Hej bloggen. Eftersom bloggen hotas av släckning om jag inte uppdaterar, kommer här ett alibiinlägg. Vem vet. Kanske någon gång kommer bloggandet tas upp igen.

Idag är det tisdag och en ny vecka har börjat. Under helgen som just passerat har Korskyrkan haft gemenskapshelg på Östgötagården, Rimforsa. Drygt 200 personer var samlade för att tillsammans umgås, tillbe Gud och samtala. För mig och min familj var det en mycket bra introduktion i vårt nya sammanhang som visar sig bestå av väldigt många trevliga människor.

Själv hade jag som huvudsaklig uppgift att få en bild av församlingen genom att lära mig namn och samtala med så många människor som möjligt. Dessutom hade jag som uppdrag att introducera församlingen i det tema som vi har satt för gudstjänsterna under hösten: “För världens skull”. Det jag ville visa var hur Bibeln hela tiden berättar om en Gud som alltid vill nå hela världen med sin kärlek; Guds stora projekt ända från Bibelns början är att hela världen ska upprättas och att Guds vilja ska ske “på jorden såsom i himlen”. Allt som församling är och gör – om det är som det ska – handlar ytterst sett om att delta i Guds stora mission att älska den här världen och göra Guds rike synligt. Församlingen är alltså inte ytterst till för MIN skull, utan för VÄRLDENS skull (i vilken också jag ingår). Jag tror att vi ofta tenderar att hamna i ett tänkande där församlingen är till för MIG ytterst. JAG blir då enbart ett objekt där församlingen ska ge MIG det jag behöver. Om vi istället ser att församlingen är till för VÄRLDEN ytterst reduceras jag inte bara till ett objekt, utan jag blir ett subjekt som överlåter mig till församlingen. Därför anser vi i Korskyrkans församlingsledning att det är av yttersta vikt att vi uppmärksammar detta tema; “för världens skull”.

Undervisningen i Korskyrkan kommer att ta upp hur allt det vi gör – gudstjänst, nattvard, dop, barngrupper, hemgrupper o.s.v. – knyter an till detta. Redan på söndag 11/9 10:00 kommer min kollega Inga-Märtha Isacsson att predika om nattvarden. Hoppas att du kommer!

Förra veckan upptäckte vi att det prasslade i en av väggarna i huset. Efter att ha inspekterat utsidan av väggen konstaterade jag att ett getingbo är orsaken. Det strömmade gulsvarta kryp in och ut vid ett fönsterfoder. På förmiddagen idag kommer de från något skadedjursbekämpningsföretag för att ta itu med detta.Med anledning av detta besök arbetar jag hemma idag.

På söndag är tanken att jag ska “installeras” som pastor i Korskyrkan. Det innebär också att jag ska predika. I Korskyrkan vill vi betona gemenskapens centrum istället för att betona dess gränser. Men vad innebär det? Jo, att vi är en gemenskap med en mängd fel och brister, med det gemensamt att vi vill röra oss mot det som är centrum i vår tro, Jesus. Oavsett hur långt vi tycker att vi står från detta centrum är alla som ändå vill röra sig mot detta centrum välkomna. Att sätta en alltför stor betoning på gränser tror vi är meningslöst eftersom det ger ett intryck av att vandringen med Gud är statisk, d.v.s. antingen är man färdig (och därmed innanför) eller så kvalar man inte in (och därmed utanför). Den stora utmaningen med att betona centrum är att inte hamna i samma statiska tillstånd i en nöjdhet med status quo. Poängen är att längtan och passionen efter detta centrum verkligen sätter oss i rörelse. I min predikan på söndag vill jag tillsammans med församlingen fundera på hur rörelser mot detta centrum kan se ut.  Jag kommer att ta min utgångspunkt i bönen Fader vår som – om vi verkligen låter bönen forma oss – sätter oss i ett antal rörelser. Jag vill lyfta fram tre sådana rörelser:

• Från JAG i centrum till FADERN i centrum: Det första ordet i bönen är inte “jag” utan “Fader”. Låt DITT namn bli helgat – inte mitt. Låt DITT rike komma – inte mitt. Lått DIN vilja ske – inte min. I vårt samhälle värderar vi vår egen frihet och tänker att friheten är detsamma som att göra som vi själva vill. Men hur fria är vi egentligen? Vi tenderar ofta att vilja använda Gud till en hjälp i våra egna projekt och karriärer, men då gör vi oss själva till Gud. Med Fadern i centrum blir vi istället delaktiga i hans planer och kanske är det där vår frihet egentligen är.
• Från JAG som utgångspunkt till VI som utgångspunkt: När jag själv inte längre står i centrum  så befrias jag till att se, tjäna och älska mina medmänniskor. I bönen finns inte ett enda personligt pronomen i första person singular; d.v.s. inte ett enda jag, mig, min eller mitt. Istället ber vi med orden vi, oss, vår och vårt. Det finns ett vi som vi blir insatta i och som vi kallas att leva ut försoningens verklighet i. Vi upptäcker i bönen också att relationen till vår medmänniska hänger ihop med relationen till Gud; vi ber Gud förlåta på samma sätt som vi själva förlåter.
• Från egna BEGÄR till gemensamma BEHOV: Vi ber om bröd för dagen som kommer – varken mer eller mindre. I en värld där jordens resurser är fördelade provocerande orättvist behövs människor som lär sig att nöja sig med behoven istället för att ständigt jaga efter mer. Begär är av en sådan natur att de aldrig vill bli tillfredsställda, utan har egenskapen att begära mer begär. Den enda som kan tillfredsställa människans begär är Gud själv, som i sin tur vill ge oss det vi behöver – inte alltid det vi först begär.

Dessa tre rörelser som varje människa överallt bjuds in i tänkte jag alltså prata om på söndag. Gudstjänsten börjar 10:00 och adressen är S:t Persgatan 32A. Hoppas att vi ses!

Jag är nu inne i min första vecka som pastor i Korskyrkan, Norrköping. Jag har så smått gjort mig hemmastadd på mitt nya kontor och kontrasten kan knappast vara större gentemot mitt gamla kontor i Betania, Östra Ryd. Från ett kontor på andra våningen i bedövande tystnad, har jag nu fönstret ut mot den mycket trafikbelastade S:t Persgatan. Denna vecka domineras av sammanträden och höstens planer håller på att ta form. Många sammanträden betyder möten med många människor och det är en väldigt bra början när jag ska lära känna en ny församlingsgemenskap.

Helgen som gick avslutade jag efter tio år min tjänst i Östra Ryd. Jag är enormt glad och tacksam för det fina avsked som församlingen hade ordnat. På lördagen hölls en festkväll där många goda vänner sa väldigt många fina saker. Om man vill ha en riktigt ego-boost så kan jag tipsa om att bli pastor och avsluta din tjänst. Det var ungefär som att vara på sin egen begravning; enbart det positiva lyftes fram. På söndagen avslutades avskedshelgen med en gudstjänst i vilken jag predikade.

Kanske kan detta blogginlägg vara starten på ett mer frekvent bloggande. Det återstår att se, men jag tänker mig ändå att bloggen kan vara ett bra sätt att kommunicera och göra mig och mina funderingar lite kända i det nya sammanhang som jag ännu inte känner till så väl.

Igår kom jag hem efter en resa till England med vår inTRO-grupp. Vi var två vuxna och sex fjortonåringar som var iväg på en studieresa. Syftet var att komma i kontakt med olika uttryck för den kristna tron och skapa en förståelse för att samma bekännelse kan ta sig uttryck på många olika sätt. Här följer en kort sammanfattning av vad vi var med om:

På torsdagen var vi hos kommuniteten på Catholic Worker farm norr om London där vi träffade Scott Albrecht och flera volontärer. Deras arbete går ut på att hjälpa en grupp som ingen annan hjälper, nämligen ensamstående, hemlösa och papperslösa kvinnor.  En annan aspekt av deras verksamhet är direkta aktioner mot institutioner och företeelser i samhället som bidrar till orättfärdighet och förtryck.

