ANTON SLÅR AN TON

Hittade ett sex år gammalt videoklipp på mina två äldsta barn Elsa och Hugo. För en pappa är detta bra medicin när man av någon anledning är på dåligt humör eller låg i största allmänhet. Håll till godo:

Sitter idag på min expedition och förbereder helgens två predikningar. Mitt i den vånda som detta ofta är förknippat med tog jag nyss en kaffepaus. Jag bjöd då in en man som är här för att bona och behandla golven i kyrkans serveringslokal. Det visade sig att han ursprungligen är muslim från Bosnien. Jag frågade lite om hans liv, och utan att lämna ut honom eller hans berättelse så kan jag ändå säga att det han berättade gav nyttiga perspektiv in i mitt eget liv.

Denne mans livsberättelse är bara en av hundratusentals nysvenskars öden som på samma sätt kan ge bortskämda och rättighetskrävande svenskar lite perspektiv på sina liv. Sådana samtal – och sådana livsöden – kan få vara en fantastisk del av vårt samhälle och bidra till ett samhälle mer präglat av tacksamhet och empati.

Jag undrar om Tobias Billström, Sveriges moderate migrationsminister, någon gång suttit ner och öga mot öga lyssnat på en människa som lämnat anhöriga, hem och ägodelar i fruktan för sitt liv. Den nuvarande invandringspolitiken där man skickar tillbaka sådana människor, trots avrådan från människorättsorganisationer och t.o.m. FN, är inhuman och ovärdig. Nästan dagligen läser vi om bl.a. irakiska flyktingar som skickas tillbaka till en svår situation. Principen om allas lika värde som alla så ivrigt gärna bekänner sig till, gäller tydligen inte om man inte har ett svenskt pass – det får mig att må fysiskt illa!

Som del av detta system kan vi dock inte bara skylla på politiska makthavare – varje individ är ansvarig för sina handlingar och icke-handlingar. I den kedja som måste fungera för att t.ex. verkställa ett avvisningsbeslut finns det människor som är självständiga subjekt och kan därför säga nej till att bidra till uppenbara etiska snedsteg som får katastrofala följder för de inblandade. Min vän Jonas Lundström skriver lysande om detta här. Fler poliser borde vägra behandla flyktingar som djur, fler inhyrda bussbolag borde vägra låta sina bussar användas till dessa vidriga aktiviteter. Fler av oss medmänniskor borde manifestera och visa vårt missnöje över detta.

Detta skrivs några dagar innan första advent – den helg då man firar Guds rikes ankomst (advent betyder ankomst). I Guds rike villkoras inte medmänsklighet av några gränser; som människor är vi i ljuset av att Jesus är uppstånden kallade att riva och radera ut allt som skiljer människor från varandra, vare sig dessa gränser handlar om kultur, nation, religion eller social status. Den nya ordningens ankomst är nära – låt oss börja söka den!

Det är, och har varit, en märklig helg. Igår, lördag, jobbade Sara hela dagen eftersom de anordnade en julmarknad på hennes förskola i grannsamhället Västra Husby. Jag tog med våra fem barn dit för att trängas bland stånden vars olika försäljningsstoff, som sig bör vid julmarknader, var av varierad kvalitet. Oavsett detta är det roligt att det ordnas sådana här sällsynta träffpunkter i små samhällen där affärer, post- och bankkontor sedan länge förpassats till historien. Såg många bekanta ansikten, bl.a. en god vän från skoltiden som nyligen flyttat till V Husby med sin familj.

Efter denna klaustrofobiska upplevelse – dessutom med fem barn att hålla uppsikt över – åkte vi vidare till stan för att handla en jacka till mig. Redan innan vi kom fram insåg jag att detta var en idiotisk idé, vilket det naturligtvis var. Varje gång vi kom in i någon affär blev någon av mina juveler till barn kiss- eller bajsnödig. Min mellanson kissade tre gånger, varav den sista gången blev i byxorna. Innan vi tog itu med shoppingcentret tog vi svängen förbi Bra Begagnat (som förövrigt borde fräscha upp sin hemsida) för att köpa böcker. Två kronor styck för alla pocketböcker – oerhört bra pris och utbud. Sedan kom prövningen att, utan att bli frustrerad på något av de fem trötta och kissbenägna barnen, hitta en jacka. Efter tre timmar hittade jag emellertid ett plagg som jag köpte av en f.d. klasskompis från gymnasiet som jag inte träffat sedan utspringet 1997.

