Advent handlar ju bl.a. om att vara beredd på det oväntade. I lördags kväll fick jag medverka till ett oväntat möte mellan två vänner som av olika anledningar tappat kontakten och inte setts på över tio år. Att jag blev inblandad är inget annat än en lycklig slump. En person som bor i Östra Ryd – vi kan kalla honom Jonas – frågade mig om jag visste vem en av hans vänner från Åtvidaberg – vi kan kalla honom Martin – var. Jag kände inte igen namnet, men Jonas hävdade att Martin visste vem jag var. Martin hade nämligen träffat en pastor som hette Anton. I lördags skulle Martin komma till Jonas och han skickade ett meddelande om detta och undrade om jag inte skulle komma upp och kolla vem detta var. Jag var lite upptagen, men meddelade att jag kanske skulle titta in senare. Strax innan 23:00 då jag glömt detta skickar Jonas ett frågetecken och jag tänkte att det nog var bäst att visa min goda vilja och gå upp för att bringa klarhet i att Martin måste ha träffat någon annan Anton.

Mycket riktigt kunde både jag och Martin konstatera att det skett en förväxling. Trots detta satte jag mig ner en stund för att prata lite. Efter en stund frågade Martin om jag som pastor gått min utbildning i Örebro. Det visade sig att han hade en kusin som var lärare där, och naturligtvis visste jag vem det var. När han sedan fick höra när ungefär jag läst teologi säger han: “Då kanske du känner Andreas Thörn”. Då vaknade Jonas till liv: “Han bor ju här borta, tre hus bort!!”. Andreas Thörn – en mycket nära vän som för några år sedan flyttade till Östra Ryd – var alltså under en tid god vän med Martin. De hade nämligen på slutet av 90-talet gått en bibelkurs tillsammans på Götabro utanför Örebro. Martin hade t.o.m. varit med på Andreas bröllop, vilket också jag var (så vi hade i alla fall stött på varandra tidigare). 23:30 ringde jag således till Andreas och sa att han måste komma till Jonas – nu! Andreas trodde att jag drev med honom, men efter en stunds övertalning kom han. Vi gömde Martin bakom en soffa och Andreas fick genom ja- och nejfrågor försöka komma fram till vem som satt där bakom. När det stod klart vem det var förbrödrades de båda vännerna i en kram och intet öga var torrt.

Jonas och jag fick denna sena lördagskväll bevittna något vackert som vi i allra högsta grad fick vara bidragande orsaker till. Livet är ett tillfälligheternas spel där vi aldrig kan ana konsekvenserna av vår medverkan. Utan detta lilla missförstånd kring en pastor som hette Anton och Jonas ihärdighet i att få mig dit hade det slutat med att två forna nära vänner aldrig träffats – trots att de ibland befunnit sig så nära som tre hus bort i ett litet samhälle.

För tionde året i rad sitter jag med förberedelser inför första advent. Jag upptäcker att det är svårt att variera mig. Jag hamnar alltid i frågan om gudsbilder. Att vi håller oss med gudsbilder är givet. Problemet är när våra bilder upphör att vara just bilder, utan istället blir definitioner av Gud. Jag kommer att predika vid två tillfällen på söndag. Först på förmiddagen i Betania, Östra Ryd, 10:00 och sedan i en ekumenisk musikgudstjänst 18:00 i Östra Ryds kyrka.

På förmiddagen kommer jag att prata om Guds advent – d.v.s. ankomst – i dåtid, nutid och framtid. Jag vill visa att evangelietexten om Jesus intåg i Jerusalem lär oss att inte för tydligt ha en uppfattning om hurdan Gud är eller hur Gud handlar. I konceptet Gud ingår att sätta agendan. Om det är vi som sätter agendan är inte Gud längre Gud, utan jag själv. Då är risken att jag helt går miste om att se vad Gud är å färde med att göra i våra liv och vår omgivning. Precis som Jerusalems befolkning riskerar vi att låsa fast oss i vår uppfattning att vi hellre tillber den än Gud själv.