Under fredagen var vi hos kommuniteten Bruderhof. Jag konstaterar bara att det var en oerhörd upplevelse och berättar gärna mer i samtal.

Lördagen ägnades åt ren turism. Hälften av oss var på Madame Tussauds vaxkabinett och den andra hälften ägnade förmiddagen på Sea Life. Eftermiddagen ägnade vi åt att strosa mellan kända landmärken och på kvällen var vi så klart på musikal. Phantom of the Opera utgjorde en värdig avslutning på en bra dag.

Under söndagen var vi på två gudstjänster. På förmiddagen var vi på en mycket bra gudstjänst i Holy Trinity Brompton, en anglikansk församling där bl.a. den mycket spridda Alpha-kursen har sitt ursprung. Efter en titt in på Brittish Museum besökte vi sedan Hillsong som har sina gudstjänster i Dominion Theatre vid Tottenham Court Road.

Det bestående intrycket är att vi haft fantastiska dagar med många intryck. När jag står på Hillsong bland alla hippa storstadstrendiga, människor och inte kan höra min röst hur högt jag än skriker p.g.a. musikens överväldigande volym, och samtidigt tänker på den enkla livsstilen hos Bruderhof så känns det surrealistiskt att båda dessa sammanhang motiverar sitt sätt att leva med samma evangelium om samma Gud som blivit människa i Jesus. Kanske är det därför jag också kände mig hemma i alla dessa sammanhang.

Om två timmar – närmare bestämt 10:00 söndagen 1/5 – samlas vi till gudstjänst i Betania, Östra Ryd. Under våren predikar jag utifrån Galaterbrevets snart 2000 år gamla texter och jag slås och förundras av hur relevanta dessa texter är utifrån de utmaningar som finns i samhälle och kyrka här och nu. Förra veckan lyfte jag frågan om religiös extremism där det finns mycket vägledning att få i detta brev. Idag kommer jag tala om integration och hur den kristna församlingen är kallad att gestalta en ny mänsklighet bortom de identitetsmarkörer som annars så ofta skiljer oss åt, som exempelvis nationsetiketter, statusmarkörer och släktband.

Jag har stor respekt för att de beslut som politiker har att fatta rörande gränser, flyktingmottagandets omfattning och samhällets gemensamma resurser bjuder enorma utmaningar och svåra avvägningar. Men som kristen församling är inte den primära kallelsen att likt politiska partier presentera en lösning som sedan ska implementeras över alla svenskar. Istället – skulle jag hävda – är kallelsen att vara en lösning genom sitt sätt att välkomna, inkludera och integrera människor. Detta är en enorm utmaning men också en möjlighet att i en orolig värld vara ett hoppets tecken för samhället att försoning och samexistens är möjlig. Som grund för denna samexistens talar Galaterbrevet om att sådant som förut ytterst definierat vår identitet, såsom etnicitet, kultur, samhällsställning och kön relativiserats i Kristus. Genom dopet är en ny mänsklighet formad som har sin djupaste identitet i Kristus. I detta budskap finns ett starkt fundament till flexibilitet och anpassning utan att vi känner att vår yttersta identitet hotas eftersom den inte längre ligger vare sig i vår “svenskhet” eller vårt efternamn.

Det finns mängder av kristna församlingar runt om i landet som verkligen tar denna kallelse på djupaste allvar. Ju fler församlingar som gör detta, desto större möjlighet för politiker att fatta beslut som öppnar Sveriges gränser för fler som behöver någonstans att ta vägen. Att vara en lösning, istället för att vara ytterligare en av alla tusentals förståsigpåare som tycker sig ha en lösning, är alltså utmaningen och kallelsen. Om du vill höra mer om detta; välkommen till gudstjänst i Betania idag. Det blir även lovsång från 9:45 och skön gemenskap runt kaffeborden.

