Lite smått och gott ur mitt just nu ganska ostrukturerade liv:

• En vecka har nu gått sedan Sara och jag blev fembarnsföräldrar, och än så länge tycker vi att det känns bra. Har i skrivande stund just badat tvillingarna och skickat den äldsta dottern till skolan. Varje morgon känns som ett berg att bestiga, men när klockan blivit nio finns utrymme att andas ut. Har för övrigt en vecka kvar på de pappadagar man får i samband med barns födelse. Det stora testet börjar när jag ska jobba och vardagsrutinerna ska sätta sig. Men - vilket jag har sagt om och om igen den senaste veckan till alla som undrar - bara vi får vara friska så kommer vi naturligtvis att klara ut detta. Vi har dessutom ett stort socialt nätverk som vi inte skulle klara oss utan bestående av barnens far- och morföräldrar, släkt och mängder av goda vänner som erbjuder hjälp och avlastning.
• Många har under veckan uppmärksammat nedkomsten av vår son genom besök och gåvor. Det slår mig att det finns ingen rikedom som överträffar vänskap. Med anledning av detta vill jag citera en dikt som också finns som sång till en melodi av Joseph Haydn: “Vad är en vänskap? Kan den förklaras, blicken som säger; ’vänner är vi’. Sällan vi talar om vad vi känner, vi bara vet det, vet det: vänner vi ska förbli.” Sentimentalt? Ja. Vackert? Ja, och sant.
• Igårkväll såg Sara och jag på senaste Indiana Jones filmen. Det var den absolut sämsta av de fyra filmer om hjältearkeologen som gjorts (t.o.m. sämre än “De fördömdas tempel” som jag förut tyckte var ett lågvattenmärke). Förmodligen platsar den på topp tio av de sämsta filmer jag sett någonsin. Dessutom är Harrison Ford sjukt överskattad som skådespelare.
• Ikväll var det då äntligen dags för den stora begivenheten som jag skrivit om på bloggen förut! Klockan 19:00 sänds “Vem vet mest?” i SVT 2. Enligt de uppgifter jag har fått är det i kvällens program som jag kommer att vara med. Pult nummer 4 är min - var med från början! 
• Snart kommer min gode vän Tobbe hit. Han har lovat att köpa med sig något gott till kaffet. Hoppas att det blir semlor…

Jag tycker om att läsa. Men som småbarnsförälder kan det dröja flera veckor mellan de sköna tillfällen då man med gott samvete kan sätta sig med en god bok. Jag har dock en märklig förmåga att läsa flera böcker samtidigt, vilket gör mig förvirrad när jag efter ett långt läsuppehåll återvänder till en viss bok. För att illustrera detta kan jag berätta hur min läsning ser ut just nu (och alltid de senaste tre åren).

På nattduksbordet har jag just nu Krigets Gudar av Conn Iggulden – den fjärde och avslutande delen i en skönlitterär skildring om Julius Caesar. Lättsmält och medryckande läsning som kompletteras av den fascinerande boken Jesus hemliga budskap av Brian McLaren. Det är fjärde boken jag läser på kort tid av min tillfälliga favoritförfattare av teologisk litteratur. Detta är mina huvudböcker just nu. Den senare på bekostnad av Helt enkelt kristen av Tom Wright – en bok som jag inte alls kommer in i. Kanske p.g.a. splittringen i att läsa flera titlar samtidigt. Den ligger dock också i högen på nattduksbordet.

Förutom sängen är toaletten den plats där läsning  är möjlig i mitt liv. Där ligger Afrikanen av LeClezio – min vana trogen måste jag ju läsa den senaste nobelpristagaren. Den fungerar just nu som ett kompelement till Levi Pethrus memoarer – i korta avsnitt berättar pingströrelsens ledare om viktiga händelser i svensk kyrkohistoria utifrån sitt perspektiv som ledare för en av de viktigaste kristna rörelserna i vårt land under 1900-talet – perfekt toalettlektyr!

Förutom den förvirring detta skapar gällande var man har läst vad, gör detta beteende också att väldigt få böcker blir utlästa. En bok måste vara mycket intressant för att till slut inte glömmas bort. Finns tips hur man kan göra för att bli mer effektiv i sin läsning?

Idag är det onsdag och solen skiner. Jag skulle vilja uttrycka mitt/vårt stora TACK för alla fina hälsningar och gratulationer i samband med nedkomsten av Jona – tack för sms, telefonsamtal och hälsningar här på bloggen.

