Sällan har väl världen upplevt ett större tryck inför en skivrelease som nu. För att lätta trycket och skruva ner de högt ställda förväntningarna släpper jag nu hela listan över skivans spår. Med tanke på det myckna trycket har beslut fattats om att de 30 skivorna ENDAST säljs på julmarknaden i Betania, Östra Ryd, idag med start 15:00. M.a.o. är det omöjligt att lägga undan något exemplar. Enda sättet att få tag på skivan är att komma dit!

1. Jag drömmer om en jul hemma
2. Bjällerklang
3. Jag såg mamma kyssa tomten
4. Rudolf med röda mulen
5. Nu tändas tusen juleljus
6. När det lider mot jul (det strålar en stjärna)
7. Bonusspår: I love Europe (Christmas version)

Dopet är, som jag skrev på bloggen 29/11, inträdet i en ny gemenskap. När vi döptes blev vi upptagna i ett nytt folk där gamla kategoriseringar och klyftor baserade på kön, etnicitet, social ställning, efternamn, yrke o.s.v. inte längre råder. Ett dop utan konkreta sociala konsekvenser är ett dåligt dop. Dopet innebär dock ännu mer. Ytterligare en aspekt av dopet är dopet in i tjänst. Innan Jesus inledde sin tjänst lät han döpa sig. I samband med dopet sänkte sig Anden ner över honom. Alla evangelieförfattarna tar sin utgångspunkt i Jesu dop innan de börjar berätta om vad Jesus gjorde och lärde. Andens utrustning till tjänst hänger intimt samman med det kristna dopet till Kristus.

Detta är något helt unikt för den kristna församlingen; Alla som döpts är Guds tjänare i världen. Petrus skriver att “…ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.” Att vara döpt är att vara präst i världen. Kort och gott innebär det att sprida Guds härlighet i världen. I de flesta religioner (inkl. många former av kristendom) är det inte så. Där har man ofta någon som är utsedd att hålla på med “det religiösa”, någon typ av expert som man tänker sig står lite närmare Gud än alla andra. Denna expert måste därför finnas med vid vissa ceremonier (typ födelse, vigsel, begravning) för att ceremonin ska vara “godkänd”. Så fungerar de flesta religioner där det finns “heliga (oftast) män” som shamaner, imamer, munkar eller medicinmän som förrättar dessa ceremonier. Svenska kyrkan är ju ett närliggande exempel på denna typ av religionsutövning där man kallar en person för präst. Prästen måste vara med vid nattvard, prästen måste döpa, prästen måste hälla jord på kistan etc. Prästen är garanten för Guds närvaro.

Häromveckan när jag höll i en barnvälsignelse uttryckte någon (förmodligen tänkt som en komplimang) att jag påminde om babianen och medicinmannen Rafiki i Lejonkugen när han höll upp Simba i en ceremoni. Personen satte omedvetet fingret på exakt det problem jag vill skriva om här. Har pastorn blivit religiös expert i likhet med ovan nämnda exempel från andra religioner? Frikyrkan i Sverige växte fram som en protest mot bl.a. folkkyrkans fixering vid prästen och man betonade det s.k. “allmänna prästerskapet” med hänvisning till texter som den ovan citerade. Ingen döpt är mer expert än någon annan! Alla är utrustade med Anden och kan fungera som Guds språkrör i den kristna gemenskapen! Prästen har inte monopol på sanningen! Därför kom man i dessa frikyrkor inte att kalla sina predikanter och ledare för präster. Pastorn, som vi som arbetar i församlingar ofta kallas, är tänkta att utrusta prästerna (d.v.s. alla döpta) varav pastorn också är en del. Jag är dock rädd att medvetenheten om detta håller på att gå förlorad. I många läger är det väldigt viktigt att det är just pastorn som gör vissa saker. Det betyder tydligen mer när pastorn hälsar på än när det “bara” är en församlingsmedlem. Det betyder mycket att pastorn är med på alla möjliga aktiviteter och håller andakter eller bara visar sig, för då blir det mer tyngd åt det hela. Pastorn har för många blivit just det som den döpta gemenskapen egentligen är! Jag anser att vi måste uppgradera det allmänna prästadömet!  Tyvärr verkar det som att anställda pastorer i det allmänna medvetandet får rollen av att vara “religionsexperten”, d.v.s. en person som mer än andra har svaren, och med sin närvaro garanterar Guds sanktion över saker och ting.  Därför måste vi påminnas om denna aspekt av vårt dop: i dopet har vi alla blivit Guds tjänare, och ingen är det mer än någon annan. Vi har bara en förmedlare av Gud och det är Jesus. Låt oss inte ställa ytterligare en präst mellan de döpta och Jesus! Då passiviserar vi bara alla de som döpts till tjänst i våra församlingar. Ett stort problem kan vara att alltför många pastorer egentligen trivs ganska bra med den utvecklingen, eftersom det ger status och legitimitet åt yrket… 

Babianen Rafiki i filmen Lejonkungen är den perfekta bilden på religiös expert. Är pastorn på väg ditåt?

