Anton om Stefan: När man umgås med Stefan tenderar skratten bli många och långa. Han är inte bara en god pastorskollega – han är också en kär vän. Inte nog med det; när han arbetade som ungdomsledare för det tonårsgäng jag var en del av kärade han ner sig i min syster som nu är hans fru. Tillsammans har de tre barn som också är väldigt vältajmade kompiskusiner till våra fyra första barn. Idag slås alltså tonen an av en kollega, vän och svåger. Jag är både glad och stolt över att han vill bidra med en ton. Trots att han har ovanan att locka fram den mest perverterade sidan av undertecknad, har han för det mesta idel godhet och vishet att förmedla. Idag bjuder Stefan på en fantastisk text som både avslöjar hans fyndiga humor och bjuder in oss i hans liv. Varsågoda!

Adventstonen 5

Sedan slutet av sommaren är jag involverad i ett långtidsprojekt tillsammans med min fru. Vi har pratat om detta en längre tid och sakta men säkert har en fast övertygelse vuxit fram ur vår analys av verkligheten. Nu är det tid för förändring. Att bryta mönster och klättra upp ur invanda hjulspår är ofta lika mödosamt som nödvändigt. Alla mår bra av att ibland stanna upp, lyfta blicken, analysera, utvärdera och omorientera sig. (Varning för klyschor!). I mitt liv och arbete som pastor i en mindre landsortsförsamling går mycket energi åt till att försöka göra medlemmarna mer förändringsbenägna. Tro mig, mycket tid har lagt på att förklara för dem som inte förstår, trösta dem som är oroliga, leda dem som inte klarar av att gå själva av någon anledning och hålla dem som redan är på väg fortsatt motiverade. Att stötta, forma, lyfta och hålla ihop har varit min herdeuppgift det senaste året. Ungefär som en bra BH bör fungera, har det sagt mig.   

Men vad är det då för förändring jag och min hustru är involverade i, kanske du undrar? Fettförbränning! Ni som vet vem jag är vet även att den varan finns i ett överflöd på min stackars kropp. Vi kör med GI-metoden som går ut på att lära sig att äta rätt och leva sunt. Det går rätt bra. Hittills har ca 13 kilo försvunnit från mig och ca 10 kilo från min fru! Eftersom vi är ett sedan drygt 11 år tillbaka så kan jag nöjt konstatera att det äkta paret Axelsson nu väger 23 kilo mindre! Det bästa är att det inte ens har varit en uppoffring. När jag som viktväktare kunde äta en tunn brödskiva med luft kan jag nu avnjuta den godaste måltid, bara jag ser upp med kolhydraterna. Nya GI-kokböcker och en stegräknare har varit nyckeln till framgång för oss. Bodil har 2 kilo kvar tills hon är framme vid sin målvikt. Jag har en längre resa kvar men jag är fast övertygad om att göra den. Eller som Johannes Döparen uttrycker det: ”Han skall bli större och jag mindre.”

God jul!

Anton om Calle: Calle bor i Östra Ryd med sin fru Therése och deras tre barn. Jag betraktar honom som en mycket god vän. Han är också ett fantastiskt bollplank för mig i min tjänst och har ett stort förråd av vishet och kloka tankar. Han arbetar som polis, och i dag slås det an en ton från den verklighet som denna yrkeskår möter. En intressant sak med Calle är att han verkligen vill väva ihop sitt liv till en helhet, vilket tar sig uttryck i många spännande samtal där han reflekterar över sitt yrke utifrån ett kristet perspektiv. Idag slår Calle an en angelägen adventston. Varsågoda!

Adventstonen 4

En halvtimmes reflektioner

Sitter i bilen på väg hem efter ett arbetspass med polisens ungdomsgrupp en fredagskväll i Norrköping. Det har hunnit bli lördag och det är inte många bilar som rör sig utanför stan. Har en halvtimmes bilfärd hem efter jobbet, vilket ibland kan kännas skönt då jag hinner reflektera över det som hänt under passet.