Under tio års tid har jag haft den stora förmånen att vara pastor i Betaniaförsamlingen i Östra Ryd. Det känns helt osannolikt att det redan gått tio år, men när jag ser tillbaka på allt som hänt är det uppenbart att det stämmer. Nu, efter ett antal månaders samtal och processande, har vi kommit fram till att det är dags att ta sig an en ny utmaning.

Fr.o.m. 15 augusti kommer jag att vara pastor i Korskyrkan, Norrköping. Jag känner mig hedrad över att ha fått frågan och ser fram emot den spännande utmaningen att vara med och forma och bygga församling i stadsmiljö. Jag föreställer mig att församlingsbyggandet i stad skiljer sig markant från det på landsbygden på ganska många punkter, vilket ska bli stimulerande – och antagligen ibland frustrerande – att möta och ta sig an. Samtidigt tror jag att mina erfarenheter från Östra Ryd kan bidra med något konstruktivt i det fortsatta formandet och utvecklandet av livsnära, generös och öppen gemenskap i Norrköping.

Det ska dock sägas att våra år här gjort oss djupt rotade både i samhälle och församling. Inte minst är det en stor sak för våra barn att byta den församlingsmiljö som varit deras hela livet och som är en så integrerad del av deras liv. Men vi anar ändå att detta är steget vi ska ta just nu.

Da’n före da’n har jag ägnat förmiddagen åt predikan som ska hållas på julotta i Betania, Östra Ryd 07:00 på juldagen. Årligen slås jag av det helt unika med den kristna gudsbilden. Gud visar sig vara en Gud som går över varje anständig gräns för att nå oss med sin kärlek och gemenskap. Det som kännetecknar evangeliet i allmänhet, och julens texter i synnerhet, är att Gud rör sig nedåt. Vi människor tenderar ständigt att försöka klättra uppåt för att nå fullkomlighet, känna oss lyckade, uppnå Guds acceptans eller hur vi väljer att formulera vad vi strävar efter.

Men Gud finns hela tiden i rörelsen nedåt. Han blir människa och tar del av våra mänskliga begränsningar. Gud blir törstig, hungrig och frusen. Kanske är det p.g.a. detta nedåtgående mönster som så många inte kände igen Gud i Jesus då. Kanske är det p.g.a. detta nedåtgående mönster som vi har så svårt att känna igen Gud i vår tid. Upptagna som vi är av våra olika varianter av klättrande ser vi inte att Gud befinner sig i en helt annan riktning. Texterna i jul talar om en Gud som ligger i en matlåda för djur, och de första som kommer dit är samtiden sociala bottenskrap. I evangelierna möter vi en Jesus som tittar upp på en äktenskapsbryterska. Vi möter en Jesus som säger “kom ner” till en landsförrådande tullindrivare som i sin iver klättrat upp i ett träd för att se Jesus.

Julen utmanar mig att sluta klättra och istället delta i den nedåtgående rörelsen. I den nedåtgående rörelsen deltar vi i Guds betjänande och upprättande av den här världen. Julens budskap inrymmer en utmanande uppmaning till oss människor som ständigt klättrar och försöker fly bort från våra liv, vår vardag, ja; kanske från vår mänsklighet: Gör som Gud – bli människa!

På söndag är det gudstjänst i Betania, Östra Ryd, 10:00. Det blir lovsång, jag predikar och nattvardsbordet kommer att vara dukat. I vanlig ordning avslutas gudstjänsten med fika runt borden. Varmt välkommen dit!

