Igår var jag på pastorsträff igen och träffade mina goda, fina, och trevliga kollegor. Det är väldigt roligt att möta alla pastorer, från Motala i väster till Norrköping i öster, från Finspång i norr till Kisa i söder. Vi var femton stycken samlade på Bjärka-Säby för fika, samtal, bön och lunch. Det känns som att samtalsklimatet är gott, öppet och respektfullt även när vi inte tycker och tänker lika i allt. Samtalet rörde till stor del Representantskapsmötet som ägde rum för ett par veckor sedan och som jag skrivit om förut här på bloggen. Det samtal om medlemskap som tyvärr strandade där, lever i allra högsta grad i vår kollegiala gemenskap i vårt vackra Östergötland.

På tal om åsiktsskillnader; det stundar EU-val. Jag har inte satt mig in särskilt mycket i det hela, men valde att göra ett test på DN.se. Kände på mig att jag skulle landa som miljöpartist, men till min överraskning fick jag följande resultat:
- Kd 63%
- S 58%
- M 58%
- Mp 55%.
Vägledande för mina svar var att EU ska ha med så lite att göra som möjligt. Det viktigaste är, enligt min uppfattning, att man samarbetar kring miljöpolitiken. När det gäller polisiärt samarbete, militära förpliktelser gentemot varandra, gemensam handel, och gemensam utrikespolitik är jag mer tveksam. Anser dessutom att det är viktigt att inte öppnare gränser inom EU leder till mer stängda gränser mot länder som inte är med i EU. Vad gäller familjepolitik, arbetsmarknadspolitik och andra frågor som detta test berörde anser jag att det är varje lands egen sak. Jag är för principen med det krångliga namnet (subsidiaritetsprincipen) som går ut på att beslut ska fattas på så decentraliserad nivå som möjligt. Så mycket kan jag säga: jag tror inte att detta test kommer vara vägledande för var jag lägger min röst den 7/6 – men kanske ger det en fingervisning.

Den här utmaningen kom från Joachim Elsander för en lång tid sedan. Nu har jag äntligen valt att försöka anta den även om det inte är helt lätt.  Här är dock mina svar:

1) Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?

Under min uppväxt läste jag som mest intensivt under mellanstadiet. Jag minns att jag var fullständigt fascinerad av 11-årige Reines äventyr i P.C. Jersilds roman Barnens Ö.  En författare jag gärna läste var Leon Uris. Hans olika familjeepos (ex. Röd gryning, Upproret, Exodus och Mila 18) gjorde mig i det närmaste lamslagen, och la grunden för ett hyfsat stort historieintresse. Andra viktiga läsupplevelser i början av min läskunnighet var Ole Lund Kirkegaards böcker Gummi-Tarzan och Gusten Grodslukare. Dessa böcker fick mig att förstå att läsning inte bara är nyttigt, utan också kul.

 2) Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?

Fantomen har betytt grymt mycket – särskilt i svartvitt. När jag som vuxen av nostalgiska skäl skulle prenumerera var tidningen i färg och kvalitén på äventyren var extremt mycket sämre. Men 80-talsfantomen var viktig för mig. Minns särskilt ett äventyr som sträckte sig över tre nummer som inbegrep Malteserriddare – grymt bra! Bamse prenumererade vi på som familj, och har stor betydelse för min läsinlärning. Sedan gillade jag Tintin. Kunde komma hem från biblioteket med en hel trave äventyrshäften.

3) Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?

Patient 67 av Dennis LeHane gjorde mig rätt ställd.

4) Musik eller inte när du läser?

Absolut inte!

5) Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?

Jonas Gardells böcker.

6) Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?

Förmodligen har “Tio små negerpojkar” av Agatha Christie redan filmatiserats, men varför inte en modern version av denna fantastiskt spännande och smarta deckare.

7) Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?

Chicagopastorn Bill Hybels böcker.

8) Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?

Jag säger som Bamse; “ingen blir snäll av stryk”. Ölen (eller alternativ dryck) tar jag gärna med Jan Guillou. Jag kramar inte människor som jag inte känner. Jag känner ingen som kallar sig författare, så den får vara tills jag lärt känna någon.

Eftersom detta var en grymt svår utmaning skickar jag den inte vidare till någon specifik. Men ni får gärna dela egna tankar och erfarenheter kring läsning i kommentarerna!

Kommentarsfunktionen har inte fungerat de tre senaste dygnen, även om det verkat så. Nu ska det vara åtgärdat så varsågoda att kommentera igen! Återkommer snart med nytt inlägg.