Några av er som gratulerat har undrat över namnet Jona. Låt mig berätta lite om det namnet. Jona är ett bibliskt namn, och den mest kände Jona går att läsa om i Jona bok i Gamla Testamentet. Själva namnet betyder “duva” på hebreiska. Varför har vi då valt detta namn? Det finns flera skäl till det. Här är några:

1. Vi tyckte att det var fint. Det är mjukt och ligger bra i munnen.
2. Vi ansåg att det passar bra till de andra namnen i barnaskaran, och följer bokstavsmönstret på fyra bokstäver.
3. Det är ovanligt. Endast ca 150 bärare i hela landet gör att Jona förmodligen inte kommer att blandas ihop med någon annan (åtminstone inte p.g.a. namnet).
4. Den bok i Bibeln som bär namnet Jona är en fantastisk berättelse om Guds stora barmhärtighet. Något som vi upplever att vi är beroende av.
5. Berättelsen om Jona påminner också känslomässigt om de känslor som vi hade när vi först fick veta att vi skulle få barn igen. Jona fick uppdraget att predika i Assyriens huvudstad Nineve. Han ville inte dit eftersom han var rädd att Gud då skulle skona dem som Jona själv ansåg var värda allt straff och elände. Assyrierna var ett mäktigt imperium som med våld och terror underkuvade sina lydstater. Istället för att gå österut mot Nineve stiger Jona på en båt på väg västerut. Han vill inte vara med om detta – men slutligen (via att ha blivit räddad från drunkning av en valfisk) – gör han som han blivit tillsagd. Det är liksom lönlöst att försöka fly. Uppriktigt sagt kändes det så i somras – vi ville fly men visste att det var lönlöst. Nu är vi väldigt glada och stolta över vår lille Jona, men det var inte riktigt planerat att detta skulle hända. När jag nu håller honom, känner hans små händer reflexmässigt gripa mina fingrar, luktar på honom och ser honom snutta på sin tumme, finns ingenting jag hellre vill än att ha honom här. Men just det motstridiga i våra känslor inför vad som ska komma och känslan av att Gud ändå är barmhärtig, bär genom allt och ger den kraft man behöver för varje dag gör att Jona är ett fantastiskt bra namn på en helt fantastisk och underbar liten gosse.

Slutligen kan jag ge ett lästips: Jona bok i Gamla Testamentet. Om en Gud som är mer barmhärtig än vad vi människor kanske står ut med…

Så har han äntligen kommit. Det är ingen valfisks buk han haft som sitt hem i knappt nio månader – men dock en buk. Jona Fagerstedt föddes igår, söndag 11/1, 19:49. Han vägde 3775 g och var 51 cm lång. Jag kan numera tituleras fembarnsfar, och ja; det känns overkligt! “Vad skönt att det är över” säger gratulanter till mig. “Det är nu det börjar”, tänker jag. Men naturligtvis är jag stolt och lycklig – och framför allt är jag tacksam att både mor och son verkar må bra.

Kunde inte låta bli att gå in här och skryta lite. Jag menar, är det någonstans man får vara en aning självcentrerad så är det på sin egen blogg. På julafton ondgjorde jag mig över min oförmåga att kunna säga nej till det förnedrande uppdraget som tomte (se följande länk: http://antonslaranton.bloggproffs.se/2008/12/24/god-jul/).

Nu visar det sig att den bibliska tanken att självförnekande och tjänande till syvende och sist leder till upphöjelse också är sant på detta område. Jag höll på att ramla av stolen när min gode vän och manager Mattias Karlsson gjorde mig uppmärksam på detta. I dagens NT (Norrköpings Tidningar) tilldelas jag Dagens Ros med följande motivering; “till den sjungande tomten A.F. Du kan verkligen få alla att nästan tro på tomten”.

Nu är ju i och för sig frågan om det är en framgång för en pastor att få folk att tro på tomten. Meningen är ju att på något sätt uppmuntra tro av ett annat slag. Men en sådan här kväll njuter jag av denna fina offentliga utmärkelse och vecklar inte in mig i några krångliga resonemang. Tack till signaturen “VI I LIDAHOLM” för detta fina erkännande av min tomtegärning! (Bilden nedan är tagen med min telefon som ett oläsligt bevis på att jag skriver sanning.)

Äntligen är huset städat. Det känns alltid skönt att varva ner efter tre-fyra timmars dammsugande, dammande och våttorkande. Hade tänkt att åka till Linköping på teologidag två men en febersjuk dotter gör att man ibland får omprioritera. Var ändå iväg på en intressant dag igår och lyssnade på tre väldigt varierande föreläsningar.

