Förra veckan upptäckte vi att det prasslade i en av väggarna i huset. Efter att ha inspekterat utsidan av väggen konstaterade jag att ett getingbo är orsaken. Det strömmade gulsvarta kryp in och ut vid ett fönsterfoder. På förmiddagen idag kommer de från något skadedjursbekämpningsföretag för att ta itu med detta.Med anledning av detta besök arbetar jag hemma idag.

På söndag är tanken att jag ska “installeras” som pastor i Korskyrkan. Det innebär också att jag ska predika. I Korskyrkan vill vi betona gemenskapens centrum istället för att betona dess gränser. Men vad innebär det? Jo, att vi är en gemenskap med en mängd fel och brister, med det gemensamt att vi vill röra oss mot det som är centrum i vår tro, Jesus. Oavsett hur långt vi tycker att vi står från detta centrum är alla som ändå vill röra sig mot detta centrum välkomna. Att sätta en alltför stor betoning på gränser tror vi är meningslöst eftersom det ger ett intryck av att vandringen med Gud är statisk, d.v.s. antingen är man färdig (och därmed innanför) eller så kvalar man inte in (och därmed utanför). Den stora utmaningen med att betona centrum är att inte hamna i samma statiska tillstånd i en nöjdhet med status quo. Poängen är att längtan och passionen efter detta centrum verkligen sätter oss i rörelse. I min predikan på söndag vill jag tillsammans med församlingen fundera på hur rörelser mot detta centrum kan se ut.  Jag kommer att ta min utgångspunkt i bönen Fader vår som – om vi verkligen låter bönen forma oss – sätter oss i ett antal rörelser. Jag vill lyfta fram tre sådana rörelser:

• Från JAG i centrum till FADERN i centrum: Det första ordet i bönen är inte “jag” utan “Fader”. Låt DITT namn bli helgat – inte mitt. Låt DITT rike komma – inte mitt. Lått DIN vilja ske – inte min. I vårt samhälle värderar vi vår egen frihet och tänker att friheten är detsamma som att göra som vi själva vill. Men hur fria är vi egentligen? Vi tenderar ofta att vilja använda Gud till en hjälp i våra egna projekt och karriärer, men då gör vi oss själva till Gud. Med Fadern i centrum blir vi istället delaktiga i hans planer och kanske är det där vår frihet egentligen är.
• Från JAG som utgångspunkt till VI som utgångspunkt: När jag själv inte längre står i centrum  så befrias jag till att se, tjäna och älska mina medmänniskor. I bönen finns inte ett enda personligt pronomen i första person singular; d.v.s. inte ett enda jag, mig, min eller mitt. Istället ber vi med orden vi, oss, vår och vårt. Det finns ett vi som vi blir insatta i och som vi kallas att leva ut försoningens verklighet i. Vi upptäcker i bönen också att relationen till vår medmänniska hänger ihop med relationen till Gud; vi ber Gud förlåta på samma sätt som vi själva förlåter.
• Från egna BEGÄR till gemensamma BEHOV: Vi ber om bröd för dagen som kommer – varken mer eller mindre. I en värld där jordens resurser är fördelade provocerande orättvist behövs människor som lär sig att nöja sig med behoven istället för att ständigt jaga efter mer. Begär är av en sådan natur att de aldrig vill bli tillfredsställda, utan har egenskapen att begära mer begär. Den enda som kan tillfredsställa människans begär är Gud själv, som i sin tur vill ge oss det vi behöver – inte alltid det vi först begär.

Dessa tre rörelser som varje människa överallt bjuds in i tänkte jag alltså prata om på söndag. Gudstjänsten börjar 10:00 och adressen är S:t Persgatan 32A. Hoppas att vi ses!

Jag är nu inne i min första vecka som pastor i Korskyrkan, Norrköping. Jag har så smått gjort mig hemmastadd på mitt nya kontor och kontrasten kan knappast vara större gentemot mitt gamla kontor i Betania, Östra Ryd. Från ett kontor på andra våningen i bedövande tystnad, har jag nu fönstret ut mot den mycket trafikbelastade S:t Persgatan. Denna vecka domineras av sammanträden och höstens planer håller på att ta form. Många sammanträden betyder möten med många människor och det är en väldigt bra början när jag ska lära känna en ny församlingsgemenskap.

Helgen som gick avslutade jag efter tio år min tjänst i Östra Ryd. Jag är enormt glad och tacksam för det fina avsked som församlingen hade ordnat. På lördagen hölls en festkväll där många goda vänner sa väldigt många fina saker. Om man vill ha en riktigt ego-boost så kan jag tipsa om att bli pastor och avsluta din tjänst. Det var ungefär som att vara på sin egen begravning; enbart det positiva lyftes fram. På söndagen avslutades avskedshelgen med en gudstjänst i vilken jag predikade.

Kanske kan detta blogginlägg vara starten på ett mer frekvent bloggande. Det återstår att se, men jag tänker mig ändå att bloggen kan vara ett bra sätt att kommunicera och göra mig och mina funderingar lite kända i det nya sammanhang som jag ännu inte känner till så väl.