Ibland drabbas jag av den. Helt oväntat kan jag plötsligt känna en värme inombords och en känsla av overklighet. Det kan inte vara så här bra. Kan livet verkligen vara så fantastiskt att jag – lilla jag – får vara pappa till fem fantastiska barn? Ja, tydligen. Jag sitter just nu tillsammans med Elsa och Hugo i soffan och hör samtidigt hur Maja, Amos och Jona leker och konverserar med sin mamma på nedervåningen. Mitt i all vardag, allt plock och allt sådant som måste göras grips jag ibland av en gripenhet över själva livet. Det tåras i ögonen och tjocknar till i näsan – livet är fantastiskt och jag är så tacksam. Tack Elsa, Hugo, Maja, Amos och Jona för att ni gör mitt liv så rikt, roligt, oförutsägbart och fantastiskt!

Helgen som just gått var intensiv. I lördags var jag och mina vänner Christer och Calle på Evangeliska Frikyrkans (EFK:s) representantskapsmöte i Linköping. Alltid roligt att träffa goda vänner i den församlingsrörelse vi är en del av. Mycket positivt rapporterades om vad som händer runt om i vår värld genom det arbete som vi har gemensamt. Jag blev dock rejält besviken på det samtal som skulle hållas om samtalsklimatet inom EFK. De senaste månaderna har detta varit en aktuell fråga p.g.a. några olika debatter rörande EFK som uppstått på några olika bloggar. Istället för att kunna hålla ett samtal där vi kunde få lyssna till varandra och försöka förstå, tog det bara stopp. Detta stopp uppstod som en följd av flera faktorer: 1) Samtalet borde ha föreberetts bättre och adressera tydligare frågeställningar och ges en mer genomgående bakgrundsbeskrivning. 2) Samtalet borde ha förts vid en tidpunkt då allas blodsockernivå var något högre. 3) I kombination med dessa två punkter framfördes ett långt inlägg, med anspråket att det var profetiskt. Som det utvecklade sig blev det svårt att säga emot och förutsättningarna för ett dynamiskt samtal var helt borta. När vi möts som rörelse och vill ha meningsfulla samtal måste vi börja betona att poängen med “samtal” i vår rörelse är just att i samtalet självt urskönja Guds röst. Själva samtalet borde ses som profetiskt  i vilket man prövar allt. När en röst upphöjs att vara mer inspirerad än en annan tar man död på detta samtal.

I söndags predikade jag på vår gudstjänst i Östra Ryd. Jag avslutade en predikoserie från 1 Thessalonikerbrevet med att tala om vikten av att vara beredd. Hoppet om att Guds rike en dag ska bryta in fullt ut i vår värld är ett fantastiskt hopp, och inget andas mer glädje än dessa texter – även 1 Thess 5 som var min utgångspunkt i söndags. Samtidigt finns få saker som skapar mer ångest och skräck hos många än talet om att Jesus ska komma tillbaka och vikten av att vara beredd. Med hjälp av Paulus text försökte jag måla en bild som ger hopp, längtan och inspiration att leva som om dagen – den nya tidsåldern – redan är här. Det är nämligen så man är beredd!

På eftermiddagen åkte jag, Hugo och Alex in till Parken och såg Peking spela 2-2 mot Änglarna. Både jag och Hugo är fortfarande hesa efter den tillställningen – oerhört roligt att kunna dela en passion och ett intresse med min son.  Det som förundrar mig mest är hur Blåvitt bara lyckas spela 2-2 mot en nykomling trots att man alltid är en man mer i dessa matcher. Jag har aldrig sett en match mellan de båda kamratlagen utan att den svartklädde med visselpipa – domaren alltså – varit hopplöst göteborgsfärgad. Ändå fixade Peking en poäng. Bra gjort!

Idag är det ju förresten Norges nationaldag, och jag avslutar därför detta blogginlägg med en klassiker. Jag ger er Moltas Eriksson med “Norgesången”:

Nu var det bra längesedan jag skrev något här. Påsken har firats och april har blivit maj. Sitter just nu med öppen dörr ut och lyssnar på mina tre minsta barns lek i gröngräset. Befinner mig alltså i ett “hallelujah moment”, där jag fylls av hopp för världens framtid. När det är så här vackert och skönt är det svårt att ifrågasätta att tillvaron ytterst vilar i barmhärtighetens och kärlekens händer.