Denna kväll har jag hällt ut mycket alkohol för många ungdomar som inte hade ”åldern inne”. Föräldrar kontaktas alltid i samband med att vi påträffar minderåriga berusade eller med alkohol på sig. Föräldrar reagerar väldigt olika på våra telefonsamtal. En del föräldrar reagerar, ur min synvinkel, på ett bra sätt genom att be oss vänta kvar med barnet/ungdomen så att de kan komma och hämta dem. En del blir upprörda och arga på sina barn/ungdomar och andra tar det med ro och meddelar att de kommer att samtala under morgondagen.

Tyvärr är det allt för ofta jag pratar med föräldrar där ingen kan hämta p.g.a. att föräldrarna själva är berusade och inte kan köra bil. En del föräldrar trivialiserar händelsen med att de kommer ihåg hur det var när de själva var i den åldern (14-18 år) och hur spännande och kul det var med alkohol. En del föräldrar beter sig själva som tonåringar och vill vara polare med sina barn. Priset denna kväll tog nog en pappa till en 16-årig flicka, där vi anträffade flickan mycket berusad, varpå jag ringde upp honom. Han svarade med den hårda förmaningen:

- Jag har ju sagt åt henne att inte dricka för mycket.

Under kvällen har vi även tagit prov på några ungdomar som vi misstänker har tagit någon form av narkotika. En del föräldrar blir naturligtvis chockade när de får reda på detta medan andra föräldrar känner till de problem deras ungdomar har, men känner sig maktlösa.

Jag upplever att många föräldrar känner sig ganska ensamma i sin föräldraroll. Föräldraskapet, liksom det mesta i samhället, har blivit mer och mer privat och en vanlig attityd är att man inte ska blanda sig i vad andra gör, ”sköt dig själv och skit i andra”. Jag tror att vi är skapade till gemenskap och att alla behöver hjälp och stöd med det mesta i livet. Här tror jag att den kristna församlingens gemenskap kommer att bli allt viktigare framöver och om den kommer i funktion så som Gud har tänkt det så kommer denna gemenskap vara mycket attraktiv.

Liksom många andra funderingar jag haft om livet på väg hem från jobbet så landar även denna fundering i församlingen (Kristi kropp) som jag har förmånen att få vara en del av. Jag svänger in på grusvägen och landar också hemma hos min sovande fru och mina sovande barn (som alltför snart, men ännu inte, nått tonåren), puhh…

Anton om Karin: Karin och jag har varit involverade i varandras liv ända sedan barnsben. Både hon och jag är missionärsbarn och vi växte under några år upp bara sex mil från varandra i västra Tanzania. När Sara och jag flyttade till Karlstad 1999 var också Karin ny i staden, och vi började umgås mycket eftersom vi kände till varandra sedan tidigare. Efter ett halvår i Karlstad fick jag min gode vän Fredrik att flytta till Karlstad och han är numera Karins make. Det är m.a.o. till 100% min förtjänst att dessa tu fann varandra och således också  att deras två barn överhuvudtaget existerar. Nu bor familjen i Östra Ryd sedan två år tillbaka och det gläds vi väldigt mycket åt i vår familj. Karin arbetar som lärare och är en kvinna med stor integritet. Jag har stor respekt för henne som person och det hon står för. Jag är glad över att hon bejakade kallelsen att slå an en ton här i adventstid. Låt denna ton ljuda in i våra av nostalgi inmarinerade förberedelser inför den stundande julen!

Adventstonen 3

Tron är som en julklapp:

När man tittar på alla julklappar under julgranen så är de olika, färgstarka och glittrande… nästan som vi människor.

Barnen upplever alltid att de får vänta alldeles för länge på att få öppna sina paket. De går och klämmer, känner, skakar, vänder och vrider på paketen… nästan som den sökande människan.

Innan julklappsutdelningen brukar vi i min familj läsa julevangeliet och be.

Förra året infann sig dock en viss okoncentration när vår son låg under soffbordet och skrek: JAG VILL INTE BE TILL DEN DÄR JESUS, JAG VILL HA TOMTEN!!!

… nästan som den sekulariserade människan.

Jag är barnsligt förtjust i att öppna mina paket… nästan som den nyomvända människan.

Efter ett tag lägger sig den första glädjen över innehållet… nästan som tron kan falna för den troende människan.