Idag, söndag, är jag för ovanlighetens skull inte på gudstjänst. Ikväll har vi istället s.k. församlingsafton, då medlemmar träffas för att samtala och fatta beslut om Betaniaförsamlingens inriktning och framtid. Vi kommer bl.a. ta ställning till en ny planering som sträcker sig från första advent till början av mars. Den här typen av församlingsmöten brukar generellt bland församlingar i Sverige inte locka så stor andel. I Östra Ryd, däremot, kommer man och deltar; vi brukar sällan vara under 50 medlemmar (av ca 70) plus femtontalet barn. Engagemanget här är något vackert, värt att vårda.

Annars lägger jag upp planen för veckan som ligger framför. Måndag-tisdag är jag på en skola i närheten med Bibeläventyret. Bibeläventyret är en vandring genom Gamla Testamentets berättelser för mellanstadiebarn, utformat för att tillgodose läroplanens krav. Med bl.a. rörelser och skådespel tar vi oss igenom detta på två halvdagar. Det är alltid roligt att komma ut i skolorna och göra detta. Övriga veckan är vigd åt föreberedelser inför den stundande adventshelgen. Som alltid kommer den välkommet med granar i trädgårdarna och stakar i fönstren för att bringa mörkret på flykt.

Nästa helg är det första advent igen. Advent är en av mina favorithelger. Texterna är ytterst relevanta och adventssångerna, kanske främst psalmerna ”Bereden väg för Herran” och ”Det susar genom livets strid”, är bland det bästa som har skrivits, alla kategorier. Att predika denna helg är ofta väldigt tacksamt, men nu har jag på mina fem år som pastor predikat på tio olika sätt över adventstemat. Personligen bär det mig nämligen emot att använda samma predikan två gånger.

Här i Östra Ryd har vi först firat gudstjänst i Betaniaförsamlingen på förmiddagen och senare på kvällen haft en sånggudstjänst tillsammans med Svenska Kyrkan på orten, så även i år. Nästa helg ska jag alltså leverera predikan nummer elva och tolv över texterna om Guds/Jesu/Guds rikes ankomst. Har nu börjat processa lite olika tankegångar utifrån det givna temat. Kanske har du något spännande perspektiv som du tycker är värt att lyfta. Jag tar gärna emot tips, så tveka inte att ge mig dem!

Vad jag inte har delat med mig av här på bloggen är att jag sedan augusti är student på halvtid. Jag läser pedagogik med inriktningen lärare i religion och samhällskunskap. Jag kände att jag behövde ett andningshål, där jag fick lite ny input och träffa lite nya människor. Jag har ju jobbat som ensam anställd pastor i fem år, och upplevde mig behöva någon typ av förändring.

Men det är vare sig roligt, givande eller inspirerande att plugga pedagogik – särskilt inte på distans. Dels träffar jag ju inte folk mer än på någon av de sex dagar per termin då vi har föreläsningar, och dels så motsvarar böckerna den inspiration som kan åtnjutas om jag stirrar in i en tapetstruktur en längre stund.

Nu har jag emellertid praktik på en gymnasieskola i närområdet. Det är väldigt roligt att träffa folk, men nu uppstår helt nya logistiska problem med familjen som ska lösas från dag till dag. Dessutom är det rätt så märkligt att göra praktik – det känns snudd på lite muppigt att gå omkring och vara ”praktikanten”. Inte minst när jag inte längre är 20 år, utan 33. Särskilt förnedrande blev det när jag i skolans reception blev påtvingad en liten namnskylt, som naturligtvis ingen annan på hela skolan bär, med följande text: ”Anton Fagerstedt – Lärarstudent”.

I nuläget har jag svårt att se att jag hänger i med detta halvtidsplugg två och ett halvt år till. Frågan är; gör jag rätt i att hoppa av efter denna termin? Hur ska jag tänka?

