Jag har skrivit om dopet vid flera tillfällen här på bloggen (bl.a. här, här och här). Där kan ni också se var jag själv står i frågan (just nu). Nu är frågan uppe på Joachim Elsanders blogg, och ett oerhört intressant samtal är i full gång. Ni hittar det samtalet här.

Igår var jag med mina två största barn och några vänner på ishockey. Norrköpings återuppståndna stolthet Vita Hästen mötte Skåre. Matchen dominerades naturligtvis av Vita Hästen, men Skåre vann bonuspoängen efter straffar.  Få lag i Allettan drar dock 4100 åskådare, och Himmelstalundshallen var full. Jag blev nästan lite tårögd, eftersom det påminde om fornstora dagar då Vita Hästen år efter år var ett av de allra bästa lagen – under elitserien alltså… Efter en tragisk konkurs för den hårt satsande klubben är man nu ändå tillbaka med målsättningen att gå upp i allsvenskan. Som pastor kan jag ju heller inte annat än glädjas åt att den Vita Hästen en dag ska vara med i det segrande ekipaget:

“Och jag såg himlen öppen och se: en vit häst, och han som satt på den kallas “Trovärdig och sann”, och han dömer och strider rättfärdigt. [...] De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i skinande vitt linne.” – Uppenbarelseboken 19:11, 14

För att ytterligare frodas i Norrköpings hockeynostalgi – se detta klipp och njut av den underbara sången:.

Det blev ingen Nässjö-resa igår. Svåger Stefan drog sig ur, och det lockade mig inte tillräckligt mycket för att sitta ensam i bil så länge. Hade också varit tvungen att åka tidigare eftersom jag hade fotbollsträning med Hugo på kvällen. Jag kan numera nämligen tituleras “assisterande tränare” för Östra Ryds IF:s -03, -04 och 05:or. Mogge heter huvudtränaren, och om han är Svennis eller Lagerbäck så är jag Tord Grip eller Roland Andersson - inte illa! Vi har redan börjat fundera över hur vi ska forma ett framgångsrikt lag av dessa ynglingar som innan man vet ordet av är män (de tjejer som var med i början har av någon anledning tappat intresset).

Jag ser en uppenbar risk att vi tycker detta är roligare än våra söner gör. Många är de föräldrar som lever sina egna drömmar genom sina barn. De som aldrig blev vad de drömde om vill att deras barn ska bli det. Vem har t.ex. inte drömt om att få bära IFK-stjärnan på bröstet och ösa in mål inför en hänförd publik på Idrottsparken i Norrköping? Det har i alla fall varit min dröm och nu ska Hugo minsann få alla förutsättningar jag kan ge honom för att uppnå detta. Och än så länge tycker han att det är oerhört spännande. Han har t.o.m. fått ett rum målat i IFK Norrköpings färger, med en stjärna på snedtaket – allt på egen begäran (med viss inspiration från undertecknad). Dessutom har min faster Elisabet försett honom med en IFK-halsduk som bidrog till dem mest spontana glädjegesten vid julklappsöppningen hos oss.

Detta är ett exempel som levandegör en fråga som jag, som förälder, funderar på både nu och då: “För vems skull peppar man sina barn för det ena eller det andra?” eller “hur kan man bedöma om man peppar och uppmuntrar sina barn för deras skull eller för sin egen skull?”

Bloggandet har blivit mer sporadiskt på sistone. Jag hoppas nu på en uppryckning. Låt mig dela några punkter ur mitt liv just nu:

• Sedan i måndags är jag pappaledig på 75%. Det är en oerhörd förmån, och idag har jag och Hugo varit med Elsa i skolan. Jag konstaterade snart att jag inte var rustad för en skoldag i första klass när det är snöoväder. Med jeans utan långkalsonger fick jag finna mig i att delta i klassens gympa-pass som idag gick ut på att pulsa i ett eget spår tvärs över en elvamannaplan. Därefter tillbringades en halvtimme ute med att se på barn som byggde snögubbar och annat – blött och kallt. Väl hemma har jag spelat ABC-lotto med tvillingarna – inte särskilt intellektuellt stimulerande. Men ändå roligare än man tror.
• Jag håller just på att läsa ut en väldigt bra bok. Boken är skriven av den amerikanske pastorn Gregory A. Boyd och heter “The myth of a christian nation – how the quest for political power is destroying the church”. Trots att jag upplever boken som ganska rörig – han hade kunnat begränsa sig till hundra sidor för att få sagt det han vill säga - är budskapet väldigt angeläget. Han problematiserar den kristna kyrkans tendens att söka politiskt inflytande och pekar hela tiden på exemplet Jesus, som utövade makt underifrån genom tjänande och självutgivande kärlek. Det är det evangeliet handlar om, och borde därför vara kyrkans primära kallelse. Den är skriven i en amerikansk kontext med en stark s.k. civil religion där nationalismen antagit en kristen språkdräkt. I hans ögon är den religionen inte ett dugg mer kristen än någon annan av alla religioner som utövas runt jorden. Han adresserar sådana kristna som talar om att “försvara de kristna värdena” och att “återta Amerika för Gud” och ifrågasätter om USA (och andra västländer) överhuvudtaget varit kristet och om man överhuvudtaget kan tala om en nation i sådana termer. Trots att kritiken mot kyrkan främst riktas mot evangelikal kristendom i USA, är bokens ärende högst relevant även i en svensk kontext. Kyrkans tjänst och liv ska präglas av den kärlek som förde Jesus till Golgata – allt annat är en förvanskning och tenderar att bli en religion bland andra. Det är väldigt svårt att förena tjänandet underifrån, med att slåss för en lagstiftning som tvingar människor att rätta sig efter det ena och det andra. Kristna värden är inget vi ska försvara i världen – det är något vi ska erbjuda världen. Så fort vi försöker försvara eller tvinga andra till något är det inte längre kristna värden. Då tappar de kontakten med den Jesus som lät sig tillfångatas, torteras och mördas utan att själv bli del av ondskans destruktiva spiral. Att detta är ett kontroversiellt ämne i kristna kretsar visades tydligt genom att 20%  av medlemmarna lämnade församlingen när Boyd predikade de tankar han delar i boken. 
• I söndags hade vi årsmöte i församlingen. Som vanligt i månadsskiftet januari-februari hade Betaniaförsamlingen årsmöte i söndags. Det gick smidigt och smärtfritt med all formalia. Efter årsmötet är jag bara i tjänst 25%. Linnea Åberg,  teolog och bibellärare från Norrköping, kommer att bistå oss med predikningar varannan vecka under våren vilket är en oerhörd vinstlott för församlingen. Glädjande är också att vi höjde vår missionsbudget till 165 000:- för det kommande året. Jag lanserade också ett förslag på satsning inför hösten. Något vi ska samtala om på ett församlingsmöte inom kort. Återkommer därför om det när församlingen sagt sitt.
• Imorgon är det vigselsamtal i Nässjö. Jag ska, om snöovädret lägger sig, åka dit tillsammans med min dyre svåger Stefan. Evangeliska Frikyrkan (EFK), som vår församling är med i, arbetar för fullt på att hitta praxis och formulerad teologi för en vigselordning där vi inte längre har juridiskt bindande vigselrätt. Det ska vi åka till Nässjö för att diskutera – för vilken gång i ordningen vet jag inte. Åter kommer om det också, om det sägs något intressant. Själv har jag alltid varit för en situation där vi inte längre har vigselrätt eftersom jag tycker att det är ideologiskt inkonsekvent att som frikyrka uträtta tjänster åt staten (i enlighet med perspektivet som Boyd driver i boken jag läst). Men frågan vi ska diskutera imorgon är hur en vigselordning och vigselgudstjänst kommer att se ut om det blir ett sådant beslut på kommande kongress.

Vi hörs. Min förhoppning är att uppdatera ganska snart igen…

Igår avslutade jag en miniserie predikningar om utmaningar inför året som ligger framför. Under rubrikerna “Djupare!”, “Bredare!” och “Vidare!” har jag velat slå an tonen (!) inför året som kommer. Igår pratade jag om att gå vidare – att våga göra uppbrott – både i våra enskilda liv och som församlingsgemenskap. Det går inte att leva på gamla välsignelser. Jag berörde bl.a. hur vi förvaltar våra minnen och vårt arv. Ofta tror vi att vi förvaltar arvet genom att göra likadant som våra förfäder gjorde. Jag hänvisade till dem som för 110 år sedan grundade just vår församling och tog fasta på det mod, den handlingskraft och det uppbrott som präglade deras liv. De vågade bryta enhetskulturens förtryck – gestaltad av en stat som genom kyrkan kontrollerade befolkningen – och började fira gudstjänster utan varken präst eller kyrkobyggnad. Att förvalta deras arv handlar inte om att göra som de gjorde, utan att göra vad de skulle ha gjort i vår tid, präglade av uppbrott som de var.

Till alla dessa tre predikningar har nytestamentliga texter av Paulus legat till grund. Det var länge se’n jag predikade hans texter, men det är som att komma hem. Jag tycker om att läsa och analysera hans argumenterande brevtexter  och böja grekiska verb hit och dit. Paulus är en riktig favorit för mig, och jag är glad över att dessa veckor ha fått umgås med honom genom några av hans texter.

Idag är det måndag och jag kom nyss lättad hem från tandläkaren. Trots att det var fem år jag senast gjorde en undersökning hittades inga hål som var värda att laga – skönt! Väl hemma har jag suttit framför datorn och kollat på lördagens avsnitt av Stjärnorna på slottet. Det är mitt absoluta favoritprogram just nu och jag rekommenderar det å det varmaste. Genom SVT Play kan man se programmen när man vill – perfekt!