Men då är det Guds tur att visa att han är större än tomten, större än julen. Han kommer med överraskningar och paket när vi minst anar det och minst förtjänar det.

Anton om Andreas: När undertecknad flyttade till Karlstad i januari 1999 mötte jag Andreas, som sedan dess betraktas som en av mina allra käraste vänner. Jag flyttade sedan till Örebro för att plugga teologi, och ett år senare följde Andreas i mina fotspår. Men sedan har han inte följt mig vidare till Östra Ryd, trots mina försök att få honom och hans trevliga fru Ulrika på bättre tankar. Just nu håller han på att doktorera i historia. Andreas och Ulrika har tre barn och lever sina liv i stadsdelen Brickebacken i Örebro. Där är de involverade i något som kan tolkas som “mild egendomsgemenskap” tillsammans med några andra underbara människor. Idag bjuder Andreas på några teser som också avslöjar djupa övertygelser som jag respekterar djupt, eftersom jag vet att det är mer än floskler och ord. Andreas vill förankra sina övertygelser i det levda livet, vilket jag högaktar. Idag får denna blogg, likt kyrkdörren i Wittenberg 1517, tjäna som plats för en reformatorisk röst. Martin Luthers teser var enligt traditionen 95 till antalet – Andreas håller sig till det lite mer överskådliga antalet 20. Håller ni med om hans teser? Håller ni inte med? Kommentera gärna vad han skriver!

Adventstonen 2

Anton om Carina: Carina lever sitt liv med make och tre barn i Albaniens huvudstad Tirana. Hon har sina rötter här i Östra Ryd och är tillsammans med sin familj ett väldigt välkommet inslag i våra somrar, då de brukar besöka Carinas föräldrar. Hon har väldigt mycket att berätta utifrån sitt eget liv, och har varit involverad i internationellt arbete under hela sitt vuxna liv. Undertecknad betraktar henne som ett stort föredöme i både mod och passion för den kristna tron. Därför är jag oerhört stolt att få presentera henne som inledningsskribent i Adventstonen. Håll till godo och kommentera gärna innehållet i denna ton:

Adventstonen 1

En gång var jag och hälsade på två ogifta kvinnor/singlar som bodde och arbetade i ett muslimskt land. Vi satt och pratade om hur svårt det var för dem att röra sig i staden, att handla eller gå och hälsa på någon. Det var inte acceptabelt för kvinnor att gå ensamma på gatorna. Landet de bodde i var dessutom ett mycket varmt, torrt och dammigt land. De längtade efter gröna träd och blommor.

”Ja, men hur står ni ut?” blev min självklara fråga.

Jag glömmer inte svaret som jag fick från en av kvinnorna;

”För Herren låter mig vila på gröna ängar!”

Mitt i detta dammiga land hade hon tagit fasta på den versen från Psalm 23, det hade blivit hennes livlina och hon fick verkligen erfara att Herren såg till hennes behov, även om omgivningen och omständigheterna inte riktigt ”stämde in”.

Jag har också hittat min livlina i Guds ord.

Är man uppvuxen på landet, med skog och öppen mark runtomkring kan det vara svårt att hamna mitt i en huvudstad med höga hus och trånga gator. Det kan bli jobbigt att alltid trängas och knuffa sig fram när man ska handla grönsaker eller betala en räkning på posten, det bor alldeles för många människor i denna stad! Har man bott i hus hela livet kan det kännas instängt med en liten lägenhet. Är man van att endast vakna mitt i natten om en moped kör förbi och bryter den absoluta tystnaden, kan det vara svårt när man nu aldrig får vila öronen. Jag tror allvarligt att det ALDRIG är helt tyst i Tirana!

I andra Samuelsboken kapitel 22 kan vi läsa Davids segersång. Det står tidigare att David var trött, han hade besegrat många fiender – bland annat en man med 24 tår och fingrar!

David säger att Herren var hans bergfäste, hans borg och hans räddare. Sen kommer denna underbara strof som jag tagit till mig, vers 19; ”Han förde mig ut på rymlig plats..”

