inTRO-resa till London

Igår kom jag hem efter en resa till England med vår inTRO-grupp. Vi var två vuxna och sex fjortonåringar som var iväg på en studieresa. Syftet var att komma i kontakt med olika uttryck för den kristna tron och skapa en förståelse för att samma bekännelse kan ta sig uttryck på många olika sätt. Här följer en kort sammanfattning av vad vi var med om:

På torsdagen var vi hos kommuniteten på Catholic Worker farm norr om London där vi träffade Scott Albrecht och flera volontärer. Deras arbete går ut på att hjälpa en grupp som ingen annan hjälper, nämligen ensamstående, hemlösa och papperslösa kvinnor.  En annan aspekt av deras verksamhet är direkta aktioner mot institutioner och företeelser i samhället som bidrar till orättfärdighet och förtryck.

Under fredagen var vi hos kommuniteten Bruderhof. Jag konstaterar bara att det var en oerhörd upplevelse och berättar gärna mer i samtal.

Lördagen ägnades åt ren turism. Hälften av oss var på Madame Tussauds vaxkabinett och den andra hälften ägnade förmiddagen på Sea Life. Eftermiddagen ägnade vi åt att strosa mellan kända landmärken och på kvällen var vi så klart på musikal. Phantom of the Opera utgjorde en värdig avslutning på en bra dag.

Under söndagen var vi på två gudstjänster. På förmiddagen var vi på en mycket bra gudstjänst i Holy Trinity Brompton, en anglikansk församling där bl.a. den mycket spridda Alpha-kursen har sitt ursprung. Efter en titt in på Brittish Museum besökte vi sedan Hillsong som har sina gudstjänster i Dominion Theatre vid Tottenham Court Road.

Det bestående intrycket är att vi haft fantastiska dagar med många intryck. När jag står på Hillsong bland alla hippa storstadstrendiga, människor och inte kan höra min röst hur högt jag än skriker p.g.a. musikens överväldigande volym, och samtidigt tänker på den enkla livsstilen hos Bruderhof så känns det surrealistiskt att båda dessa sammanhang motiverar sitt sätt att leva med samma evangelium om samma Gud som blivit människa i Jesus. Kanske är det därför jag också kände mig hemma i alla dessa sammanhang.

Ha en lösning eller vara en lösning – det är frågan

Om två timmar – närmare bestämt 10:00 söndagen 1/5 – samlas vi till gudstjänst i Betania, Östra Ryd. Under våren predikar jag utifrån Galaterbrevets snart 2000 år gamla texter och jag slås och förundras av hur relevanta dessa texter är utifrån de utmaningar som finns i samhälle och kyrka här och nu. Förra veckan lyfte jag frågan om religiös extremism där det finns mycket vägledning att få i detta brev. Idag kommer jag tala om integration och hur den kristna församlingen är kallad att gestalta en ny mänsklighet bortom de identitetsmarkörer som annars så ofta skiljer oss åt, som exempelvis nationsetiketter, statusmarkörer och släktband.

Jag har stor respekt för att de beslut som politiker har att fatta rörande gränser, flyktingmottagandets omfattning och samhällets gemensamma resurser bjuder enorma utmaningar och svåra avvägningar. Men som kristen församling är inte den primära kallelsen att likt politiska partier presentera en lösning som sedan ska implementeras över alla svenskar. Istället – skulle jag hävda – är kallelsen att vara en lösning genom sitt sätt att välkomna, inkludera och integrera människor. Detta är en enorm utmaning men också en möjlighet att i en orolig värld vara ett hoppets tecken för samhället att försoning och samexistens är möjlig. Som grund för denna samexistens talar Galaterbrevet om att sådant som förut ytterst definierat vår identitet, såsom etnicitet, kultur, samhällsställning och kön relativiserats i Kristus. Genom dopet är en ny mänsklighet formad som har sin djupaste identitet i Kristus. I detta budskap finns ett starkt fundament till flexibilitet och anpassning utan att vi känner att vår yttersta identitet hotas eftersom den inte längre ligger vare sig i vår “svenskhet” eller vårt efternamn.

