På söndag är det gudstjänst i Betania, Östra Ryd, 10:00. Det blir lovsång, jag predikar och nattvardsbordet kommer att vara dukat. I vanlig ordning avslutas gudstjänsten med fika runt borden. Varmt välkommen dit!

Min predikan kommer att utgå från den bön som Jesus, enligt Matteus- och Lukasevangeliet, lärde sina lärjungar att be och som betts av alla kristna i alla tider. “Vår Fader” eller “Fader vår” kallas den ofta, och jag har under hösten predikat igenom bönens olika delar. På söndag ska jag prata om följande del:

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matt 6:13)

Och utsätt oss inte för prövning. (Luk 11:4b)

Denna fras översattes i den äldre översättningen med “inled oss icke i frestelse”. I svenska språket gör vi skillnad på begreppen “prövning” och “frestelse”. Prövningen är något  människan drabbas av utifrån (sjukdom, dödsfall etc.), medan frestelsen är något som lockar ens inre begär, t.e.x efter makt, pengar och sex. I Bibelns grundtext är det ett och samma ord som ibland översätts “prövning” och ibland “frestelse”, vilket tyder på att prövning och frestelse på något sätt hör ihop. Ytterst sett utgör båda en belastning och ett prov för ens tillit till Gud.

En människa som varit i rymden alldeles för länge – eller för den delen haft någon kroppsdel i gips en längre tid – upptäcker att musklerna har försvagats. Förklaringen till hypotrofi – ett vetenskapligt ord för muskelförsvagning – är att muskler som inte används försvagas. Har man armen i gips eller lever sitt liv i rymden behöver man inte sina muskler, men vill man fungera optimalt måste man belasta sina muskler så att de fungerar. Tilliten till Gud är att jämföra med en muskel som behöver belastas. Kristna människor är inte kallade att leva sina liv i en isolerad miljö instängda i gips (om ni ursäktar bilden). Inte heller i en världsfrånvänd andlighet uppe i rymden. Istället är de kallade att leva sina liv mitt i världen med allt vad det innebär av både prövningar och frestelser, för att där betjäna människor. För att kunna det behöver tilliten och tron ibland lite nödvändig belastning för att vara sund och genuin.

Prövningar är både en ofrånkomlig del av att vara människa och nödvändiga för att tron och tilliten till Gud ska kunna utvecklas. Om vi då inte kan vara utan prövningar; varför ska vi be “utsätt oss inte för prövning”? På söndag ska jag dela med mig av lite funderingar kring det, utifrån hur jag uppfattar Jesus och Bibeln. Kom gärna och fundera tillsammans med mig!