Nu är det fredag förmiddag och mitt äventyr i huvudstaden är över. En så’n här dag är jag benägen att instämma i varenda stavelse i Mauro Scoccos gamla 80-talsdänga där han deklarerar hur glad han är att allt är över och vill bli lämnad i fred. Ungefär så känns det.

Tack för allt stöd och alla härliga tillrop på bloggen! Jag kände verkligen ert stöd där jag stod vid min pult nr 4, men om ert stöd bar mig någon vart återstår att se. Programmet kommer förmodligen att sändas 19 januari (samma dag som nummer 5 i vår barnaskara är beräknad). Ni som i er nyfikenhet inte kan vänta så länge kan höra av sig så ska jag berätta hur det gick – men då måste jag döda er se’n.

Jag måste också göra en bekännelse. Jag uttryckte i min förra post att jag alltid haft svårt för programledaren Rickard Olsson. Nu när jag har träffat honom måste jag säga att han var trevlig, lättsam och – ja, faktiskt – rolig. Han är ett socialt geni, och hans avspända närvaro gjorde att nervositeten och spänningen hos oss tävlande blev hanterbar. Nedan syns Ricke – som jag numera kallar honom – och jag på en bild tagen med min telefon. Dessutom bad jag en studiovärdinna ta en bild på mig i min älskade pult nr 4. Konstaterar att det är skönt att vara hemma! Idag ska jag förbereda en julotta – tala om tvära kast! Jag kan ju åtminstone få tro att jag har ett spännande liv…