Det finns mängder av kristna församlingar runt om i landet som verkligen tar denna kallelse på djupaste allvar. Ju fler församlingar som gör detta, desto större möjlighet för politiker att fatta beslut som öppnar Sveriges gränser för fler som behöver någonstans att ta vägen. Att vara en lösning, istället för att vara ytterligare en av alla tusentals förståsigpåare som tycker sig ha en lösning, är alltså utmaningen och kallelsen. Om du vill höra mer om detta; välkommen till gudstjänst i Betania idag. Det blir även lovsång från 9:45 och skön gemenskap runt kaffeborden.

Jag byter tjänst!

Under tio års tid har jag haft den stora förmånen att vara pastor i Betaniaförsamlingen i Östra Ryd. Det känns helt osannolikt att det redan gått tio år, men när jag ser tillbaka på allt som hänt är det uppenbart att det stämmer. Nu, efter ett antal månaders samtal och processande, har vi kommit fram till att det är dags att ta sig an en ny utmaning.

Fr.o.m. 15 augusti kommer jag att vara pastor i Korskyrkan, Norrköping. Jag känner mig hedrad över att ha fått frågan och ser fram emot den spännande utmaningen att vara med och forma och bygga församling i stadsmiljö. Jag föreställer mig att församlingsbyggandet i stad skiljer sig markant från det på landsbygden på ganska många punkter, vilket ska bli stimulerande – och antagligen ibland frustrerande – att möta och ta sig an. Samtidigt tror jag att mina erfarenheter från Östra Ryd kan bidra med något konstruktivt i det fortsatta formandet och utvecklandet av livsnära, generös och öppen gemenskap i Norrköping.

Det ska dock sägas att våra år här gjort oss djupt rotade både i samhälle och församling. Inte minst är det en stor sak för våra barn att byta den församlingsmiljö som varit deras hela livet och som är en så integrerad del av deras liv. Men vi anar ändå att detta är steget vi ska ta just nu.

Gör som Gud – bli människa!

Da’n före da’n har jag ägnat förmiddagen åt predikan som ska hållas på julotta i Betania, Östra Ryd 07:00 på juldagen. Årligen slås jag av det helt unika med den kristna gudsbilden. Gud visar sig vara en Gud som går över varje anständig gräns för att nå oss med sin kärlek och gemenskap. Det som kännetecknar evangeliet i allmänhet, och julens texter i synnerhet, är att Gud rör sig nedåt. Vi människor tenderar ständigt att försöka klättra uppåt för att nå fullkomlighet, känna oss lyckade, uppnå Guds acceptans eller hur vi väljer att formulera vad vi strävar efter.

Men Gud finns hela tiden i rörelsen nedåt. Han blir människa och tar del av våra mänskliga begränsningar. Gud blir törstig, hungrig och frusen. Kanske är det p.g.a. detta nedåtgående mönster som så många inte kände igen Gud i Jesus då. Kanske är det p.g.a. detta nedåtgående mönster som vi har så svårt att känna igen Gud i vår tid. Upptagna som vi är av våra olika varianter av klättrande ser vi inte att Gud befinner sig i en helt annan riktning. Texterna i jul talar om en Gud som ligger i en matlåda för djur, och de första som kommer dit är samtiden sociala bottenskrap. I evangelierna möter vi en Jesus som tittar upp på en äktenskapsbryterska. Vi möter en Jesus som säger “kom ner” till en landsförrådande tullindrivare som i sin iver klättrat upp i ett träd för att se Jesus.

Julen utmanar mig att sluta klättra och istället delta i den nedåtgående rörelsen. I den nedåtgående rörelsen deltar vi i Guds betjänande och upprättande av den här världen. Julens budskap inrymmer en utmanande uppmaning till oss människor som ständigt klättrar och försöker fly bort från våra liv, vår vardag, ja; kanske från vår mänsklighet: Gör som Gud – bli människa!