På lördag anordnar den församling jag tillhör – Betaniaförsamlingen i Östra Ryd – en julmarknad. Vi hoppas att det kommer mycket folk, och att vi får in mycket pengar. Intäkterna går till Evangeliska Frikyrkans projekt Pak Ping Jai - ett utbildningscentrum/internat i Thailand för utsatta barn.

Ni som läser denna blogg ska nu få del av ett exklusivt avslöjande som egentligen inte blir offentligt förrän 15:00 på lördag då julmarknaden öppnas. På julmarknaden kommer min egen julskiva “Pastorn goes christmas” ut. “Rudof med röda mulen”, “Jag drömmer om en jul hemma”, “Nu tändas tusen juleljus” är exempel på fantastiska alster som slaktas på den sex spår långa skivan. Dessutom, utöver dessa sex spår, finns ett bonusspår på skivan av ett snitt världen aldrig någonsin skådat. Min producent Mattias Karlsson är övertygad om att skivan kommer att gå åt som smör, och upplagan är begränsad till 30 stycken skivor. Först till kvarn gäller, och jag lovar dessutom att signera alla exemplar som säljs. Du som läser denna blogg har nu all anledning att hänga på låset till Betania, Östra Ryd, på lördag 15:00.

Jag älskar advent. Jag älskar ljusen och framförallt älskar jag sångerna. Smaka på det pampiga i dessa texter (du hör säkert melodierna inom dig när du läser): “Bereden väg för herran! Berg, sjunken, djup stån opp!”, “Gören portarna höga och dörrarna vida, att ärones konung, att ärones konung, må draga, må draga där in!” “Dotter Sion, fröjda dig! Jubla högt Jerusalem! Se din konung nalkas dig…”. Fler exempel finns naturligtvis, och – som sagt – jag älskar dessa sånger!!

Men det finns en uppenbar fara inbyggd i detta ensidigt svulstiga och pampiga språk. Texterna hämtar i hög grad sin inspiration från Gamla Testamentets profeter och Psaltaren. Just dessa texter låg till grund för folkets Messias-förväntningar under Jesu tid. Det verkar uppenbarligen som att dessa människor därför förväntade sig en mäktig politisk kung som med våld skulle kasta ut den mäktiga ockupationsmakten Rom, och upprätta Israel som politisk stormakt igen. Man hade stirrat sig blinda på de Messias-texter som förkunnade det man ville se. (Det är t.ex. först efteråt som Jesaja 53 om den lidande tjänaren kom att läsas som en messiansk text av de tidiga kristna.) När Jesus inte var den Messias de förväntat sig byttes “hosianna” ut mot “korsfäst honom”

Den inbyggda faran ligger i att vi förleds av de pampiga texterna om en mäktig och stor kung – dessa texter har förlett människor förut. Vi får inte glömma på vilket sätt Jesus är kung. Annars finns en risk att vi – precis som folket i Jerusalem – missar hela poängen. Jag saknar bilden av ”den annorlunda” kungen i adventssångerna! Frans Mikael Franzén, som skrivit psalmen “Bereden väg för Herran” har tack och lov inte missat att Jesus är kung på ett annorlunda sätt. Tyvärr kommer inte hans klargörande förrän i vers fyra, och ironiskt nog sjunger man oftast bara de tre första versarna (förmodligen inte av någon djupare anledning än att sången blir väldigt lång annars – men det är synd). Låt mig avsluta med att citera den versen:

Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt; dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt. Med Andens svärd han strider, och segrar NÄR HAN LIDER Välsignad vare Han som kom i Herrens namn! (Sv ps 103 v 4)

Det allra häftigaste man kan få vara med om i en kristen gemenskap är dop. Nu i helgen ska jag döpa två stycken kvinnor, och det känns som det ultimata sättet att fira advent. Dopet är ett fantastiskt handlingsmönster som betyder och symboliserar väldigt mycket – en handling säger mer än tusen ord. Jag skulle här (kortfattat) vilja skriva om ETT perspektiv på dopet som – åtminstone enligt min erfarenhet – inte så ofta lyfts fram i undervisning kring dopet; nämligen dopet som Guds formande av ett nytt folk.