Min predikan kommer att utgå från den bön som Jesus, enligt Matteus- och Lukasevangeliet, lärde sina lärjungar att be och som betts av alla kristna i alla tider. “Vår Fader” eller “Fader vår” kallas den ofta, och jag har under hösten predikat igenom bönens olika delar. På söndag ska jag prata om följande del:

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matt 6:13)

Och utsätt oss inte för prövning. (Luk 11:4b)

Denna fras översattes i den äldre översättningen med “inled oss icke i frestelse”. I svenska språket gör vi skillnad på begreppen “prövning” och “frestelse”. Prövningen är något  människan drabbas av utifrån (sjukdom, dödsfall etc.), medan frestelsen är något som lockar ens inre begär, t.e.x efter makt, pengar och sex. I Bibelns grundtext är det ett och samma ord som ibland översätts “prövning” och ibland “frestelse”, vilket tyder på att prövning och frestelse på något sätt hör ihop. Ytterst sett utgör båda en belastning och ett prov för ens tillit till Gud.

En människa som varit i rymden alldeles för länge – eller för den delen haft någon kroppsdel i gips en längre tid – upptäcker att musklerna har försvagats. Förklaringen till hypotrofi – ett vetenskapligt ord för muskelförsvagning – är att muskler som inte används försvagas. Har man armen i gips eller lever sitt liv i rymden behöver man inte sina muskler, men vill man fungera optimalt måste man belasta sina muskler så att de fungerar. Tilliten till Gud är att jämföra med en muskel som behöver belastas. Kristna människor är inte kallade att leva sina liv i en isolerad miljö instängda i gips (om ni ursäktar bilden). Inte heller i en världsfrånvänd andlighet uppe i rymden. Istället är de kallade att leva sina liv mitt i världen med allt vad det innebär av både prövningar och frestelser, för att där betjäna människor. För att kunna det behöver tilliten och tron ibland lite nödvändig belastning för att vara sund och genuin.

Prövningar är både en ofrånkomlig del av att vara människa och nödvändiga för att tron och tilliten till Gud ska kunna utvecklas. Om vi då inte kan vara utan prövningar; varför ska vi be “utsätt oss inte för prövning”? På söndag ska jag dela med mig av lite funderingar kring det, utifrån hur jag uppfattar Jesus och Bibeln. Kom gärna och fundera tillsammans med mig!

Idag, tisdag, sitter jag på kontoret och förbereder en mängd olika scheman, affischer, samlingar och annat som är på gång under december. Uppdaterar idag bloggen med att i punktform ge några glimtar ur mitt liv:

• I söndags hade vi barngruppernas avslutning i Betania då barnkören sjöng, dansgruppen dansade, de större barnen spelade ett fantastiskt drama (skrivet av vår egen Karin Jonsson) och några av tonåringarna agerade kompband. Jag är så oerhört glad att få finnas och arbeta i ett sammanhang med så mycket barn. Framförallt är jag stolt över våra barn- och ungdomsledare som lägger sin ideella tid på att göra allt detta möjligt. För det första är de väldigt omtyckta och för det andra är det mycket hög kvalitet rakt igenom – proffsigt helt enkelt!
• Igår var det årsmöte i vår lokala idrottsförening, Östra Ryds IF, och jag blev – i brist på andra kandidater kan man tänka – vald till ordförande under det kommande året. Till min glädje ser det ut som att styrelsen är ett bra gäng som kommer att fungera väl. Med gott samarbete och är vår förhoppning att vi ska ro 2016 års verksamhet i land. Allting hänger till syvende och sist på duktiga ledare i de olika verksamheterna.
• Ikväll bär det av till Söderköping där våra två äldsta barn har uppspelning i Drothems kyrka. De tre övriga ska sjunga med barnkören på LRFs lokala julfest.
• Imorgon har vi julavslutning med inTRO. Andreas Thörn – min dyre vän och kollega – och jag har detta läsår ansvar för en grupp tonåringar som går en introduktionskurs i kristen tro. Imorgon ska vi, förutom undervisning om vem Jesus är, köra en julquiz.

Detta var något av det som sker just nu och vi försöker att inte slå knut på oss själva…