Hypotrofi i tilliten till Gud

På söndag är det gudstjänst i Betania, Östra Ryd, 10:00. Det blir lovsång, jag predikar och nattvardsbordet kommer att vara dukat. I vanlig ordning avslutas gudstjänsten med fika runt borden. Varmt välkommen dit!

Min predikan kommer att utgå från den bön som Jesus, enligt Matteus- och Lukasevangeliet, lärde sina lärjungar att be och som betts av alla kristna i alla tider. “Vår Fader” eller “Fader vår” kallas den ofta, och jag har under hösten predikat igenom bönens olika delar. På söndag ska jag prata om följande del:

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matt 6:13)

Och utsätt oss inte för prövning. (Luk 11:4b)

Denna fras översattes i den äldre översättningen med “inled oss icke i frestelse”. I svenska språket gör vi skillnad på begreppen “prövning” och “frestelse”. Prövningen är något  människan drabbas av utifrån (sjukdom, dödsfall etc.), medan frestelsen är något som lockar ens inre begär, t.e.x efter makt, pengar och sex. I Bibelns grundtext är det ett och samma ord som ibland översätts “prövning” och ibland “frestelse”, vilket tyder på att prövning och frestelse på något sätt hör ihop. Ytterst sett utgör båda en belastning och ett prov för ens tillit till Gud.

En människa som varit i rymden alldeles för länge – eller för den delen haft någon kroppsdel i gips en längre tid – upptäcker att musklerna har försvagats. Förklaringen till hypotrofi – ett vetenskapligt ord för muskelförsvagning – är att muskler som inte används försvagas. Har man armen i gips eller lever sitt liv i rymden behöver man inte sina muskler, men vill man fungera optimalt måste man belasta sina muskler så att de fungerar. Tilliten till Gud är att jämföra med en muskel som behöver belastas. Kristna människor är inte kallade att leva sina liv i en isolerad miljö instängda i gips (om ni ursäktar bilden). Inte heller i en världsfrånvänd andlighet uppe i rymden. Istället är de kallade att leva sina liv mitt i världen med allt vad det innebär av både prövningar och frestelser, för att där betjäna människor. För att kunna det behöver tilliten och tron ibland lite nödvändig belastning för att vara sund och genuin.

Prövningar är både en ofrånkomlig del av att vara människa och nödvändiga för att tron och tilliten till Gud ska kunna utvecklas. Om vi då inte kan vara utan prövningar; varför ska vi be “utsätt oss inte för prövning”? På söndag ska jag dela med mig av lite funderingar kring det, utifrån hur jag uppfattar Jesus och Bibeln. Kom gärna och fundera tillsammans med mig!

Några glimtar ur mitt liv

Idag, tisdag, sitter jag på kontoret och förbereder en mängd olika scheman, affischer, samlingar och annat som är på gång under december. Uppdaterar idag bloggen med att i punktform ge några glimtar ur mitt liv:

  • I söndags hade vi barngruppernas avslutning i Betania då barnkören sjöng, dansgruppen dansade, de större barnen spelade ett fantastiskt drama (skrivet av vår egen Karin Jonsson) och några av tonåringarna agerade kompband. Jag är så oerhört glad att få finnas och arbeta i ett sammanhang med så mycket barn. Framförallt är jag stolt över våra barn- och ungdomsledare som lägger sin ideella tid på att göra allt detta möjligt. För det första är de väldigt omtyckta och för det andra är det mycket hög kvalitet rakt igenom – proffsigt helt enkelt!
  • Igår var det årsmöte i vår lokala idrottsförening, Östra Ryds IF, och jag blev – i brist på andra kandidater kan man tänka – vald till ordförande under det kommande året. Till min glädje ser det ut som att styrelsen är ett bra gäng som kommer att fungera väl. Med gott samarbete och är vår förhoppning att vi ska ro 2016 års verksamhet i land. Allting hänger till syvende och sist på duktiga ledare i de olika verksamheterna.
  • Ikväll bär det av till Söderköping där våra två äldsta barn har uppspelning i Drothems kyrka. De tre övriga ska sjunga med barnkören på LRFs lokala julfest.
  • Imorgon har vi julavslutning med inTRO. Andreas Thörn – min dyre vän och kollega – och jag har detta läsår ansvar för en grupp tonåringar som går en introduktionskurs i kristen tro. Imorgon ska vi, förutom undervisning om vem Jesus är, köra en julquiz.