Tänk vad underbart! Jag kan längta efter mer utrymme och möjlighet att röra mig fritt men jag har även en inre frid, en rymlig plats mitt i kaos och oväsen. Min balkong på 6 kvadratmeter har blivit min rymliga plats, där kan jag dricka mitt morgonkaffe innan hela staden vaknar och skyndar på. Det är på min balkong som jag ser solen gå upp och nästan känner mig som om det i hela världen är bara jag, och Gud och himlen som existerar. Det fina är, kära vänner, att där jag bor drack jag just 1 adventsmorgonkaffet på balkongen…….

 Gud är god. Nu när vi längtar efter julen och förbereder oss på alla möjliga sätt, låt Honom ge dig en livlina. En liten rad eller en vers som du får hänga fast vid.

Han finns nära just dig, låt Honom få veta vad du längtar efter.

Dagen efter, kallas det visst. Det är det jag upplever idag, dagen efter första advent. Nu ska jag snart åka och bli vaccinerad mot svininfluensan. Visst låter det kul?

Roligare är emellertid att det imorgon är dags att dra igång “Adventstonen”. Vem ska det bli som inledningsbloggar? Någon gång under morgonen kommer inledningstonen att stämma här på Anton slår an ton. Mig kommer ni under december i huvudsak att möta i kommentarsfältet. Ha en fantastisk december – nu överlämnar jag tonen till andra under några veckor!

Jag vill önska alla bloggläsare en glad advent. Glöm inte att bereda väg och vara öppna för Guds rikes ankomst (advent) i era liv. Det rike som är fred, rättvisa och försonade relationer har segrat! Ett sätt att göra sig redo för denna ankomst är att redan nu börja leva ut den framtid som grundlagts i och med att Gud gjorde sin ankomst genom Jesus Kristus i vår värld, i vår historia. Den tomma graven är tecknet att detta rike är både tillgängligt och i antågande. Vågar vi tro och handla utifrån det?

Stort tack för alla fina grattishäslningar. Det går bra att fortsätta gatulerandet under föregående bloggpost.

På fars dag fick jag en konsertbiljett till Lalehs konsert på Skandiateatern i Norrköping. Igår var det dags och jag var där tillsammans med min gode vän Niclas. Jag har inte särskilt stor koll på Laleh men hon överraskade positivt. Det var en varm och intim spelning och Laleh gav prov på enorm musikalisk och poetisk begåvning. Hon har dessutom en oemotståndlig charm på scen och det är svårt att inte tycka om henne. De starkaste låtarna igår tyckte jag var “Snö” och “Big city love”. Bättre live än på skiva/spotify.

I helgen stundar advent, vilket för min del är förknippat med att jag oftast predikar två gånger. En gång på förmiddagen i Betania och en gång på kvällen i Östra Ryds kyrka. På kvällen kommer jag att tala om Guds rikes ankomst NU, och att det är bäst att ta emot det om man inte vill missa syftet med sin existens eller nöjer sig med den mening man själv lyckas skapa.

Nu är det bara några få dagar kvar. På tisdag är det premiär för “Adventstonen” här på bloggen. Det kommer att bli oerhört intressant att se vad ni “där ute” har att berätta. Välkomna med!

Idag har det gått exakt ett år sedan det första inlägget skrevs på denna blogg. Sedan dess har 109 bloggposter hunnits med. Detta är alltså bloggpost nummer 110. Ni som tycker att detta är värt att uppmärksamma; skriv gärna en gratulationshälsning till ettåringen i kommentarfältet! Det kanske också kan ge en indikation på om den är värd att hålla liv i .

På söndag är det första advent. Det är lika välkommet varje år att få ta fram ljusstakar, slingor och annat som bringar mörkret på flykt. Ett annat sätt att hålla humöret uppe i decembermörkret kan vara att varje dag fr.o.m. tisdag 1/12 gå in på “Anton slår an ton”. Jag har bjudit in s.k. adventsbloggare, och varje dag mellan 1/12 och 24/12 kommer ett nytt inlägg från en ny skribent. Jag har inte velat styra någon, utan alla får skriva exakt vad just de har på hjärtat. Vilka som ska skriva avslöjas inte på förhand. Det får visa sig från dag till dag. Häng med i denna “adventskalender” fr.o.m. nästa tisdag!