En gång per kvartal kommer ett nytt programblad under namnet “Betaniabladet” ut till hushållen i Östra Ryd. En av mina uppgifter är att skriva en sida i detta blad under den välbekanta rubriken ”Anton slår an ton”. Så här blev det den här gången. Kommentera gärna:

ALLA VÄGAR BÄR TILL ROM, ELLER?

- Om öppenhet och tolerans

Sverige av idag är ett mångkulturellt samhälle. När vi idag talar om begreppet ”svenskt” så är det inte längre självklart vad som menas. En sak som definitivt inte längre är självklart ”svenskt” – även om många vill hävda det – är att Sverige skulle vara ett ”kristet” land. Att vara ”svensk” är inte längre synonymt med att vara medlem i Svenska Kyrkan. Det Lutherska enhetskulturen är sedan länge bruten, vilket bl.a. frikyrkorörelsernas framväxt på 1800-talet banade väg för. Nu lever vi i ett samhälle där olika livsåskådningar och politiska ”-ismer” ska leva sida vid sida. Staten ska inte längre förknippas eller favorisera någon särskild ideologi eller trossamfund, vilket är helt i linje med en frikyrklig syn på förhållandet stat – kyrka.

Som en följd av denna samhällsutveckling är det många som anser att den kristna kyrkan ska vara mer ”öppen” och ”tolerant”. Så långt är ju allt gott och väl, men vägen till öppenhet och tolerans anses ofta gå genom att man förändrar sin tro till en mer s.k. ödmjuk hållning. Man menar att när vi nu ser alla dessa goda människor, som är så seriösa i sin tro och religiösa utövning, måste vi erkänna att deras tro också är rätt. Egentligen tror vi ju alla samma sak, och alla religioner är ett uttryck för samma sökande efter en oåtkomlig yttersta gudomlig verklighet. Liksom blinda män som känner på en elefant och beskriver varsin del, beskriver de olika religionerna sanningar om samma verklighet. Poängen tycks dock vara att ingen kan ha hela sanningen.

Detta låter ju kanske både respektfullt, tolerant och ödmjukt. Tanken är att man genom detta synsätt ska lösa, den i deras ögon skenbara, konflikten mellan olika livsåskådningar. Men problemet är att man löser ingenting med detta synsätt. Man lägger bara till ytterligare ett alternativ bland de övriga. Om man tycker att olika religioner är intoleranta och högmodiga när dessa säger sig ha hela sanningen, är man ju inte bättre själv. Om ingen annan kan ha hela sanningen, hur kommer det sig att förespråkare av detta synsätt kan se ”hela elefanten”? Man sätter sig själv i en position som man säger sig att ingen annan kan ha. Dessutom måste man göra om religionerna för att få dem att gå ihop. Om alla religioner har ”samma mål” så kan inte t.ex. buddhismens syn på frälsningen som ”ett utslocknande” och de kristnas frälsning som ”evigt liv” vara sant samtidigt. Det är både respektlöst, felaktigt och intolerant mot religionerna att hävda att allt är samma sak – alla vägar bär inte till Rom eftersom alla inte vill dit.

Öppenhet och tolerans nås inte genom att tona ner sina övertygelser. Det handlar inte om övertygelser utan om attityd. Naturligtvis kan man möta människor med respekt och förståelse utan att man för den skull håller med varandra. Jesus, som i sin person utgör den kristna trons centrum, är ett tydligt exempel på det. Han vände inte kappan efter vinden, utan var tydlig med sina övertygelser ända in i döden utan att själv falla hän åt hat och förakt. Om denne Jesus är trons centrum kanske tydlighet t.o.m. är en förutsättning för den öppenhet och tolerans som vi eftersträvar. Tydlighet om att Jesus är den person som kyrkan är satt att följa och reflektera. Det kan vi nog bara bli bättre på.

2 Responses to “Hur når vi öppenhet och tolerans?”

1. Jonas Lundström says:

   26 February, 2009 at 12:20

   På pricken!
2. Anita says:

   26 February, 2009 at 14:53

   Vilka kloka tankar, dessutom välformulerade! Jag ska skriva ut dem och bära med mej dem bl.a. till jobbet, så de finns tillgängliga i vardagen. TACK för goda ord!