningar. […] Till skillnad från den grekiske guden Atlas behöver vi inte bära världen på våra axlar. I likhet med Gud kan vi stanna hemma från kontoret för en dags vila i förvissningen att världen inte kommer att gå åt helvete bara för att vi vilar. (Sanningen om Gud, 2003, s 66)

Jag tror att vårt samhälle behöver ta till oss glädjebudet om att vi blivit befriade från de ekorrhjul av habegär och kontrollbehov som håller oss fångna. Vilodagen är en oerhört revolutionär gåva som kyrkan fått i kampen mot dessa makter!

Helgen som gått har jag varit ledig. Det var en stor förmån att få vara med på gudstjänst i vår församling utan att vara engagerad “framifrån”, så att säga. Annars är ju en gudstjänst sådan att man inte kan vara åskådare – man deltar i gudstjänsten och bidrar alltid genom sin blotta närvaro. I sång, bön, lyssnande och samtal runt kaffet bidrar alla närvarande till att gudstjänsten blir det den blir.

Hursomhelst så predikade min vän Calle Ekenblom och jag blev både inspirerad, uppbyggd och utmanad, och jag tror inte att jag var ensam om det. Predikan handlade om vad det är att vara församling och han berörde bl.a. att församlingsgemenskapen som sådan kan få vara den bästa av alla evangelisationsmetoder för att nå nya människor. Ofta har vi en bild av att församling/kyrka är det stora hindret för människor att omfamna kristen tro och liv – jag tror att den tvärtom är en förutsättning vilket jag uppfattade att Calle ville betona i det han sa. Predikan finns att ladda ner och lyssna på här (man får scrolla ner en bit till 120415 eftersom predikningarna står i kronologisk ordning).

Förutom att ha varit nedgrottad i två predikningar och ett alldeles för välfyllt påskägg med godis har påskhelgen även inneburit godis för hjärnan. Ett nytt nummer av tidskriften Nod, som jag kommenterade för en dryg vecka sedan här på bloggen, landade nämligen i brevlådan. Jag gillar Nod-redaktionens tonläge när den tar i dessa för samtiden relevanta företeelser och belyser dem med både öppenhet, ödmjukhet och kritiska frågeställningar där det är nödvändigt.

I det nummer som nu alltså  ligger på nattduksbordet (nr 1 2012) är det företeelsen “mindfulness” som är under luppen. Mindfulness är en metod som, av försäljningssiffror av självhjälpslitteratur den senaste tiden att döma, vuxit enormt i popularitet och verkar – enligt dess förespråkare –  kunna hjälpa dess utövare mot det mesta som rör människans inre liv. I det senaste numret av Nod leverar Lars Johansson, Göran Sahlberg, Pekka Mellergård m.fl. väl genomarbetade texter som betraktar fenomenet mindfulness ur flera olika vinklar. I vanlig ordning rymmer de olika artiklarna både mycket information och knivskarpa analyser. Bl.a. tas frågor upp om mindfulness och dess bakgrund i buddhistisk filosofi, huruvida man kan skilja själva metoden från dess bakgrund i en religiös filosofi, vad det kommer sig att en metod grundad i österländsk andlighet paradoxalt nog visat sig klicka så bra med en ensidigt materialistisk västerländsk psykologi (behaviorismen), hur man som bekännande kristen kan förhålla sig till metoden, samt om det överhuvudtaget finns vetenskapliga belägg för att mindfulness fungerar.

Jag konstaterar att Nod bör läsas av fler. Om du inte prenumererar kan du ordna en prenumeration HÄR!

I måndags kväll var jag med mina barn Elsa och Hugo på allsvensk premiär på ett kylslaget Nya Parken. Sällan har en så kall kväll gjort någon så varm i själen – Norrköping besegrade svenska mästarna Helsingborg med 1-0. Till saken hör också att segern var i underkant. Allsvenskan är nu mitt i den andra omgången av trettio och jag insåg att jag inte delat med mig av mitt årliga tips på slutgiltig tabell (förra årets tips hittar man för övrigt här). Hugo och jag har gjort ett varsitt tips och dessa tabeller tippades innan första omgången hade börjat spelas. Hur mycket vi än skulle vilja ändra efter att ha sett några matcher så är det inte tillåtet. Här är våra tips (Hugos inom parentes).

1. Elfsborg (Elfsborg)
2. Malmö (Helsingborg)
3. Helsingborg (Malmö)
4. Göteborg (AIK)
5. AIK (Göteborg)
6. Häcken (Häcken)
7. Kalmar (GAIS)
8. Djurgården (Örebro)
9. Örebro (Mjällby)
10. Norrköping (Kalmar)
11. GAIS (Norrköping)
12. Gefle (Åtvidaberg)
13. Åtvidaberg (Gefle)
14. Mjällby (Djurgården)
15. Syrianska (Syrianska)
16. Sundsvall (Sundsvall)

Nu återstår det att se vem av oss som tippat bäst. Vad säger ni läsare?