Detta var något av det som sker just nu och vi försöker att inte slå knut på oss själva…

Tillfälligheternas spel

Advent handlar ju bl.a. om att vara beredd på det oväntade. I lördags kväll fick jag medverka till ett oväntat möte mellan två vänner som av olika anledningar tappat kontakten och inte setts på över tio år. Att jag blev inblandad är inget annat än en lycklig slump. En person som bor i Östra Ryd – vi kan kalla honom Jonas – frågade mig om jag visste vem en av hans vänner från Åtvidaberg – vi kan kalla honom Martin – var. Jag kände inte igen namnet, men Jonas hävdade att Martin visste vem jag var. Martin hade nämligen träffat en pastor som hette Anton. I lördags skulle Martin komma till Jonas och han skickade ett meddelande om detta och undrade om jag inte skulle komma upp och kolla vem detta var. Jag var lite upptagen, men meddelade att jag kanske skulle titta in senare. Strax innan 23:00 då jag glömt detta skickar Jonas ett frågetecken och jag tänkte att det nog var bäst att visa min goda vilja och gå upp för att bringa klarhet i att Martin måste ha träffat någon annan Anton.

Mycket riktigt kunde både jag och Martin konstatera att det skett en förväxling. Trots detta satte jag mig ner en stund för att prata lite. Efter en stund frågade Martin om jag som pastor gått min utbildning i Örebro. Det visade sig att han hade en kusin som var lärare där, och naturligtvis visste jag vem det var. När han sedan fick höra när ungefär jag läst teologi säger han: “Då kanske du känner Andreas Thörn”. Då vaknade Jonas till liv: “Han bor ju här borta, tre hus bort!!”. Andreas Thörn – en mycket nära vän som för några år sedan flyttade till Östra Ryd – var alltså under en tid god vän med Martin. De hade nämligen på slutet av 90-talet gått en bibelkurs tillsammans på Götabro utanför Örebro. Martin hade t.o.m. varit med på Andreas bröllop, vilket också jag var (så vi hade i alla fall stött på varandra tidigare). 23:30 ringde jag således till Andreas och sa att han måste komma till Jonas – nu! Andreas trodde att jag drev med honom, men efter en stunds övertalning kom han. Vi gömde Martin bakom en soffa och Andreas fick genom ja- och nejfrågor försöka komma fram till vem som satt där bakom. När det stod klart vem det var förbrödrades de båda vännerna i en kram och intet öga var torrt.

Jonas och jag fick denna sena lördagskväll bevittna något vackert som vi i allra högsta grad fick vara bidragande orsaker till. Livet är ett tillfälligheternas spel där vi aldrig kan ana konsekvenserna av vår medverkan. Utan detta lilla missförstånd kring en pastor som hette Anton och Jonas ihärdighet i att få mig dit hade det slutat med att två forna nära vänner aldrig träffats – trots att de ibland befunnit sig så nära som tre hus bort i ett litet samhälle.

Advent. Igen.

För tionde året i rad sitter jag med förberedelser inför första advent. Jag upptäcker att det är svårt att variera mig. Jag hamnar alltid i frågan om gudsbilder. Att vi håller oss med gudsbilder är givet. Problemet är när våra bilder upphör att vara just bilder, utan istället blir definitioner av Gud. Jag kommer att predika vid två tillfällen på söndag. Först på förmiddagen i Betania, Östra Ryd, 10:00 och sedan i en ekumenisk musikgudstjänst 18:00 i Östra Ryds kyrka.