Hallå där! Nu har jag hållit er trogna läsare på halster bra länge! Jag kallar er trogna för ni som läser detta måste i sanning betraktas som just det. Det har varit en mycket intensiv höst, där inspirationen inte riktigt räckt till för att leverera något av intresse här på bloggen. Min förhoppning är att på nytt då och då dela lite funderingar här. Hoppas att du vill vara med och bidra med en och annan kommentar om det jag skriver, så att vi kan föra något som i alla fall liknar ett samtal. Hursomhelst; den långa tystnaden i cyberrymden till trots; jag lever och har hälsan!

Det har gått lång tid sedan jag senast uppdaterade bloggen – så är det när vädret är varmt och man ogärna sitter inne. Jag och min familj befinner oss just nu väldigt långt norrut och jag vet inte om jag någonsin varit så här långt upp. Vi är i Älvsbyn, eller närmare bestämt på Arnemarksgården, på ett läger för nysvenskar som hållit på sedan i måndags. Idag, fredag, är sista dagen och jag har hållit i bibelstudierna. Vädret har varit fantastiskt och humöret på de drygt hundra deltagarna har varit på topp.

Här finns människor från drygt tjugo olika länder med många olika språk. Det har varit en enormt berikande erfarenhet att få vara med om detta, och man både fascineras och förfäras över människors berättelser. Naturligtvis grips man av de situationer som tvingat dem att fly från sina hemländer, men det som kanske gör mig ännu mer upprörd är hur omänskligt de asylsökande behandlas av svenska myndigheter. Det finns människor och familjer som väntat i åratal på uppehållstillstånd och fortfarande väntar. Barnen mår dåligt och oroas över att ännu en gång ryckas upp från allt det som är deras liv.

Naturligtvis är jag trött efter alla samtal och nya möten, men samtidigt lycklig över att ha fått vara med om detta. Är också glad över möjligheten att samarbeta med passionerade och engagerade eldsjälar som i flera år drivit detta läger. Fler borde ta tillfället att avsätta en semestervecka på ett läger av detta slag. Jag tror att alla dessa människor i nöd som kommer till vårt land behöver människor som tar sig an dem, knyter relation till dem och blir deras vänner. Här har kristna församlingar, runt om i alla ändar av vårt land dit dessa människor kommer, en fantastisk möjlighet att göra skillnad.

Vi kommer att vara kvar i Norrbotten till på söndag. Jag ska predika i Korskyrkan, Älvsbyn, på söndag. Vi kommer även att passa på att hälsa på några kusiner till mig här och på resan hem genom Norrland mot de hemtrakter som jag älskar så djupt och börjar längta hem till nu. Jag lånar ett uttryck från min sjuåriga son Hugo: ”Östra Ryd äger!”

Just nu pågår Torpkonferensen på närkeslätten mellan Kumla och Fjugesta. Som barn var det självklart för mig att tillbringa midsommarveckan på Torp. Det är 125:e året i rad som konferensen arrangeras och man räknar med att den lockar uppemot 15000 besökare. Gudstjänster, seminarier, barnmöten, babysång och konserter är något av vad som erbjuds, men det största dragplåstret tror jag ändå är den mötesplats mellan människor som Torp blir under denna vecka. Jag var där igår, onsdag,  med Elsa och Hugo och deras jämnåriga kusiner. De skötte sig själva, så jag kunde gå omkring på området och göra vad som föll mig in. Jag sammanfattar mina intryck genom följande lista:

ROLIGAST 1: På förmiddagens kalasmöte (för barn) överraskades jag av att min gode vän Fredrik Jonsson på scenen inför ca 500-1000 personer imiterade en apa.

ROLIGAST 2: En av mina goda vänners pappa visade sin underarmstatuering. Den mannen är sannerligen märkt för livet…

BÄST: Att få träffa goda, fina och efterlängtade vänner!

CITATET: Anders Sjöberg på ett semiarium: ”Livet är en sexuellt överförbar sjukdom med 100% dödlig utgång.” Han talade om vad ordet ”evangelium” står för, och med utgångspunkt i den sanning som citatet ändå ger uttryck för  är det kristna budskapet sannerligen ett evangelium!

RETORIKERN: Pastorn och författaren Runar Eldebo talade vid ett seminarium utifrån sin senaste bok Salt om att vara salt i tillvaron. Han skriver visserligen bra, men han är än bättre att lyssna på. Jag funderar fortfarande på det han sa, vilket är exakt vad han vill med sitt föredrag antar jag.