Något annat som fyllt mig med hopp är läsningen av Harry Månsus bok “Shalom Jord!” från 1984. Det är en bok som jag sett i diverse bokhyllor genom åren, men aldrig kommit mig för att läsa. Jag överdriver inte om jag säger att det är det bland det bästa jag har läst i genren uppbyggelselitteratur/teologi av en svensk författare. Min fråga; varför har aldrig någon tipsat mig om denna bok tidigare. De senaste åren har jag läst en hel del böcker av författare som Tom Wright, Brian McLaren och Rob Bell och blivit väldigt stimulerad. Det intressanta är att Månsus driver väldigt liknande perspektiv i sin bok, som dessutom nästan har 30 år på nacken. Att säga att Månsus var före sin tid är ett inte så litet understatement.

Det bästa med Månsus bok är att han lyckas att gå igenom den bibliska berättelsen och göra texterna rättvisa på ett lättillgängligt sätt. Han gör det dessutom utan att bli banal. Det som fyller mig med glädje och hopp i läsningen är det livsbejakande helhetsperspektivet. Det perspektiv han driver, bergfast förankrad i det bibliska materialet, gör det omöjligt för den kristna människan att vara världsfrånvänd som ofta blir fallet med en stympad helhetssyn. Hon blir istället, grundad i hoppet om hela skapelsens upprättelse, en världstillvänd kämpe för fred, rättvisa och en hållbar utveckling.

Om du bara ska läsa en bok om kristen tro, rekommenderar jag med stekhet hand “Shalom Jord!” av Harry Månsus. Bokförlaget Libris borde ta sig en funderare på att på nytt ge ut denna fantastiska bok som är mer aktuell än någonsin.

Då är det snart påsk igen! Som kristen är det omöjligt att väja för att de händelser som förknippas med påsken är av avgörande betydelse för hela mitt hopp. Jesus dör, men uppstår igen. Döden är besegrad. I Jesu uppståndelse förebådas hoppet om en ny skapelse – en skapelse som pingstens händelse femtio dagar senare gör oss delaktiga i redan nu, genom Anden.

Att Jesus är uppstånden är inte alltid så lätt att tro på. Jag tvivlar väldigt ofta. Tro, anser jag, bör ses som en helhet av försanthållande och praktiskt liv. Om jag håller för sant att det är sommar ute, men tar på mig långkalsonger så spelar det inte så stor roll vad jag “håller för sant”. Jag litar inte på att det är sommar ute.

Lite så är mitt förhållande till Jesus uppståndelse. Jag håller verkligen för sant att Jesus uppstod och att graven var tom den där söndagen (som vi firar påskdagen till minne av). Det finns många argument som jag anser talar för att det faktiskt hände – i den meningen “tror” jag på det. Men om det nu är sant så innebär ju det att Jesus besegrat döden med sitt liv, och att universum därför inte är sig likt sedan dess. Ändå lever jag som om det aldrig har hänt. Istället för att ivrigt sprida detta enorma budskap sprängfyllt med glädje och hopp, lever jag i min lilla bubbla och ursäktar mitt ointresse att berätta evangeliet (det glada budskapet) med att “man vill ju inte tränga sig på.” Jag lever livet som om det inte alls finns en större verklighet, utan jag söker bekräftelse, status och kortsiktig lycka som om livet bara handlar om här och nu.

Att fira påsk, tror jag, kan råda bot på denna diskrepens mellan vad vi “håller för sant” och hur vi lever våra liv. När vi påminns om dessa händelser, samtalar om dem, ber och mediterar över dem och låter dem få kasta ett ljus över våra liv tror jag att nya perspektiv kan öppna upp vår tillvaro. Kanske vi mitt i vårt firande drabbas av en förnimmelse – en visshet i djupet av vår personlighet – att Jesus Kristus är hela världens herre. Då handlar inte längre kyrkans uppdrag om att vinna världen, utan att visa och förklara för alla att världen redan är vunnen. Jesus är uppstånden – en ny skapelse är här! Det är evangelium!

