Advent handlar ju bl.a. om att vara beredd på det oväntade. I lördags kväll fick jag medverka till ett oväntat möte mellan två vänner som av olika anledningar tappat kontakten och inte setts på över tio år. Att jag blev inblandad är inget annat än en lycklig slump. En person som bor i Östra Ryd – vi kan kalla honom Jonas – frågade mig om jag visste vem en av hans vänner från Åtvidaberg – vi kan kalla honom Martin – var. Jag kände inte igen namnet, men Jonas hävdade att Martin visste vem jag var. Martin hade nämligen träffat en pastor som hette Anton. I lördags skulle Martin komma till Jonas och han skickade ett meddelande om detta och undrade om jag inte skulle komma upp och kolla vem detta var. Jag var lite upptagen, men meddelade att jag kanske skulle titta in senare. Strax innan 23:00 då jag glömt detta skickar Jonas ett frågetecken och jag tänkte att det nog var bäst att visa min goda vilja och gå upp för att bringa klarhet i att Martin måste ha träffat någon annan Anton.

Mycket riktigt kunde både jag och Martin konstatera att det skett en förväxling. Trots detta satte jag mig ner en stund för att prata lite. Efter en stund frågade Martin om jag som pastor gått min utbildning i Örebro. Det visade sig att han hade en kusin som var lärare där, och naturligtvis visste jag vem det var. När han sedan fick höra när ungefär jag läst teologi säger han: “Då kanske du känner Andreas Thörn”. Då vaknade Jonas till liv: “Han bor ju här borta, tre hus bort!!”. Andreas Thörn – en mycket nära vän som för några år sedan flyttade till Östra Ryd – var alltså under en tid god vän med Martin. De hade nämligen på slutet av 90-talet gått en bibelkurs tillsammans på Götabro utanför Örebro. Martin hade t.o.m. varit med på Andreas bröllop, vilket också jag var (så vi hade i alla fall stött på varandra tidigare). 23:30 ringde jag således till Andreas och sa att han måste komma till Jonas – nu! Andreas trodde att jag drev med honom, men efter en stunds övertalning kom han. Vi gömde Martin bakom en soffa och Andreas fick genom ja- och nejfrågor försöka komma fram till vem som satt där bakom. När det stod klart vem det var förbrödrades de båda vännerna i en kram och intet öga var torrt.

Jonas och jag fick denna sena lördagskväll bevittna något vackert som vi i allra högsta grad fick vara bidragande orsaker till. Livet är ett tillfälligheternas spel där vi aldrig kan ana konsekvenserna av vår medverkan. Utan detta lilla missförstånd kring en pastor som hette Anton och Jonas ihärdighet i att få mig dit hade det slutat med att två forna nära vänner aldrig träffats – trots att de ibland befunnit sig så nära som tre hus bort i ett litet samhälle.

För tionde året i rad sitter jag med förberedelser inför första advent. Jag upptäcker att det är svårt att variera mig. Jag hamnar alltid i frågan om gudsbilder. Att vi håller oss med gudsbilder är givet. Problemet är när våra bilder upphör att vara just bilder, utan istället blir definitioner av Gud. Jag kommer att predika vid två tillfällen på söndag. Först på förmiddagen i Betania, Östra Ryd, 10:00 och sedan i en ekumenisk musikgudstjänst 18:00 i Östra Ryds kyrka.

På förmiddagen kommer jag att prata om Guds advent – d.v.s. ankomst – i dåtid, nutid och framtid. Jag vill visa att evangelietexten om Jesus intåg i Jerusalem lär oss att inte för tydligt ha en uppfattning om hurdan Gud är eller hur Gud handlar. I konceptet Gud ingår att sätta agendan. Om det är vi som sätter agendan är inte Gud längre Gud, utan jag själv. Då är risken att jag helt går miste om att se vad Gud är å färde med att göra i våra liv och vår omgivning. Precis som Jerusalems befolkning riskerar vi att låsa fast oss i vår uppfattning att vi hellre tillber den än Gud själv.

