Igår kom besked om att strama åt flyktingmottagningen. Gränsen för vad svenska staten klarar av att hantera sägs vara nådd, och de – åtminstone i jämförelse med andra EU-länder – generösa mottagningsreglerna ändras nu till en nivå mer i linje med länder omkring oss. Många är de röster som höjts för att dessa åtgärder skulle vidtagits för länge sedan. I mitt flöde på både Twitter och Facebook har det länge klagats på hur naiva och obetänksamt generöst vi låter flyktingar komma in i vårt land och få del av våra gemensamma resurser. Dessa röster – ska det sägas – var lika högljudda i denna fråga även innan sensommarens och höstens explosionsartade ökning av flyktingar.

Men att säga att “gränsen för vad vi klarar av är nu nådd” är inte sant. Personligen har jag t.ex. inte märkt av den ökade flyktingnivån överhuvudtaget. Jag har inte behövt göra en enda omprioritering i det liv jag lever, och jag misstänker att det är likadant för mina grannar. Dessutom kommer jag, mina grannar och alla andra svenskar slå nytt rekord i julhandeln; 75 miljarder förväntas vi enligt Handelns Utredningsinstitut (HUI) att spendera på julklappar och mat. Hur kan då någon säga att gränsen är nådd för att hjälpa människor som flyr för sina liv?

Att det uppstår någon sorts gräns för de myndigheter som i förstone har att hantera alla inkommande människor och slussa dem vidare är däremot förståeligt. Det som är frustrerande är att det finns väldigt mycket vilja bland svenskarna att lösa situationen. Det som behövs är kreativitet att koppla de befintliga resurser som finns bland många som vill hjälpa, med de akuta behoven. Jag sitter t.ex. varje dag och arbetar i en kyrkolokal på ganska många kvadratmeter som står tom huvuddelen av dygnet. Vi har signalerat att vi gärna får frågan från myndigheter, men vi har inget hört. För två månader sedan ställde vi en hel villa till förfogande, men det var heller inte aktuellt, ansåg man. Någonstans – i något mellanled – försvinner kopplingen mellan behov och resurser. Kreativa förslag saknas dock inte; frivillig humanitär skatt på 1 % och möjlighet till lån att bygga Attefallshus på sin tomt är två exempel som jag tycker låter utmärkta att på allvar överväga. Gränsen för vad berörda myndigheter klarar av utifrån de resurser de har i händerna kan möjligen vara nådd. Men gränsen för vad vi som land och människor klarar av är sannerligen inte nådd. Julklappsbergen under granarna och de extra hekton som vågen kommer att visa 27/12 kommer att vittna mot oss alla!

Det finns dock positiva berättelser rörande integration. I Östra Ryds IF (ÖRIF), där jag finns med i styrelsen, har vi sedan förra året ett juniorlag. Denna satsning är ett bra exempel på den lysande kombinationen integration (flyktingkillar får integreras med svenskfödda i en förening) och landsbygdsutveckling (ett juniorlag baserat på bara spelare från bygden är en omöjlighet). I våras sändes ett reportage om laget i SVT Öst (där jag själv figurerar i slutet). Idag sänds ett uppföljningsreportage. Se och njut (inte minst av tränare Sverkers briljanta östgötska).