På förmiddagen kommer jag att prata om Guds advent – d.v.s. ankomst – i dåtid, nutid och framtid. Jag vill visa att evangelietexten om Jesus intåg i Jerusalem lär oss att inte för tydligt ha en uppfattning om hurdan Gud är eller hur Gud handlar. I konceptet Gud ingår att sätta agendan. Om det är vi som sätter agendan är inte Gud längre Gud, utan jag själv. Då är risken att jag helt går miste om att se vad Gud är å färde med att göra i våra liv och vår omgivning. Precis som Jerusalems befolkning riskerar vi att låsa fast oss i vår uppfattning att vi hellre tillber den än Gud själv.

På kvällen blir det lite av samma sak. Vad kommer det sig att vi svenskar tycker att det är så besvärande och känsligt att prata om tro och existentiella frågor? T.o.m. sexlivet upplevs ibland som ett mindre känsligt samtal än huruvida jag tror på Gud. Kanske är det vår tendens att inte vilja bli störda i vår egen tro på den gud som är en projicering av mina egna förväntningar och drömmar. Vare sig jag kallar mig troende eller inte så är det bekvämt att hålla mig med en färdig gudsbild som jag sedan väljer om jag vill tro på – eller inte. Båda dessa varianter på tro och icke-tro är egentligen ett uttryck för samma tendens i oss; att själv vilja vara Gud. Så länge vi inte pratar om våra gudsbilder så kan vi trygg leva i den bekväma tron på att Gud är – om gud nu finns – exakt som jag själv, eller – om Gud inte finns – en “gubbe på ett moln” som ingen rationellt tänkande människa egentligen kan tro på. Anhängare av båda dessa inställningar riskerar att – liksom befolkningen i Jerusalem – missa Guds ankomst i sina liv, sin vardag och sin omgivning.

Resurser finns – kreativitet saknas!

Igår kom besked om att strama åt flyktingmottagningen. Gränsen för vad svenska staten klarar av att hantera sägs vara nådd, och de – åtminstone i jämförelse med andra EU-länder – generösa mottagningsreglerna ändras nu till en nivå mer i linje med länder omkring oss. Många är de röster som höjts för att dessa åtgärder skulle vidtagits för länge sedan. I mitt flöde på både Twitter och Facebook har det länge klagats på hur naiva och obetänksamt generöst vi låter flyktingar komma in i vårt land och få del av våra gemensamma resurser. Dessa röster – ska det sägas – var lika högljudda i denna fråga även innan sensommarens och höstens explosionsartade ökning av flyktingar.

Men att säga att “gränsen för vad vi klarar av är nu nådd” är inte sant. Personligen har jag t.ex. inte märkt av den ökade flyktingnivån överhuvudtaget. Jag har inte behövt göra en enda omprioritering i det liv jag lever, och jag misstänker att det är likadant för mina grannar. Dessutom kommer jag, mina grannar och alla andra svenskar slå nytt rekord i julhandeln; 75 miljarder förväntas vi enligt Handelns Utredningsinstitut (HUI) att spendera på julklappar och mat. Hur kan då någon säga att gränsen är nådd för att hjälpa människor som flyr för sina liv?

Att det uppstår någon sorts gräns för de myndigheter som i förstone har att hantera alla inkommande människor och slussa dem vidare är däremot förståeligt. Det som är frustrerande är att det finns väldigt mycket vilja bland svenskarna att lösa situationen. Det som behövs är kreativitet att koppla de befintliga resurser som finns bland många som vill hjälpa, med de akuta behoven. Jag sitter t.ex. varje dag och arbetar i en kyrkolokal på ganska många kvadratmeter som står tom huvuddelen av dygnet. Vi har signalerat att vi gärna får frågan från myndigheter, men vi har inget hört. För två månader sedan ställde vi en hel villa till förfogande, men det var heller inte aktuellt, ansåg man. Någonstans – i något mellanled – försvinner kopplingen mellan behov och resurser. Kreativa förslag saknas dock inte; frivillig humanitär skatt på 1 % och möjlighet till lån att bygga Attefallshus på sin tomt är två exempel som jag tycker låter utmärkta att på allvar överväga. Gränsen för vad berörda myndigheter klarar av utifrån de resurser de har i händerna kan möjligen vara nådd. Men gränsen för vad vi som land och människor klarar av är sannerligen inte nådd. Julklappsbergen under granarna och de extra hekton som vågen kommer att visa 27/12 kommer att vittna mot oss alla!