På kvällen blir det lite av samma sak. Vad kommer det sig att vi svenskar tycker att det är så besvärande och känsligt att prata om tro och existentiella frågor? T.o.m. sexlivet upplevs ibland som ett mindre känsligt samtal än huruvida jag tror på Gud. Kanske är det vår tendens att inte vilja bli störda i vår egen tro på den gud som är en projicering av mina egna förväntningar och drömmar. Vare sig jag kallar mig troende eller inte så är det bekvämt att hålla mig med en färdig gudsbild som jag sedan väljer om jag vill tro på – eller inte. Båda dessa varianter på tro och icke-tro är egentligen ett uttryck för samma tendens i oss; att själv vilja vara Gud. Så länge vi inte pratar om våra gudsbilder så kan vi trygg leva i den bekväma tron på att Gud är – om gud nu finns – exakt som jag själv, eller – om Gud inte finns – en “gubbe på ett moln” som ingen rationellt tänkande människa egentligen kan tro på. Anhängare av båda dessa inställningar riskerar att – liksom befolkningen i Jerusalem – missa Guds ankomst i sina liv, sin vardag och sin omgivning.

Igår kom besked om att strama åt flyktingmottagningen. Gränsen för vad svenska staten klarar av att hantera sägs vara nådd, och de – åtminstone i jämförelse med andra EU-länder – generösa mottagningsreglerna ändras nu till en nivå mer i linje med länder omkring oss. Många är de röster som höjts för att dessa åtgärder skulle vidtagits för länge sedan. I mitt flöde på både Twitter och Facebook har det länge klagats på hur naiva och obetänksamt generöst vi låter flyktingar komma in i vårt land och få del av våra gemensamma resurser. Dessa röster – ska det sägas – var lika högljudda i denna fråga även innan sensommarens och höstens explosionsartade ökning av flyktingar.

Men att säga att “gränsen för vad vi klarar av är nu nådd” är inte sant. Personligen har jag t.ex. inte märkt av den ökade flyktingnivån överhuvudtaget. Jag har inte behövt göra en enda omprioritering i det liv jag lever, och jag misstänker att det är likadant för mina grannar. Dessutom kommer jag, mina grannar och alla andra svenskar slå nytt rekord i julhandeln; 75 miljarder förväntas vi enligt Handelns Utredningsinstitut (HUI) att spendera på julklappar och mat. Hur kan då någon säga att gränsen är nådd för att hjälpa människor som flyr för sina liv?

Att det uppstår någon sorts gräns för de myndigheter som i förstone har att hantera alla inkommande människor och slussa dem vidare är däremot förståeligt. Det som är frustrerande är att det finns väldigt mycket vilja bland svenskarna att lösa situationen. Det som behövs är kreativitet att koppla de befintliga resurser som finns bland många som vill hjälpa, med de akuta behoven. Jag sitter t.ex. varje dag och arbetar i en kyrkolokal på ganska många kvadratmeter som står tom huvuddelen av dygnet. Vi har signalerat att vi gärna får frågan från myndigheter, men vi har inget hört. För två månader sedan ställde vi en hel villa till förfogande, men det var heller inte aktuellt, ansåg man. Någonstans – i något mellanled – försvinner kopplingen mellan behov och resurser. Kreativa förslag saknas dock inte; frivillig humanitär skatt på 1 % och möjlighet till lån att bygga Attefallshus på sin tomt är två exempel som jag tycker låter utmärkta att på allvar överväga. Gränsen för vad berörda myndigheter klarar av utifrån de resurser de har i händerna kan möjligen vara nådd. Men gränsen för vad vi som land och människor klarar av är sannerligen inte nådd. Julklappsbergen under granarna och de extra hekton som vågen kommer att visa 27/12 kommer att vittna mot oss alla!