Den församling jag är en del av kommer att fira påsk genom att samlas på långfredagen 10:00. Påskdagen firar vi tillsammans med Svenska Kyrkan på orten 11:00. Jag ska predika vid båda dessa sammankomster. Långfredagen kommer jag att betona Guds enorma kärlek till oss – hur långt Gud är beredd att gå för att visa den kärleken och vinna våra hjärtan. Påskdagen kommer jag att betona kärlekens seger över ondska, hat och dess värsta konsekvens; döden.

VÄLKOMNA att fira påsk med oss i Östra Ryd!

Igår hade vi den näst sista delen i “Berättelsen” – en kurs på åtta tillfällen då vi går igenom den kristna berättelsen. Igår var vi framme vid det kristna hoppet. Hoppet om att Guds rike i full skala ska bryta ut. Bl.a. pratade vi om att de föreställningar vi har om framtiden – d.v.s. hur det kommer att vara i den tillvaron – påverkar våra handlingar, val och prioriteringar idag. Om det kristna hoppets innehåll enbart är ett “andligt” okroppsligt tillstånd som har väldigt lite gemensamt med det liv vi lever här och nu, kommer det inte heller att i någon större omfattning påverka hur vi hanterar våra relationer med varandra och med naturen. Det kroppsliga/materiella/skapelsen blir då oviktigt.

Men om det kristna hoppet, vilket jag tror, handlar om en ny skapelse där allt skapat blivit upprättat så finns det i hoppets innebörd också en oerhörd motivation att göra den här världen till en bättre plats. Dessutom behöver vi inte göra det utifrån en fruktan att allt annars går åt helvete, utan utifrån ett hopp om att Guds rike redan segrat genom att Jesus redan uppstått och förebådat den nya skapelsen – det är redan klart, och vi väntar aktivt på att det ska förverkligas genom att leva som om det redan var verkligt. Hopp om en ny skapelse driver den kristna församlingen – inte fruktan!

Du är kärlek, lagd i våra händer,

du är våg på våg av barmhärtighet.

Du är vinden som kommer från en annan årstid,

du är gryningen som väcker oss till liv.

Och du fyller våra hjärtan med hopp!

ja, du fyller våra hjärtan med hopp!

Idag börjar allsvenskan på allvar. Mitt älskade IFK Norrköping är tillbaka i den svenska fotbollens finrum, och den stora frågan är nu om vi lyckas etablera oss i Allsvenskan eller om det blir en repris på 2008 då det blev degradering till Superettan direkt. Jag vill så gärna tro att man nu har ett lag som håller, men jag är väldigt luttrad; det kan gå helt fel. I den bästa av världar kommer allsvenskan 2011 sluta med en toppkvartett bestående av IFK Norrköping, IFK Göteborg, Malmö FF och AIK. Fyra klassiska lag om man tittar på den allsvenska maratontabellen, och ordningen skulle då vara återställd. I botten skulle, i idealvärlden, Örebro få tampas med Gefle, Häcken och Trelleborg. Så kommer det dock inte att bli. Så här kommer antagligen tabellen se ut efter 30 spelade omgångar. Jag tror att det kommer att utkristallisera sig till en tabell med fyra grupper à fyra lag (fyra i toppen, fyra i mitten övre halvan, fyra i mitten undre halvan och fyra i botten):

1. HELSINGBORG (nära senast, lite deras tur)
2. ELFSBORG (det bästa laget, men får som vanligt inte till det)
3. MALMÖ (regerande mästarna orkar inte riktigt hela vägen)
4. GÖTEBORG (kommer att göra en bra säsong i år)

5. ÖREBRO (lyckas bra, men inte så bra som 2010)
6. AIK (slipper att spela med kniven mot strupen i år)
7. SYRIANSKA (nykomling som värvat friskt – åker ur 2012)
8. KALMAR (ett stabilt allsvenskt mittenlag)

9. DJURGÅRDEN (blir bara tvåa i Stockholm)
10. MJÄLLBY (sjunker sakta mot undergång – 2012 åker de ur)
11. NORRKÖPING (Realistiskt men ändå optimistiskt – kan det gå ännu bättre?????)
12. HÄCKEN (De har gjort det bra de senaste åren, och hänger kvar i år också)