På kvällen blir det lite av samma sak. Vad kommer det sig att vi svenskar tycker att det är så besvärande och känsligt att prata om tro och existentiella frågor? T.o.m. sexlivet upplevs ibland som ett mindre känsligt samtal än huruvida jag tror på Gud. Kanske är det vår tendens att inte vilja bli störda i vår egen tro på den gud som är en projicering av mina egna förväntningar och drömmar. Vare sig jag kallar mig troende eller inte så är det bekvämt att hålla mig med en färdig gudsbild som jag sedan väljer om jag vill tro på – eller inte. Båda dessa varianter på tro och icke-tro är egentligen ett uttryck för samma tendens i oss; att själv vilja vara Gud. Så länge vi inte pratar om våra gudsbilder så kan vi trygg leva i den bekväma tron på att Gud är – om gud nu finns – exakt som jag själv, eller – om Gud inte finns – en “gubbe på ett moln” som ingen rationellt tänkande människa egentligen kan tro på. Anhängare av båda dessa inställningar riskerar att – liksom befolkningen i Jerusalem – missa Guds ankomst i sina liv, sin vardag och sin omgivning.

Igår kom besked om att strama åt flyktingmottagningen. Gränsen för vad svenska staten klarar av att hantera sägs vara nådd, och de – åtminstone i jämförelse med andra EU-länder – generösa mottagningsreglerna ändras nu till en nivå mer i linje med länder omkring oss. Många är de röster som höjts för att dessa åtgärder skulle vidtagits för länge sedan. I mitt flöde på både Twitter och Facebook har det länge klagats på hur naiva och obetänksamt generöst vi låter flyktingar komma in i vårt land och få del av våra gemensamma resurser. Dessa röster – ska det sägas – var lika högljudda i denna fråga även innan sensommarens och höstens explosionsartade ökning av flyktingar.

Men att säga att “gränsen för vad vi klarar av är nu nådd” är inte sant. Personligen har jag t.ex. inte märkt av den ökade flyktingnivån överhuvudtaget. Jag har inte behövt göra en enda omprioritering i det liv jag lever, och jag misstänker att det är likadant för mina grannar. Dessutom kommer jag, mina grannar och alla andra svenskar slå nytt rekord i julhandeln; 75 miljarder förväntas vi enligt Handelns Utredningsinstitut (HUI) att spendera på julklappar och mat. Hur kan då någon säga att gränsen är nådd för att hjälpa människor som flyr för sina liv?

Att det uppstår någon sorts gräns för de myndigheter som i förstone har att hantera alla inkommande människor och slussa dem vidare är däremot förståeligt. Det som är frustrerande är att det finns väldigt mycket vilja bland svenskarna att lösa situationen. Det som behövs är kreativitet att koppla de befintliga resurser som finns bland många som vill hjälpa, med de akuta behoven. Jag sitter t.ex. varje dag och arbetar i en kyrkolokal på ganska många kvadratmeter som står tom huvuddelen av dygnet. Vi har signalerat att vi gärna får frågan från myndigheter, men vi har inget hört. För två månader sedan ställde vi en hel villa till förfogande, men det var heller inte aktuellt, ansåg man. Någonstans – i något mellanled – försvinner kopplingen mellan behov och resurser. Kreativa förslag saknas dock inte; frivillig humanitär skatt på 1 % och möjlighet till lån att bygga Attefallshus på sin tomt är två exempel som jag tycker låter utmärkta att på allvar överväga. Gränsen för vad berörda myndigheter klarar av utifrån de resurser de har i händerna kan möjligen vara nådd. Men gränsen för vad vi som land och människor klarar av är sannerligen inte nådd. Julklappsbergen under granarna och de extra hekton som vågen kommer att visa 27/12 kommer att vittna mot oss alla!

Det finns dock positiva berättelser rörande integration. I Östra Ryds IF (ÖRIF), där jag finns med i styrelsen, har vi sedan förra året ett juniorlag. Denna satsning är ett bra exempel på den lysande kombinationen integration (flyktingkillar får integreras med svenskfödda i en förening) och landsbygdsutveckling (ett juniorlag baserat på bara spelare från bygden är en omöjlighet). I våras sändes ett reportage om laget i SVT Öst (där jag själv figurerar i slutet). Idag sänds ett uppföljningsreportage. Se och njut (inte minst av tränare Sverkers briljanta östgötska).