KLIPPET 1: I bokhandeln stod jag och funderade över om jag äntligen skulle köpa Tommy Wassermans kommentar till Hebréerbrevet. Som av en händelse kommer författaren själv in i butiken och erbjuder mig att följa med till bakluckan på hans bil där jag kan köpa ett exemplar betydligt billigare. Fick den dessutom, i väldigt personliga ordalag, signerad. Tack, Tommy!

KLIPPET 2: Hur är det möjligt att sälja ut så bra böcker så billigt. Ett underkännande till svensk kristenhet att Hauerwas/Willimons bok Sanningen om Gud – det kristna livet och 10 Guds bud fortfarande går att få tag på för 29:-. Köpte ett exemplar till församlingens bibliotek.

GLÄDJEN: Att se mina barn ha roligt tillsammans med sina vänner är den största glädjen och dagens stora behållning.

FRÅGAN: Med risk för att verka gammal och tråkig: varför ska det sjungas så länge innan predikan på kvällsmötet? Klockan gick och jag var tvungen att lämna mitt i Berit Simonssons predikan om uppbrott som dessutom börjat väldigt intressant.

TRADITIONEN: Vädret brukar vara dåligt, i bästa fall ”sådär”. Igår var det uppehåll utom någon halvtimme efter lunch. Att sitta i ladan och lyssna på god undervisning samtidigt som regnet smattrar mot plåten gör mig nostalgisk, gripen och fylld av minnen från min barndoms och tonårstids Torpkonferenser. Jag konstaterar att platsen, och framför allt händelser knutna till denna plats, har varit viktiga och i viss mån format den jag är. Men jag konstaterar också att det är en annan tid – jag kan inte i samma utsträckning längre uppskatta företeelsen ”kristna konferenser”. Efter en dag åker jag gärna hem!

Idag sitter jag med en massa administrativa sysslor och finner mig själv längta efter semestern. ”Men det är långt härifrån till dit” som gubben sa när han pekade på månen.

Ikväll ska jag till Linköping och planera ett läger för åldern 7-13 på Östgötagården i augusti. I ett svagt ögonblick – i tron att det skulle vara ett litet läger med ca 35 barn från tre församlingar – tog jag på mig uppgiften att vara lägerchef. Nu har åtta församlingar visat intresse och prognosen pekar mot drygt 70 barn. Med min ringa erfarenhet av lägerchefsskap är det bara att hoppas det hela förlöper fint. Jag förlitar mig helt på den myckna rutinen bland de övriga i ledarstaben. Hoppas också att många frågetecken ska vara uträtade efter kvällens träff.

Semestern då? Jo, vecka 28-30 och 32-33 har jag semester. I det första blocket åker vi på en tripp till Norrland. Vecka 29 har jag lovat att ta hand om undervisningen på en lägervecka för nysvenskar på Arnemarksgården mellan Piteå och Älvsbyn. Som familj ser vi det som ett privilegium att få vara med om denna vecka och möta nya människor och kulturer. När det gäller undervisningen är det en spännande utmaning som jag samtidigt bävar en hel del inför. Det är en helt ny åhörarskara för mig, och jag vet inte riktigt ännu vad jag ska undervisa om. Kanske gör jag någon variant på Berättelsen som jag använt som kurs här, eller så tar jag fyra pass från bergspredikan. Under resan upp och ner hoppas vi kunna njuta av vad Sverige har att erbjuda. Vi funderar faktiskt på att bo några nätter i tält. Kanske lite dumt?

Glad pingst hela världen! Själv ska jag fira genom att fira gudstjänst tillsammans med den församling jag är en del av. Jag ska dessutom predika pingstens budskap om att den Helige Ande – Guds egen närvaro – är utgjuten och tillgänglig. Pingsten är en stor helg – det är nämligen på ett sätt den kristna församlingens födelsedag. Genom Anden får församlingen kraft och mod att leva och vara i det som är hennes enda existensberättigande: att i världen vittna om att Jesus är uppstånden och visa vad det innebär för vårt sätt att leva och relatera till varandra. I pingstens händelse drog en missionsrörelse igång som alltsedan dess varit verksam i världen. Idag vill jag utmana oss att ta emot helig Ande och bli en del i den missionsrörelsen.