 Liksom samhället i övrigt har undervisningen om dopet besmittats av individualism. Därför talar man nästan bara om dopet som något individuellt, något som sker med dig när du tagit emot Guds kärlek till dig och säkrat din plats i himlen. Att koppla den kristna gemenskapen/församlingen till själva dopet är för många inte alls självklart. En vanlig praxis är ju att man också skiljer på dopet och medlemskapet i församlingen.

Men Paulus verkar på många ställen koppla dopet till det nya folket -Guds folk – som har sitt medborgarskap i Guds rike. I dopet tas vi ur det sammanhang som primärt kopplats till min identitet (nationalitet, släktband, yrke, dialekt) och sätts in i ett nytt sammanhang. “I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen – det är omskärelsen genom Kristus – när ni begravdes med honom i dopet.” (Kol 2:11f) Genom dopet sätts vi in i samma berättelse som Israels folk som Guds folk i världen!! Omskärelsen var ju ett tecken på att man tillhörde detta speciella folk – dopet omnämns som en ny omskärelse.

Ytterligare ett sammanhang som visar att dopet handlar om gemenskapen finns i Galaterbrevet. Paulus försöker lösa en konflikt som uppstått i församlingen mellan grupper av olika etnisk bakgrund (kristna judar vs. kristna hedningar). För att lösa konflikten hänvisar han till dopet: “Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.” (Gal 3:26-29) De gamla kategoriseringarna har upphört att gälla i den döpta gemenskapen. Allt som varit anledning till konflikt innan dopet är undansköljt – ett nytt folk har formats. Därför verkar det självklart för Paulus att med utgångspunkt just i dopet lösa de konflikter som uppstår – “ni är ju döpta för allt i världen!!!!!”

Att vara döpt handlar inte bara om vad som har hänt i ens egen personliga relation till Gud, utan innebär definitivt också att vara satt i ett nytt socialt sammanhang. Detta perspektiv gör ju också den stora berättelsen i Bibeln rättvisa – det finns kontinuitet mellan Abraham och oss, vilket är ganska coolt. Alltså; ett dop utan en konkret och social konsekvens är ett dåligt dop!

Häromkvällen var vi några stycken som satt och samtalade. Samtalet kom in på olika beteenden eller egenheter som vi människor håller på med utan att vi tänker på det. Jag talar inte om tvångstankar och tvångsbeteenden som bara måste göras, utan sådana handlingar och beteendemönster som vi bara “gör” – jag tror det är detta som kallas för “tix/tics” (vet ej hur det stavas). I den grupp där vi satt och samtalade verkade detta vara en ensidigt manlig egenhet. Men jag är nyfiken på om ni som läser denna blogg – vare sig ni är män eller kvinnor – har några sådana beteenden för er. Låt mig dela två av mina tix:

 1. Det första tixet handlar om ord och bokstäver. Detta var värre när jag var yngre, men jag är fortfarande i viss mån fast i det. När jag ser ett längre ord i skrift – t.ex. fantastiskt – eller en slogan - t.ex. “kan nån kan canon” - måste jag dela upp bokstäverna i grupper om tre. Sedan läser jag ordet/sloganen om och om igen ända tills jag går ut med den sista bokstaven. Låt mig illustrera detta: fan-tas-tis-ktf-ant-ast-isk-tfa-nta-sti-skt.  Eller: kan-nån-kan-can-onk-ann-ånk-anc-ano-nka-nnå-nka-nca-non. Jag kan inte lämna ordet eller meningen förrän jag har löst ut det på det sättet.

2. Min andra egenhet är lite äckligare. Jag måste alltid lukta på saker, särskilt på mina fingrar när jag kliat mig någonstans eller tagit i någonting. Kliar jag mig i hårbotten eller örat (eller någon annanstans) går fingrarna automatisk till näsan. Lika automatiskt luktar jag alltid på mina strumpor efter att dagens möda är slut och det är dags att gå till sängs. Jag känner själv att detta är lite äckligt – och jag påminns om det av min fru varje dag – men jag bara gör det. Det värsta är att min äldsta dotter verkar ha ärvt detta primitiva neanderthalarbeteende.

Nu undrar jag: Är jag sjuk, eller är det allmänmänskligt att ha sådana här grejer för sig? Vad har du för tix/tics? Hur utvecklas dessa beteenden?