Det finns dock positiva berättelser rörande integration. I Östra Ryds IF (ÖRIF), där jag finns med i styrelsen, har vi sedan förra året ett juniorlag. Denna satsning är ett bra exempel på den lysande kombinationen integration (flyktingkillar får integreras med svenskfödda i en förening) och landsbygdsutveckling (ett juniorlag baserat på bara spelare från bygden är en omöjlighet). I våras sändes ett reportage om laget i SVT Öst (där jag själv figurerar i slutet). Idag sänds ett uppföljningsreportage. Se och njut (inte minst av tränare Sverkers briljanta östgötska).

Tankar inför advent och jul

Som de allra flesta vet arbetar jag som pastor i Betaniaförsamlingen i Östra Ryd. Med jämna mellanrum kommer vårt programblad Betaniabladet ut till alla hushåll i närområdet. Bladet designas och trycks av duktiga Hannah Carlsson, medan jag ansvarar för innehållet. I skrivande stund väntar ett nytt blad på att häftas, vikas och skickas ut, men här på bloggen bjuder jag redan nu på en sorts krönika inför advent och jul, vars firande i kristen tappning kan förstås som trots och tröst mot olika former av mörker i vår värld. Håll till godo:

När det är som allra mörkast

- Om tröst och trots

Återigen är det advent. Återigen får vi när det är som allra mörkast tända ljus. Det kompakta novembermörkret tenderar att dränera oss på energi och gör oss lätt trötta och passiva. Men i och med att vi tänder ljus händer något med humör och handlingskraft. “Mörkret flyr, dagen gryr”, som vi sjunger i sången.

Det är inte bara i betydelsen av antal soltimmar som vi kan konstatera att det är mycket som är mörkt i vår värld, både nära och långt bort. Trots att vi tydligen har råd att slå nytt rekord i julhandel – enligt Handelns Utredningsinstitut (www.hui.se) kommer vi att handla för ca 75 miljarder i december – har vi inte resurser nog att ge vår äldre befolkning en värdig ålderdom. Ständigt möts vi av larm om missförhållanden i äldrevården. I skrivande stund har det gått någon vecka sedan terrordåden i Paris då vår egen kontinent fick en fingervisning om den skräck, det hot och den mörka ondska som så många människor flyr från. Många flyr från trakter där dåd av detta slag sker dagligen, och möts sedan  i hög utsträckning av mer mörker i form av fientliga attityder, nedbrända boenden och fruktan.

Att fira advent och jul är ett uttryck för tröst och trots gentemot ondskans mörker som har en tendens att passivisera och dränera oss på energi. Stakarna, slingorna och alla andra typer av ljuskällor som lyser i advent är som en illustration av det ljus som är anledningen till att vi firar. “Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”, sammanfattas det kristna budskapet i Bibeln. I den kristna berättelsen möter vi en Gud som själv blir människa i Jesus för att en gång för alla förankra ljuset i vår värld. Advent och jul är mer än sentimentala och nostalgiska familjehögtider. Om budskapet om att Jesus kommit med ljuset till världen är sant kan detta budskap – om det går fram i konkurrens med julklappar och mat – också sätta oss i rörelse. En ljusets rörelse av tröst till de som behöver  tröst, och av trots mot det mörker som binder oss i fruktan och handlingsförlamning.

Med önskan om en god jul och ett gott nytt 2016!