Vill nu bara bjuda in alla som bor i, eller i närheten av, Östra Ryd att fira påsk tillsammans med oss i Betaniaförsamlingen och Östra Ryds församling (Sv kyrkan). Vi kommer att ha gudstjänster var för sig, men med en gemensam gudstjänst i Östra Ryds kyrka på söndag 11:00.

Jag rekommenderar följande upplägg om du vill leva dig in i påskdramat hela påsken:

• Skärtorsdagen 19:30 arrangerar Svenska kyrkan en mässa Östra Ryds kyrka. Denna avslutas med att altaret symboliskt töms, eftersom Jesus överlämnas, döms och slutligen dör på långfredagen.
• Långfredag 10:00 är det gudstjänst med nattvard i Betania. Jag kommer att predika om att Jesus på korset besegrar och avlsöjar alla ondskans makter genom att gå ända in i döden utan att själv bli ond. Jag kommer att knyta an till den judiska påsken med lammet som slaktades för att slutligen besegra Egypten. Korset och lammet är symboler för en annorlunda politik underifrån i en värld där ofta svärdets, våldets och politik ovanifrån syns härska.
• Påskdagen 11:00 arrangerar vi så en påskdagsgudstjänst tillsammans för att fira att Jesus är uppstånden. Gudstjänsten börjar med att det tomma altaret kläs. Även här kommer jag att predika, och gör det med betoning på att vi i ljuset av påskdagens tomma grav inte längre behöver vara rädda. Med Paulus kan vi t.o.m. trotsigt tilltala den ultimata och mörkaste makten: “Död, var är din seger? Död, var är din udd?”

Glad påsk till alla!

Det är påsk till helgen. Den stora högtiden framför alla andra, om ni frågar mig. Än en gång får vi tydligt fira Jesus död och uppståndelse som enligt min övertygelse förändrat universum. Döden och alla ondskans makter har besegrats och Guds rike har landat. Innan detta blir fullt synligt och uppenbart finns ett folk som kallas att vara ett tecken på detta rike, nämligen församlingen/kyrkan. Genom att fira påsk påminns detta folk om sitt ursprung, existensberättigande och identitet.

I anslutning till påskens tema om Jesus död kommer jag att tänka på senaste numret av den alltid läsvärda tidskriften Nod. Med utgångspunkt i den franske sociologen Girards teorier är numrets tema “Rivalitet och offer”. Göran Sahlberg skriver en i mina ögon fantastisk och för tanken stimulerande artikel.

Enligt artikeln är Girards utgångspunkt att alla människor drivs till att begära vad andra begär. Detta skulle då leda till ett allas krig mot alla, men för att undvika detta upprättas ett offersystem som alla samhällen genom historien byggt på. Genom att hålla sig med syndabockar bevaras freden och det “civiliserade samhället” fortlöper. Jesus blir den historiskt unika syndabocken som i grunden avslöjar denna vedervärdiga struktur. Sahlberg skriver:

“Offret av den oskyldige Jesus avslöjar i stället själva offermekanismen och banar samtidigt väg för en historiskt ny medkänsla med offret. Till denna, som Girard menar, historiskt unika demaskering knyter han stora förhoppningar även om han också menar att kyrkan under långa tider inte tagit denna insikt på allvar utan snarare återinförlivat förkristet färgade offerriter och föreställningar med sin teologi.” (Nod nr 4 2011, s 12).

“Det verkliga problemet med Girard, teologiskt sett, är inte att han bortser från Jesu offerdöd. Tvärtom tillmäter han den en avgörande betydelse. Men inte som ett offer åt en blodtörstig och vredgad gudom som i medeltidens teologi utan som ett slutgiltigt och skandalöst avslöjande av den perversa harmoni och bräckliga ordning som bygger på att syndabocken tillskrivs skulden.” (s 13).

Sahlbergs artikel avslutas med frågan; “detta är Girards teologiska värld. Vad säger teologerna?” (s 13). Med tanke på hur Girards tänkande om Jesus offerdöd går stick i stäv med hur vi kanske – inte minst i det sammanhang ur vilket tidskriften Nod är sprungen -traditionellt tänker om Jesus död, är jag förvånad över att detta inte orsakat den debatt som andra nummer av tidskriften tidigare gjort. Liksom Sahlberg verkar göra efterlyser också jag ett samtal bland teologer, pastorer och bekännande kristna i allmänhet om vad vi menar med att Jesus blev ett offer för våra synder och hur vi predikar om det. Offras Jesus för att blidka Gud i relation till människan, eller för att avslöja det vedervärdiga i hela offertänkandet? I mina ögon är detta inte en fråga om vad man betonar, utan två diametralt olika sätt att se på Jesus som offer. Hur ska man tolka att Nod – med säte på Örebro Teologiska Högskola - ger ett så stort utrymme till att bearbeta just denne tänkare? Efterlyser teologerna där ett paradigmskifte i rörelsens teologi? Vad innebär det i så fall?