Satt igår kväll och gläppte med fjärrkontrollen. Hamnade mitt i SVT:s program “Halal-TV” där tre beslöjade muslimska kvinnor gör reportage och belyser det svenska samhället ur sina perspektiv (har inte sett något program förrän igår). Igår handlade programmet om alkohol. Här belyste man att 80% av alla våldsbrott utförs av människor som är alkoholpåverkade – 80%!!!!!! Dessutom räknar statistiker, enligt detta program, med att 14000 rattfyllerister sätter sig bakom ratten VARJE DAG!

 Trots dessa alarmerande siffror är det väldigt få i den allmänna debatten som pratar om alkohol som ett samhällsproblem. Istället är det på modet och politiskt korrekt att skylla våldsbrott – särskilt det som sker i hemmen – på den s.k. könsmaktordningen. Nu tror inte jag att talet om könsmaktordning och ojämlikhet mellan könen enbart är luft - mycket behöver göras på det området. Men som förklaring till mäns våldsamheter mot kvinnor har tyvärr alkoholen fått stå tillbaka som förklaring i den allmänna debatten. Detta till förmån för en förklaringsmodell som gynnar en viss politisk agenda.

Ett intressant exempel på denna enögdhet är när Gudrun Schyman – vars alkoholmissbruk rullades upp i offentlighetens ljus för några år sedan – föreslog en straffskatt för män, eftersom dessa slår kvinnor. Snacka om stolpskott av den annars så skickliga och vältaliga Gudrun (hon skulle nog ha varit lite försiktigare om hon vägt in alkoholen som förklaringsfaktor).

Inom frikyrkan har nykterheten länge varit en självklarhet. Historiskt sett var det just alkoholen som många blev fria från när man tog till sig budskapet om omvändelse och frälsning. Därför har alkoholen alltid varit en viktig symbolfråga, där man velat vara solidarisk med de svaga. Församlingsgemenskapen skulle vara en plats för alla, och ingen skulle riskera att DÄR bli frestad att falla tillbaka i alkoholens klor. Dessa rötter har sedan successivt allteftersom generationer gått tappats. Frikyrkans kontakter är inte längre bland de marginaliserade, utan i en småborgerlig medelklass. Därför har frikyrkomedlemmars förhållningssätt till alkohol kraftigt förändrats – inte minst under de senaste tio åren. Solidaritetsskälet (förutom i gemensamma stora samlingar) ser man inga skäl att vidmakthålla, utan man tycker numera att det är ganska mysigt med en flaska vin till middan, en kall öl då och då, eller en klunk whisky vid förkylning. Det solidaritetsskäl som eventuellt fortfarande hålls fast vid handlar oftare om en solidaritet mot en äldre generation, än om att det faktiskt finns potentiella alkoholister i den vänskapskrets man gärna bjuder på vin hemma.

Jag har länge varit väldigt tvehågsen inför denna utveckling. Dels tycker jag inte bara man ska ärva attityder bara för att tidigare generationer tänkt och tyckt på ett visst sätt. Men dels så är alkoholen ett stort problem i samhället och alldeles uppenbart vore samhället bättre – både ekonomiskt och socialt - om ingen drack alkohol. Utvecklingen som skissades ovan gäller även mig själv och mina attityder till detta. Jag anser inte att vi ska tala om för folk vad de ska dricka eller inte. Men det vore fantastiskt om det fanns positiva förebilder för dem som inte tål ens en klunk alkohol. Själv lutar jag mer och mer åt att sälla mig till den grupp som inte dricker alkohol över huvud taget. Kanske jag då bidrar till ett bättre samhälle utan att för den skull tala om för folk vad de ska/inte ska göra. Livet är i sig en politik! Påverkan sker inte bara genom ord. Jag anser att det behöver bli trendigt att vara nykterist, oavsett hur alkohollagstiftningen ser ut!! Vad tycker du?

Detta är min första post som bloggare på min egen blogg. Bloggen heter Anton slår an ton och här kommer jag, Anton, att slå an ton, Du kanske inte gillar den tonen som slås an här – då är du välkommen med dina kommentarer. Eller så gillar du det som skrivs – då är du också välkommen med kommentarer. Jag kommer främst att slå an ton när det gäller saker som intresserar mig. Det kommer förmodligen bli en hel del som relaterar till kyrka/församling/teologi. Även politik kommer förmodligen att kommenteras, idrott likaså. Dessutom en hel del vardagsliv. Jag hoppas på många roliga samtal på detta sätt. Ett blogginlägg är oftast inget färdigt, utan en del av en tankeprocess eller en replik i ett samtal. Jag kommer inte tänka igenom allt jag skriver till 100%, utan kommer skriva om det som faller mig in på det sätt jag för stunden känner att jag vill skriva om det.