Som de allra flesta vet arbetar jag som pastor i Betaniaförsamlingen i Östra Ryd. Med jämna mellanrum kommer vårt programblad Betaniabladet ut till alla hushåll i närområdet. Bladet designas och trycks av duktiga Hannah Carlsson, medan jag ansvarar för innehållet. I skrivande stund väntar ett nytt blad på att häftas, vikas och skickas ut, men här på bloggen bjuder jag redan nu på en sorts krönika inför advent och jul, vars firande i kristen tappning kan förstås som trots och tröst mot olika former av mörker i vår värld. Håll till godo:

När det är som allra mörkast

- Om tröst och trots

Återigen är det advent. Återigen får vi när det är som allra mörkast tända ljus. Det kompakta novembermörkret tenderar att dränera oss på energi och gör oss lätt trötta och passiva. Men i och med att vi tänder ljus händer något med humör och handlingskraft. “Mörkret flyr, dagen gryr”, som vi sjunger i sången.

Det är inte bara i betydelsen av antal soltimmar som vi kan konstatera att det är mycket som är mörkt i vår värld, både nära och långt bort. Trots att vi tydligen har råd att slå nytt rekord i julhandel – enligt Handelns Utredningsinstitut (www.hui.se) kommer vi att handla för ca 75 miljarder i december – har vi inte resurser nog att ge vår äldre befolkning en värdig ålderdom. Ständigt möts vi av larm om missförhållanden i äldrevården. I skrivande stund har det gått någon vecka sedan terrordåden i Paris då vår egen kontinent fick en fingervisning om den skräck, det hot och den mörka ondska som så många människor flyr från. Många flyr från trakter där dåd av detta slag sker dagligen, och möts sedan  i hög utsträckning av mer mörker i form av fientliga attityder, nedbrända boenden och fruktan.

Att fira advent och jul är ett uttryck för tröst och trots gentemot ondskans mörker som har en tendens att passivisera och dränera oss på energi. Stakarna, slingorna och alla andra typer av ljuskällor som lyser i advent är som en illustration av det ljus som är anledningen till att vi firar. “Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”, sammanfattas det kristna budskapet i Bibeln. I den kristna berättelsen möter vi en Gud som själv blir människa i Jesus för att en gång för alla förankra ljuset i vår värld. Advent och jul är mer än sentimentala och nostalgiska familjehögtider. Om budskapet om att Jesus kommit med ljuset till världen är sant kan detta budskap – om det går fram i konkurrens med julklappar och mat – också sätta oss i rörelse. En ljusets rörelse av tröst till de som behöver  tröst, och av trots mot det mörker som binder oss i fruktan och handlingsförlamning.

Med önskan om en god jul och ett gott nytt 2016!

För sjuttioelfte gången får jag en ingivelse att börja blogga igen. “Varför?”, är en klädsam fråga i sammanhanget som jag ställer till mig själv och som kanske även den ställer som mot förmodan bemödar dig med att läsa detta.

Det enkla svaret är nog att jag helt enkelt har lust – just idag. Vi får se om detta enbart är ett tillfälligt infall av övergående inspiration eller om det är en ihållande trend. Hursomhelst så måste jag ju uppdatera någon gång om året så detta kan alltså vara 2015 års enda inlägg – eller inte.

Sitter och spånar inför söndagens undervisning då vi har samtalsgudstjänst i Betania, Östra Ryd. Denna gudstjänstform har vi regelbundet – ca en gång i månaden – och den vill uppmuntra och stimulera till mer av samtal och reflektion kring sådant som rör tron. Vi sitter i serveringslokalen hela tiden och samtalen förs runt borden där vi sitter.