13. HALMSTAD (lyckas med nödrop undvika kval)
14. TRELLEBORG (får kvala, och förlorar kvalet mot Åtvidaberg från Superettan)
15. GAIS (förlorar sin kvalplats i sista omgången – börjar en tröstlös vandring i Superettan 2012)
16. GEFLE (hela fotbollssverige suckar “äntligen” när man blir av med den mest anonyma och tråkiga klubben i Allsvenskan)

Så kommer det att gå, tror jag. Jag är oerhört glad om Norrköping klarar den spådda elfte-platsen – vi har många sömnlösa nätter kvar till dess. Om vi bara håller oss kvar första året kan vi börja sikta högre nästa år!

Vid årsskiftet slogs Svenska Kyrkans församlingar i Gårdeby, Västra Husby och Östra Ryd ihop. Det namn som den nybildade församlingen själva ville ha var Aspvedens församling. Aspveden var namnet på den kommun som bildades 1952, genom en sammanslagning av landskommunerna Östra Ryd, Gårdeby och Västra Husby. (Aspvedens kommun uppgick sedan i Söderköpings kommun 1971.) Nu sa dock länsstyrelsen bestämt nej till detta, och församlingen tog namnet “Östra Ryds församling”, trots att den även innefattar Gårdeby och Västra Husby.

Som om detta inte vore nog verkar länsstyrelsen nu också vara på krigsstigen mot frikyrkorna i länet. Häromdagen fick jag ett brev från Länsstyrelsen i Östergötland där de lät meddela att vi inte längre får kalla vårt kapell för “Betania”. Församlingen får gärna heta Betaniaförsamlingen, men att en geografisk plats kallas Betania “överensstämmer inte med omgivande kultur och miljö”, hävdar man. Fr.o.m. 1/1 2012 måste kapellet heta något annat som är “i linje med det geografiska läget och dess ortsnamn”. Trots att kapellet stått här och hetat Betania sedan 1920-talet, och att alla i samhället vet vad “Betania” är, står vi alltså inför fullbordat faktum. Vi kan visserligen överklaga till Kammarrätten, men det kräver både tid och energi. Dessutom vet vi inte om vi får rätt. Vi får gärna komma med eget förslag på annat namn, men Länsstyrelsens två förslag är “Källösakyrkan” och “Fridlundakyrkan”. Poängen är att kyrkan ska heta något med anknytning till dess geografiska läge. Själv tycker jag förslagen är sådär…

Det är verkligen irriterande när myndigheter lägger näsan i blöt på detta sätt – det känns småaktigt. I ljuset av det som hände med Svenska Kyrkan på orten kan man nästan ana en konspiration mot kyrkor och samfund. På söndag har vi församlingsmöte då vi ska samtala om detta och ta ställning till om vi ska driva process i ärendet, eller om vi ser det som en möjlighet att faktiskt byta ut ett namn som kanske inte är helt i linje med den tid vi lever i. Hur många vet egentligen vad ordet “betania” har för ursprung och står för? Det är tur att det äntligen blivit april och ljusare ute – det gör att man kan ta detta förmyndarsamhälles klåfingrighet med jämnmod…

Idag fyller Elisabet 68 år. Elisabet är min faster och bor här i Östra Ryd. Detta blogginlägg är en hyllning till henne på hennes bemärkelsedag. Blygsam som hon är tycker hon antagligen inte om att jag ger henne denna “offentliga” hyllning, men det struntar jag i eftersom hon är värd den.

Elisabet är nämligen en fantastisk människa. Hon är engagerad, kärleksfull och generös. Förutom mina egna föräldrar är hon den som alltid har funnits i min och mina syskons närhet. Både i Tanzania där hon och mina föräldrar var missionärer, och i Sverige där hon bodde enbart några hundra meter från oss, har hon alltid funnits med sin omsorg, välvilja och öppna dörr.

