Da’n före da’n har jag ägnat förmiddagen åt predikan som ska hållas på julotta i Betania, Östra Ryd 07:00 på juldagen. Årligen slås jag av det helt unika med den kristna gudsbilden. Gud visar sig vara en Gud som går över varje anständig gräns för att nå oss med sin kärlek och gemenskap. Det som kännetecknar evangeliet i allmänhet, och julens texter i synnerhet, är att Gud rör sig nedåt. Vi människor tenderar ständigt att försöka klättra uppåt för att nå fullkomlighet, känna oss lyckade, uppnå Guds acceptans eller hur vi väljer att formulera vad vi strävar efter.

Men Gud finns hela tiden i rörelsen nedåt. Han blir människa och tar del av våra mänskliga begränsningar. Gud blir törstig, hungrig och frusen. Kanske är det p.g.a. detta nedåtgående mönster som så många inte kände igen Gud i Jesus då. Kanske är det p.g.a. detta nedåtgående mönster som vi har så svårt att känna igen Gud i vår tid. Upptagna som vi är av våra olika varianter av klättrande ser vi inte att Gud befinner sig i en helt annan riktning. Texterna i jul talar om en Gud som ligger i en matlåda för djur, och de första som kommer dit är samtiden sociala bottenskrap. I evangelierna möter vi en Jesus som tittar upp på en äktenskapsbryterska. Vi möter en Jesus som säger “kom ner” till en landsförrådande tullindrivare som i sin iver klättrat upp i ett träd för att se Jesus.

Julen utmanar mig att sluta klättra och istället delta i den nedåtgående rörelsen. I den nedåtgående rörelsen deltar vi i Guds betjänande och upprättande av den här världen. Julens budskap inrymmer en utmanande uppmaning till oss människor som ständigt klättrar och försöker fly bort från våra liv, vår vardag, ja; kanske från vår mänsklighet: Gör som Gud – bli människa!

På söndag är det gudstjänst i Betania, Östra Ryd, 10:00. Det blir lovsång, jag predikar och nattvardsbordet kommer att vara dukat. I vanlig ordning avslutas gudstjänsten med fika runt borden. Varmt välkommen dit!

Min predikan kommer att utgå från den bön som Jesus, enligt Matteus- och Lukasevangeliet, lärde sina lärjungar att be och som betts av alla kristna i alla tider. “Vår Fader” eller “Fader vår” kallas den ofta, och jag har under hösten predikat igenom bönens olika delar. På söndag ska jag prata om följande del:

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matt 6:13)

Och utsätt oss inte för prövning. (Luk 11:4b)

Denna fras översattes i den äldre översättningen med “inled oss icke i frestelse”. I svenska språket gör vi skillnad på begreppen “prövning” och “frestelse”. Prövningen är något  människan drabbas av utifrån (sjukdom, dödsfall etc.), medan frestelsen är något som lockar ens inre begär, t.e.x efter makt, pengar och sex. I Bibelns grundtext är det ett och samma ord som ibland översätts “prövning” och ibland “frestelse”, vilket tyder på att prövning och frestelse på något sätt hör ihop. Ytterst sett utgör båda en belastning och ett prov för ens tillit till Gud.

En människa som varit i rymden alldeles för länge – eller för den delen haft någon kroppsdel i gips en längre tid – upptäcker att musklerna har försvagats. Förklaringen till hypotrofi – ett vetenskapligt ord för muskelförsvagning – är att muskler som inte används försvagas. Har man armen i gips eller lever sitt liv i rymden behöver man inte sina muskler, men vill man fungera optimalt måste man belasta sina muskler så att de fungerar. Tilliten till Gud är att jämföra med en muskel som behöver belastas. Kristna människor är inte kallade att leva sina liv i en isolerad miljö instängda i gips (om ni ursäktar bilden). Inte heller i en världsfrånvänd andlighet uppe i rymden. Istället är de kallade att leva sina liv mitt i världen med allt vad det innebär av både prövningar och frestelser, för att där betjäna människor. För att kunna det behöver tilliten och tron ibland lite nödvändig belastning för att vara sund och genuin.

Prövningar är både en ofrånkomlig del av att vara människa och nödvändiga för att tron och tilliten till Gud ska kunna utvecklas. Om vi då inte kan vara utan prövningar; varför ska vi be “utsätt oss inte för prövning”? På söndag ska jag dela med mig av lite funderingar kring det, utifrån hur jag uppfattar Jesus och Bibeln. Kom gärna och fundera tillsammans med mig!

Idag, tisdag, sitter jag på kontoret och förbereder en mängd olika scheman, affischer, samlingar och annat som är på gång under december. Uppdaterar idag bloggen med att i punktform ge några glimtar ur mitt liv:

• I söndags hade vi barngruppernas avslutning i Betania då barnkören sjöng, dansgruppen dansade, de större barnen spelade ett fantastiskt drama (skrivet av vår egen Karin Jonsson) och några av tonåringarna agerade kompband. Jag är så oerhört glad att få finnas och arbeta i ett sammanhang med så mycket barn. Framförallt är jag stolt över våra barn- och ungdomsledare som lägger sin ideella tid på att göra allt detta möjligt. För det första är de väldigt omtyckta och för det andra är det mycket hög kvalitet rakt igenom – proffsigt helt enkelt!
• Igår var det årsmöte i vår lokala idrottsförening, Östra Ryds IF, och jag blev – i brist på andra kandidater kan man tänka – vald till ordförande under det kommande året. Till min glädje ser det ut som att styrelsen är ett bra gäng som kommer att fungera väl. Med gott samarbete och är vår förhoppning att vi ska ro 2016 års verksamhet i land. Allting hänger till syvende och sist på duktiga ledare i de olika verksamheterna.
• Ikväll bär det av till Söderköping där våra två äldsta barn har uppspelning i Drothems kyrka. De tre övriga ska sjunga med barnkören på LRFs lokala julfest.
• Imorgon har vi julavslutning med inTRO. Andreas Thörn – min dyre vän och kollega – och jag har detta läsår ansvar för en grupp tonåringar som går en introduktionskurs i kristen tro. Imorgon ska vi, förutom undervisning om vem Jesus är, köra en julquiz.

Detta var något av det som sker just nu och vi försöker att inte slå knut på oss själva…