Är fortfarande alldeles stinn i magen efter att ha kommit hem från en pastorsträff i Linköping. Vi fick mycket god mat och blev väl omhändertagna av värdförsamlingen för dagen som var Ryttargårdskyrkan. En “pastorsträff” är ett månatligt inslag i våra kalendrar och innebär att församlingsanställda i EFK:s församlingar i Östergötland möts, fikar och ber tillsammans. På decemberträffen utvidgas denna lista av göromål med MAT, och som vi åt! Jag hade utan bil kunnat rulla hem längs gamla E4:an ända hem, men jag tog dock bilen ändå.

Att få träffa andra i liknande situation då och då är enormt värdefullt. Det som jag slås av en så’n här dag är att det är en förmån att få ha det arbete jag har. Tänk att få jobba avlönat med Guds bästa uppfinning – den kristna församlingen. ”Pastorskåren” är ett riktigt skönt gäng av olika personligheter, och påminner mycket om en lokal församlingsgemenskap.   D.v.s det spretar åldersmässigt, åsiktsmässigt, framtoningsmässigt, personlighetsmässigt, och storleksmässigt – ändå har vi det viktigaste för vår identitet gemensamt. Jesus – och efterföljelsen av honom – relativiserar alla andra eventuella motsättningar och konfliktpunkter. Dessa finns naturligtvis och vi ska inte låtsas som att de inte gör det. Men i det gudsfolk som Gud genom Anden formar tränas vi att se bortom dessa motsättningar och förbereda oss för Guds kommande fantastiska rike fyllt av kärlek, rättvisa, och massor av skratt. Den senaste av dessa ingredienser präglade i alla fall samvaron vid det bord jag satt och svullade min Janssons frestelse idag. Om Guds rike är något åt det hållet – Janssons och glädje - vill jag inte missa det.