Under januari månad predikar jag olika inriktningar som jag tror är viktiga för 2010. I söndags predikade jag om att växa DJUPARE med utgångspunkt i Kolosserbrevet 2. Där skriver Paulus, enligt grundtexten, att vi ska vandra “fastrotade” i honom. Rötter är extremt viktiga, trots att de inte syns. I vår tid frestas vi ofta att fokusera på det som syns, det som är stort och det som är effektivt. Men i efterföljarens liv är det fördolda, det som inte syns, lika viktigt. Jesus talar själv om efterföljelsens fördolda sida i bergspredikan. Det fördolda lärjungaskapet är en nödvändig övning i att låta Gud – inte jag – vara centrum i ens liv.

På söndag ska jag ta utgångspunkt i ett annat adjektiv – nämligen “bredare”. Återigen kommer jag utgå från Paulus, men denna gång i 1 Korinthierbrevet 9. Paulus är hela tiden beredd att anpassa sitt beteende efter de människor han umgås med. Av kärlek gör han sig, trots sin frihet, till “allas slav” (v 19). Allt för att visa hur bred och långt Guds frälsande kärlek når. Utmaningen på söndag handlar om att på ett bredare sätt leva ut Guds kärlek. Gud vill använda dig och mig för att leva ut hans kärlek till alla dem som på olika sätt kommer i vår väg. Guds kärlek sträcker sig nämligen bortom personkemi och andra saker som vi kanske skyller på när vi vänder oss bort från andra människor. Det ska jag predika om på söndag för mig själv och alla som kommer. Välkommen till Betania, Östra Ryd, klockan 10:00!

Det är med stor glädje jag noterar att min vän Jonas Lundström, som förut bloggat och som även hade en adventston här hos mig, har startat upp en egen blogg under namnet Stigen. Ville bara göra er uppmärksammade på det.

Det är svårt att fatta, men det har redan gått ett år sedan jag meddelade att vi fått vårt femte barn, Jona. Idag fyller han ett år, och vi har firat honom både idag och igår. Många har kommit för att ge barnet sin hyllning och det är inte utan att man kommer att tänka på de hyllningar som Jesusbarnet fick i stallet. Tack alla ni som uppmärksammat Jona. Det går naturligtvis bra att gratulera här också, så vidarebefordrar jag din hälsning till jubilaren.

Eftersom vi är inne på ishockey dröjer vi oss kvar där. Efter debaklet i Salt Lake City hade värdet på tre kronor devalverats, och inför VM nästkommande år i Finland  mönstrades en osedvanligt stark trupp med bl. a. Mats Sundin och Peter Forsberg. Nu skulle revansch utkrävas! Till kvartsfinal tog sig Sverige och ställdes där mot värdnationen Finland – en oerhört tuff uppgift. Den matchen blev en oförglömlig historia och även om Sverige förlorade snöpligt i guldfinalen mot Kanada efter sudden death, är det ändå mirakelvändningen i kvartsfinalen mot Finland som etsats sig fast. Mer än en gång övervägde jag att stänga av TV:n – idag är jag glad att jag inte gjorde det. I klippet får vi se alla målen, ledsagade av allas vår Lasse Granqvist. Titta gärna på Mats Sundins oförglömligt galna ögon (ca 2:25 in i klippet)när Per-Johan Axelsson just fullbordat vändningen och därmed återerövrat något av den heder som försvann mot Vitryssland ett år tidigare. Det finaste är att det skedde i Hartwall arena i den finska huvudstaden Helsingfors. Varsågoda!

Imorgon går vi inte bara in i ett nytt år. Vi går också in i ett nytt decennium. Med början idag vill jag under januari bjuda er på ett antal youtube-klipp med de, enligt mig, mest oförglömliga idrottsögonblicken under de gångna tio åren. Detta görs utan inbördes ordning, men frågan är om inte detta är det allra svåraste att radera ut ur våra minnen.

Det är den 20 februari 2002. Sverige har imponerat i gruppspelet genom att besegra Kanada (5-2), Tjeckien (2-1) och Tyskland (7-1). Vi vinner gruppen och får därför en drömmotståndare i kvartsfinal – nämligen Vitryssland. Vägen till semifinal ligger öppen, och jag minns att Peter Jidhe (som då jobbade för SVT och intervjuade spelare vid rinkside) efter tysklandsmatchen gratulerade Mats Sundin till den klara semifinalplatsen. Det var så givet med seger i kvartsfinalen, och det fanns inte på kartan att Vitryssland ens skulle kunna utgöra ett reellt hinder. Men denna kvartsfinal blev en mardröm och fullbordade det största idrottsfiaskot i modern tid för svensk del. Det är en sådan där match som man minns exakt var man var och vilka man var med. Själv satt jag i vår lägenhet på Varbergagatan i Örebro tillsammans med Sara och våra vänner Hanna och Henrik Zetterdahl. Jag och Henrik satt bara och gapade. Tyvärr hittade jag inga rörliga bilder, men Lasse Granqvists klassiska radioreferat duger långt för att återigen uppleva samma tomhet och grämelse som då. Vi kommer in vid ställningen 0-0. Luta er tillbaka och minns detta fullkomliga fiasko – varsågoda!