Sedan hon blev pensionär har hon inte direkt dragit ner på tempot, utan söker sig ständigt till nya engagemang. Elisabet älskar sin församling (Betaniaförsamlingen i Östra Ryd) där hon villigt drar ett stort lass i olika aktiviteter – inte minst aktiviteter riktade mot barn. Hon har oerhört bra hand med barn, vilket jag och min fru ofta ges tillfälle att utnyttja. Elisabets “morotsmellis” är en stående favorit hos våra barn. Under våren är vår minsta pojke Jona där tre dagar i veckan för att slippa börja på dagis för tidigt.

Som barn var det roligt att ha Elisabet. Men det är dessutom en stor förmån att ha fått lära känna Elisabet som vuxen. Hon är inte bara en faster, utan också en mycket god och nära vän. Hon är rolig att samtala med, och hon besitter ett levande och nyfiket intellekt. Elisabet har dessutom ett väldigt innehållsrikt liv. Större delen av sitt vuxna liv har hon tillbringat i Tanzania där hon gjort en stor insats. Hon är utbildad både till lärare och sjuksköterska, vilket hon haft stor nytta av där. I Sverige har hon främst förvärvsarbetat som lärare.

Nu vill jag och min familj gratulera Elisabet på födelsedagen och vi önskar henne många lyckliga år till – GRATTIS ELISABET!

Håller just nu på med två böcker som skildrar historia och det är väldigt underhållande läsning. Den ena boken är skriven av Herman Lindqvist och heter “Från istid till framtid – så blev de första 14 000 åren”. Lindqvists insatser på 90-talet, inte minst genom programserien Hermans historia, bidrog starkt till att popularisera historia och väcka svenskars intresse för den svenska historien. Genom sitt dramatiska och livfulla sätt att berätta gav han liv åt historiska gestalter och händelser. Att han sedan kanske inte fullt ut uppfyllde alla vetenskapens kriterier i sina framställningar är honom förlåtet. Denna bok är en sammanfattning på den serie böcker om Sveriges historia som han skrivit (och som sålde bra i kölvattnet av de populära TV-programmen) och ger en bra och allmänbildande översikt.

Den andra boken är möjligen mer svårtuggad, men inte desto mindre intressant. I somras kom jag över en bok jag letat efter länge. På antikvariatavdelningen på Torpkonferensen kom jag över Gunnar Westins “Den kristna friförsamlingens historia”.  Oerhört intressant att läsa om det stråk i den kristna historien som ofta nästan tigs ihjäl i kyrkohistoriska standardverk. Westin lyfter fram hur det genom historien funnits friförsamlingsrörelser som velat radikalisera och tydliggöra det kristna livet. Tyngdpunkten i boken ligger på den döparrörelse som trots massiv förföljelse från både etablerad kyrka och statsmakt spred sig i Europa från början av 1500-talet. I denna rörelse – som i ett samlingsnamn brukar kallas den anabaptistiska – ansåg man att de reformatorer som i den breda historieskrivningen blivit reformatorerna med stort R (Luther, Zwingli, Calvin) inte gick tillräckligt långt. Istället valde dessa att börja leva och organisera sig på det sätt man ansåg var i överensstämmelse med Bibelns ord och Jesu exempel; en intention som förenar friförsamlingsrörelsen genom tiderna (med varierat resultat, dock). För dessa var inte den kristna bekännelsen bara en läpparnas bekännelse, utan något oerhört viktigt som man ansåg det värt att dö för. Det finns mycket att lära av dessa rörelser i historien. Det utmanar mig!

På ledarplats i tidningen Dagen skriver Elisabet Sandlund idag ett oerhört angeläget (tyvärr) och viktigt inlägg i debatten om fosterdiagnostik och vad hon kallar “utsorteringssamhällets faror”. Ni hittar hennes artikel HÄR, den måste läsas!

Ser nu fram emot en ledig helg tillsammans med kvinnan i mitt liv och våra fem barn. Som jag skrivit tidigare har vi bytt livstempo väldigt drastiskt i vår familj. Det går bra, men det är sannerligen en stor omställning. Helgen innebär flera trevliga saker: besök av svärföräldrar, 30-årsfest för vår vän Sara H, innebandy och naturligtvis gudstjänst på söndag. En annan positiv sak är att barnens farmor har de två största över natten – alltså slipper vi genomlida finalen i Let’s Dance.