Alla tre föredrag var intressanta, men kanske ändå att det andra föredraget av Calle Carlstein – som var mer exegetiskt (d.v.s. nära bibeltexten, i detta fall med utgångspunkt i Lukasevangeliet) – var det som i högst grad fick mig att gå igång. Rubriken på föredraget var: “Att äta med fienden – församlingens identitet i en pluralistisk tid”. Han lyfte fram måltidernas funktion i Jesus verksamhet, och öppnade upp för funderingar kring hur den kristna församlingen ska följa Jesus i förhållande till detta. Med tanke på rubriken kan man ju också fundra på vem som är “fienden” i vår tid. Jesus valde att dela måltidsgemenskap både med dem som de sociala konventionerna ville titulera som fiende (syndare/tullindrivare), och försvararna av dessa sociala konventioner (fariseer/skriftlärda). Vad innebär detta för en kristen församling i Sverige 2008? Vilka är “fienden” enligt rådande sociala konventioner i vårt samhälle, och hur kan vi bryta dessa grånser? Kan den kristna nattvarden vara ett sådant tecken? Några frågor jag funderar kring…

Nu ska jag åka till vårdcentralen med min dotter som varit febrig i en vecka. Annars blir det en helg av predikoförberedelser, “På spåret”, popcorn, och annat smått och gott. Ha en bra fredagskväll!

Det är onsdag, snart kväll, och jag vill bara dela med mig av lite saker som rör sig i mitt liv idag:

• Sitter på nytt med en predikan. Jag ska tala om livet med Gud som ett liv i aktivitet i kontrast till passivitet. Ofta läggs ett fokus på “gör inte”-sidan. Jesus verkar snarare vara intresserad av “gör”-sidan. Den s.k. gyllene regeln tolkar nog de flesta som att den formulerades så här: “GÖR INTE mot andra, vad du INTE vill att andra ska göra mot dig”. Men det är mer utmanande än så: “Allt vad ni vill att människorna ska GÖRA för er, det skall ni också GÖRA för dem”. Den första formuleringen går alldeles utmärkt att acceptera för dem som accepterar status quo i sociala uppdelningar och hierarkier. Jesus föreslår istället en aktiv väpnad revolution. Vapnet kärlek skiljer sig dock från svärd och automatvapen – kan det möjligen också vara mer effektivt än bomber och granater av sådant slag som i skrivande stund används i konflikten Israel-Hamas???
•  Har känt mig grinig hela eftermiddagen och har en teori om varför. Min tes är följande: “Sorten på en människas humör har ett direkt samband med hur man senast blev väckt.” Var hemma över lunch och somnade i en fåtölj med min febersjuka dotter i knät. Vi sov båda skönt när min äldste son skriker rakt i örat på mig – jag har ännu inte återhämtat mig från det obehag denna erfarenhet fyllde mig med.
• Ser mycket fram emot att åka till Johanneskyrkan i Linköping i morgon. De arrangerar teologidagar med många spännande föreläsningar av rubrikerna att döma. Återkommer förmodligen till detta på bloggen.
• Ska nu packa ihop min dator, åka hem till min älskade familj och ha en skön kväll. Jag önskar er verkligen detsamma! Kommentera GÄRNA!!!

Det känns alltid rätt skönt på söndagkvällar. Predikan idag tror jag landade hyfsat bra. Eftersom det var samtalsgudstjänst är huvudsaken att det blir bra samtal, och det tror jag att det blev. Vi fick sedan krubb hemma hos min kära mor varpå goda vänner var här och fikade. En bra dag avslutas nu med att jag förbereder en kortare predikan till tisdagens trettondagsfest i församlingen. Imorgon är jag ledig. Ska förmodligen åka till min kära syster och svåger utanför Linköping och hämta en barnvagn som vi ska få låna till den kommande bäbisen. Nu känns det verkligen som att det drar ihop sig!! 

Åter till dagens predikobudskap. Innebörden i det jag sa stämmer ganska väl överens med det jag skrev i min förra post “Gränser eller centrum? Om att inte döma”. Om ni klickar på denna länk – https://secure.storegate.se/user/Files/Browse.aspx?PartnerID=1&Share=5f534c24-bab3-4619-b458-340027d52837&Folder=9970246 - finns det också möjlighet att lyssna på predikan genom att klicka på filen “200090104Anton_Att inte döma”. Där finns även ett gäng andra predikningar jag haft under min serie i Jesu bergspredikan.