Till grund för samtalet på söndag ska jag ta upp frågor om enhet och ekumenik som är högaktuellt i olika diskussioner i tidningar och sociala medier, inte minst p.g.a. Ulf Ekmans kontroversiella beslut att bli katolik. Men frågan som jag tänkte att vi skulle samtala om är vad sådant som kyrkans enhet och ekumenik egentligen innebär. Är det verkligen det bästa sättet att uttrycka kristen enhet att byta kyrkor, eller ligger kyrkans enhet på ett annat plan än det rent organisatoriska/institutionella?

Min förhoppning är att det ska bli bra samtal runt borden och att vi konstruktivt kan fundera på vårt ansvar i att verka för en större enhet bland världens kristna  och, i vårt konkreta fall, Östra Ryds kristna. Jag tror personligen att enhet främst börjar i den konkreta gemenskap vi står och vilken vi är satta att dela vårt liv med. Hur bidrar jag till att kyrkans enhet gestaltas i de relationer jag har med dem som jag vanligtvis delar gudstjänstgemenskap med? Välkommen och dela dina tankar på söndag 10:00!

Vill du läsa lite mer om kyrkans enhet rekommenderar jag denna bloggpost av Jonas Melin.

Det är måndag och jag pustar ut efter en intensiv men bra helg. I lördags kom elva av de kursdeltagare jag undervisar på Liljeholmen och sov över till söndag. Vi var alltså arton personer i huset under ett dygn och sådant sätter sina spår i form av både fysisk och mental trötthet. Igår anslöt ytterligare sju personer till gudstjänsten i Betania, Östra Ryd. Kursdeltagarna hade hand om hela gudstjänsten och gjorde det väldigt bra. Temat för gudstjänsten var något i stil med att Gud är hela livets Gud. Gud är en Gud som inte bara bryr sig om det som vi kanske skulle kalla “andligt”, utan Gud är intresserad av hela vår värld, hela tiden. Undervisningen handlade om vårt uppdrag att förvalta och ta ansvar för varandra och skapelsen. Jag tror att det var en gudstjänst som både stimulerade, uppmuntrade och provocerade. Jag känner mig både tacksam, glad och stolt över att få vara med på ett hörn i dessa sköna människors liv.

Veckan som nu börjar ser intressant ut på förhand: Imorgon, tisdag, ska vi på musikal med Elsa och hennes musikklass som spelas upp i Söderköping.  På onsdag har jag medarbetarträff med pastorskollegor i Östergötland, vilket brukar vara en av månadens stora begivenheter. Under lördagen har vi en dag med församlingsledningen då vi ska spåna om framtiden, och på söndag är det samtalsgudstjänst i Betania då jag håller i undervisningen. Idag ska jag sitta med lektionsförberedelser inför nästa vecka på Liljeholmen.

Min kropp har en märklig form. Oavsett vad jag tar på mig för byxor, och oavsett hur hårt jag drar åt skärpet, så tenderar byxorna alltid att åka ner. Det är oerhört irriterande och generande att för omgivningen visa halva “mumindalen”, “brevinkastet”, “gazaremsan” eller vad man nu väljer att kalla springan som skiljer skinkhalvorna åt. Ett barn i vår umgängeskrets utbrast när hon skulle förklara detta fenomen: “Jag har byxorna som Anton Fagerstedt”. Det har alltså varit mitt eget alldeles ofrivilliga signum. Jag behöver väl knappast tillägga att något annat karakteristiskt drag hade varit roligare.

Nu har det hänt något som helt har förvandlat mitt liv. Jag har börjat använda hängslen, och dessa svarta hängslen, som jag införskaffade i september 1997 och som väntat på att bli upptäckta för den fantastiska uppfinning de är, har varit som balsam för min stukade självkänsla. I tre veckor har jag dagligen burit hängslen och ingen i min omgivning har sett så mycket som en bråkdel av min springa. Jag kan sitta, böja mig, dansa och hoppa fullt och fast förvissad om att hängslena håller byxorna uppe.

Det kanske låter märkligt, men hängslena gör att jag känner mig som en annan människa i sociala sammanhang; mer avslappnad, mer trygg i mig själv och därmed också mindre upptagen av mig själv. Hängslen är det bästa som hänt mig – eller åtminstone något i den stilen.