Det finns dock positiva berättelser rörande integration. I Östra Ryds IF (ÖRIF), där jag finns med i styrelsen, har vi sedan förra året ett juniorlag. Denna satsning är ett bra exempel på den lysande kombinationen integration (flyktingkillar får integreras med svenskfödda i en förening) och landsbygdsutveckling (ett juniorlag baserat på bara spelare från bygden är en omöjlighet). I våras sändes ett reportage om laget i SVT Öst (där jag själv figurerar i slutet). Idag sänds ett uppföljningsreportage. Se och njut (inte minst av tränare Sverkers briljanta östgötska).

Som de allra flesta vet arbetar jag som pastor i Betaniaförsamlingen i Östra Ryd. Med jämna mellanrum kommer vårt programblad Betaniabladet ut till alla hushåll i närområdet. Bladet designas och trycks av duktiga Hannah Carlsson, medan jag ansvarar för innehållet. I skrivande stund väntar ett nytt blad på att häftas, vikas och skickas ut, men här på bloggen bjuder jag redan nu på en sorts krönika inför advent och jul, vars firande i kristen tappning kan förstås som trots och tröst mot olika former av mörker i vår värld. Håll till godo:

När det är som allra mörkast

- Om tröst och trots

Återigen är det advent. Återigen får vi när det är som allra mörkast tända ljus. Det kompakta novembermörkret tenderar att dränera oss på energi och gör oss lätt trötta och passiva. Men i och med att vi tänder ljus händer något med humör och handlingskraft. “Mörkret flyr, dagen gryr”, som vi sjunger i sången.

Det är inte bara i betydelsen av antal soltimmar som vi kan konstatera att det är mycket som är mörkt i vår värld, både nära och långt bort. Trots att vi tydligen har råd att slå nytt rekord i julhandel – enligt Handelns Utredningsinstitut (www.hui.se) kommer vi att handla för ca 75 miljarder i december – har vi inte resurser nog att ge vår äldre befolkning en värdig ålderdom. Ständigt möts vi av larm om missförhållanden i äldrevården. I skrivande stund har det gått någon vecka sedan terrordåden i Paris då vår egen kontinent fick en fingervisning om den skräck, det hot och den mörka ondska som så många människor flyr från. Många flyr från trakter där dåd av detta slag sker dagligen, och möts sedan  i hög utsträckning av mer mörker i form av fientliga attityder, nedbrända boenden och fruktan.

Att fira advent och jul är ett uttryck för tröst och trots gentemot ondskans mörker som har en tendens att passivisera och dränera oss på energi. Stakarna, slingorna och alla andra typer av ljuskällor som lyser i advent är som en illustration av det ljus som är anledningen till att vi firar. “Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”, sammanfattas det kristna budskapet i Bibeln. I den kristna berättelsen möter vi en Gud som själv blir människa i Jesus för att en gång för alla förankra ljuset i vår värld. Advent och jul är mer än sentimentala och nostalgiska familjehögtider. Om budskapet om att Jesus kommit med ljuset till världen är sant kan detta budskap – om det går fram i konkurrens med julklappar och mat – också sätta oss i rörelse. En ljusets rörelse av tröst till de som behöver  tröst, och av trots mot det mörker som binder oss i fruktan och handlingsförlamning.

Med önskan om en god jul och ett gott nytt 2016!

För sjuttioelfte gången får jag en ingivelse att börja blogga igen. “Varför?”, är en klädsam fråga i sammanhanget som jag ställer till mig själv och som kanske även den ställer som mot förmodan bemödar dig med att läsa detta.

Det enkla svaret är nog att jag helt enkelt har lust – just idag. Vi får se om detta enbart är ett tillfälligt infall av övergående inspiration eller om det är en ihållande trend. Hursomhelst så måste jag ju uppdatera någon gång om året så detta kan alltså vara 2015 års enda inlägg – eller inte.