Jag inleder det nya årets predikogärning med att predika om att vi inte ska döma. Jesus säger att vi inte ska döma, och påpekar det märkliga i att se flisan i sin broders öga utan att se att man själv har en bjälke i sitt eget öga. Jag tänker så här: Vi människor tenderar att vilja dra upp gränser mellan “vi” och “dom”. “Vi” är naturligtvis alltid bättre än “dom”. För att upprätthålla vår självbild av att vara lite bättre, lite mer rätt ute, lite mer ok, definierar vi gränser. Innanför och man är med – utanför och man är inte med. Så användes Guds bud bland det folk som Jesus talade till. De heliga skrifterna – lagen och profeterna – användes som en gränslinje att bevaka. Därmed blev det lätt att kategorisera människor i “inne” och “ute” (eller vi och dom).

Genom hela bergspredikan gör Jesus något med de budord som använts som gränslinjer. Han radikaliserar buden så att ingen längre kan säga sig vara innanför. Istället för att buden är gränslinjer att bevaka, är buden i Jesu undervisning ett centrum som alla utmanas att röra oss emot. Det går plötsligt ingen skiljelinje mellan fariseer och tullindrivare. Istället uppmanas båda dessa grupper att röra sig mot centrum.

Kristna människor och sammanhang får ofta rykte om sig – ibland befogat och ibland obefogat – att bevaka gränser. Inte minst i frikyrkliga sammanhang där man betonat den personliga erfarenheten av omvändelse och pånyttfödelse finns faran att man (outtalat och omedvetet) ser ner på dem som inte delar denna erfarenhet. I dessa fall blir det kristna livet statiskt – man är färdig en gång för alla eftersom man passerat gränsen mellan utanför och innanför. Men Jesus ord utmanar oss hela tiden att närma oss centrum, oavsett vad vi har eller inte har för erfarenheter, kunskaper eller livssituation. Gränserna finns inte – det är något som vi människor sätter upp. Dessutom ser dessa självskapande gränser alltid olika ut beroende på vilka som finns i “vi”-gruppen. Det kan t.ex. vara lätt att hävda homosexualitet som oacceptabelt så långe ingen i “vi”-gruppen har det problemet. Samtidigt känner jag inte till någon församling som stänger sina dörrar för en arbetsknarkande direktör som försummar sina barn och lever för sina pengar och sin karriär (vilket är ett större bekymmer än sexuell läggning någonsin kan bli). “Vi” och “dom” borde överhuvudtaget inte existera i en gemenskap som på ett sant sätt är efterföljare till Jesus. Alla som säger sig vilja följa Jesus i gemenskap med andra människor borde därför vara välkomna att döpas och hänga på. Det intressanta är frågan hur vi gemensamt definierar centrum. Det är just det samtalet som församling är!!! Utifrån det samtalet utmanas jag (inte de andra) att fortsätta min väg (inte de andras väg) mot detta centrum!! Vad tycker du om detta? Finns det risker med att betona centrum istället för gränser?

Jag har större predikoångest än vanligt. Problemet är att jag inte kan hitta den minsta inspiration och kreativitet – dessutom är jag fruktansvärt trött. Idag är det dessutom nyårsafton och jag skulle helst vilja vara färdig med grovskissen på söndagens predikan innan lunch – men det känns rätt kört. Jag ska predika om “att inte döma” utifrån Jesu ord i Matteus 7:1-6. Återkommer senare med var detta landade.

Som sagt, i dag är det nyårsafton. Som vanligt är det dags att göra någon typ av bokslut över året som gått och formulera några förväntningar inför det kommande.  2008 kommer i mitt liv alltid präglas av den ångest och panik Sara och jag fick när graviditetstestet visade sig vara positivt. Det var en varm junidag och jag gick på Linden-gallerian i Norrköping med händerna över huvudet och upprepade “det här är inte sant, det här är inte sant” – men det var sant. Nu är det snart dags och sakta har insikten landat om att vårt hem snart kommer att vara ett ännu värre inferno av barnskrik, söt bröstmjölksdoft och roliga leksaker med knappar som spelar melodin “Old Mc Donald had a farm” varje gång man trycker.

2009, vem orkar tänka på 2009? Jag brukar inte ge nyårslöften, men om jag klarar mig levande fram till nästa nyårsafton så är min förhoppning att jag blivit en mindre splittrad människa som är mer närvarande i nuet. Dessutom hoppas jag att jag väger mindre om ett år än vad jag gör nu. Märk väl att detta är inga löften – endast förhoppningar.

Gott nytt år allihopa!!!