Idag är det fredag och det drar på nytt ihop sig till helg. Denna helg har jag lite av varje på agendan. Först och främst ser jag fram emot att återförenas med Elsa och Hugo, våra två äldsta barn, som varit på en veckolång skidsemester med världens bästa morföräldrar. Om ett par timmar ska jag och deras syskon hämta dem på tåget, och jag längtar kopiöst.

Imorgon, lördag, stundar årsmöte för Östgötamissionen som vår församling är del i. Som om jag inte åker till Rimforsa ofta nog – jag pendlar ju dit varje vecka – så ska årsmötet hållas just där. En stor del av Östgötamissionens arbete kretsar runt lägergården Östgötagården där församlingarna arrangerar gemensamma läger. Vi i Östra Ryd har de senaste åren framförallt varit engagerade och deltagit i ett sommarläger för låg- och mellanstadiebarn.

Kan också meddela att just det pendlande till Rimforsa som jag nämnde ovan kommer att upphöra efter den här terminen. Jag kommer alltså inte att arbeta kvar på Liljeholmen som bibellärare. Det är en stor förmån att ha fått möjligheten att arbeta där, men jag har landat i att kombinationen bibellärare, pastor och familj haft en lite för mycket splittrande effekt på mig. Nu lyser Liljeholmen ut en tjänst som bibellärare till hösten och jag kan varmt rekommendera dig som passar in på profilen att söka.

På söndag ska jag, vilket jag skrev om i föregående inlägg, predika i Korskyrkan, Norrköping. “Låt ditt rike komma” är rubriken och jag kommer att tala om vad det rike som Jesus talade om är för något, samt vad det innebär att vara en gemenskap som på allvar ber denna bön. Jag landar i att den kristna församlingens stora uppgift som bedjare av denna bön – “Låt ditt rike komma” – kan få vara ett hoppfullt tecken om en kommande tid. I bönen finns både frimodighet – vi tror att Guds rike kan bli synligt på riktigt här och nu – och realism – vi inser att vi inte fullt ut ser rikets fullkomnande. När jag ändå skriver om Guds rike vill jag rekommendera ett blogginlägg skrivet av Robin, en av de fantastiska kursdeltagare på Liljeholmen som jag haft förmånen att lära känna under detta år.

Trevlig helg!!!

Idag är det onsdag och jag är hemma igen efter att ha tillbringat måndag – tisdag på Liljeholmens folkhögskola där jag arbetar deltid som lärare på bibellinjen. Det är stimulerande att få umgås och diskutera med kursdeltagare som är ungefär femton år yngre än mig. I början av hösten tänkte jag att jag var i samma ålder som dem och trodde att de relaterade till mig ungefär som en jämngammal. Ett halvår senare inser jag att det sättet att relatera var ganska enkelriktat – i deras ögon är jag en gammal farbror med fem barn. Jag har också insett att tiden knappast stått still sedan jag själv var runt tjugo. När jag i samtal och undervisning t.ex. relaterar till Ravellis straffräddning i VM -94 (jo, jag använder mycket sportreferenser) vet de inte vad jag pratar om. En del av deltagarna var inte ens födda då, och med ens inser jag att jag är äldre i deras ögon än vad jag själv inser eller vill erkänna. Hursomhelst är det enormt stimulerande att se unga människor växa i mognad, kunskap och överlåtelse till tron. Det har varit en stor förmån att i någon mån under detta läsår kanske ha fått vägleda och vara till hjälp i deras brottning med Gud, tron och sig själva.

Idag står det mer församlingsrelaterade saker på agendan – jag är ju även församlingspastor. Har just haft ett mycket stimulerande utvecklingssamtal med ordföranden och försöker nu få lite struktur över söndagens predikan. På söndag predikar jag i Korskyrkan, Norrköping, över temat “låt ditt rike komma”. Så om du läser detta, inte vet vad du ska göra på söndag och befinner dig i eller i närheten av Norrköping, vore det kul om du kom förbi. 10:00 börjar gudstjänsten på S:t Persgatan 32.