Åtvidabergs FF – IFK Norrköping 0-2!

IFK Norrköping har visat vilket lag som är bäst i länet. Genom att inleda sitt segertåg i Superettan mot Åtvidaberg igår råder det inget tvivel om vilket lag som är bäst i vårt vackra stolta, men på fotbollsplanen luttrade, Östergötland. Åtvidaberg är förresten ingen klubb – det är snarare ett läte eller nå’t i den stilen.

Härliga IFK! Främst ska du stå! 

Alltid (nåja) på dig vi lita sköna blåa vita IFK!

En intensiv helg är över och jag passar på att uppdatera bloggen. Jag fick en utmaning av Joachim Elsander att lista viktiga läsupplevelser – den kommer inom kort. Vill bara ge några glimtar av helgen:

I lördags var jag och mina vänner Christer och Calle på EFK:s representantskapsmöte i Stockholm. Det var en innehållsrik dag, men tyvärr hamnade det viktigaste på eftermiddagen när atmosfären var tyngd av trötthet och hemlängtan. Frågan om vigselrätten bidrog till det mest intressanta samtalet. Styrelsen hade föreslagit beslut om att avsäga oss vigselrätten, och att beslutet skulle träda i kraft efter eventuell samordning med andra samfund som går samma väg – dock senast 31/12 2010. Ett bra förslag som tyvärr inte gick igenom. Nu beslutade vi om ett mer luddigt riktningsbeslut att på sikt avsäga oss vigselrätten. De som pläderade för detta menade att vi måste reda ut effekterna av beslutet innan vi tar det. Detta leder till, tror jag, att vi får samma diskussion nästa år (för tredje året i rad) om vi överhuvudtaget ska avsäga oss vigselrätten. Om vi tagit ett mer slutgiltigt beslut i år hade nästa års samtal istället fått handla om det viktiga. D.v.s. vad en vigsel och ett äktenskap är i kristen mening. Den teologiska bearbetningen måste ändå ske, och ett slutgiltigt beslut hade gjort att vi på ett tydligare sätt kunnat ge oss i kast med den.

En annan intressant fråga som skulle kunnat bli riktigt spännande att diskutera var frågan om medlemskap. Frågan är aktuell just nu, och har utvecklats till en – med våra mått mätt – het potatis. Tyvärr strandade den ganska snart, inte minst p.g.a. den mätta stämningen. Jag skulle dock vilja ge en eloge till Håkan Kenne, Landskrona, som på ett modigt och ödmjukt sätt försökte lyfta frågan. Tyvärr satte aldrig samtalet riktig fart.

Detta var det mest intressanta från i lördags. Igår var jag på en installationshögtid för den nya kyrkoherden i Östra Ryds pastorat Margareta Carlenius. Det är spännande och omväxlande att som frikyrklig ibland gå på mässa i Svenska kyrkan. Man kan utan överdrift säga att våra olika traditioner lägger olika tyngdpunkt vid det liturgiska. Biskop Martin Lind var där med både kräkla och mitra. Dessutom ett gäng präster, kyrkoherdar, präster och diakoner i sina kåpor och kragar – högtidligt värre. Jag ser fram mycket mot att samarbeta med Margareta. Hon har varit här några månader redan och vi har hittat en öppen, avslappnad och ödmjuk samtalston. Det är alltid spännande och berikande att samtala med kristna från andra kyrkliga sammanhang med något annorlunda teologiska perspektiv. Guds rike kommer alltid att vara större än en tradition, och därför behöver man inte se olikheter som ett problem utan som en tillgång. Jag känner mig emellertid väldigt hemma i en baptistisk och kongregationalistisk tradition och lever i den identiteten fullt ut, men Guds rike är större.

Slutligen kan jag bara konstatera att rätt låt vann i lördags. Grattis Norge!

1997 var jag på Liseberg och provade en för det året ny åkattraktion – Hangover. Det var en hisnande upplevelse. När man åkte nerför rälsen sög det något hejdlöst i maggropen. Och just som det sög som värst och jag hann tänka; “nu kan det inte suga mer”, så accelererade farten lite till och det sög lite mer än vad man trodde gick.

 Den upplevelsen liknar att vara anhängare till IFK Norrköping. 2007 var året då allt vände; överlägsen seger i Superettan och återtåget till Allsvenskan var ett faktum. Efter 2008 var vi tillbaka i Superettan och man tänkte “nu kan det inte suga mer”, men man ska aldrig underskatta en åkattraktion. Efter sex omgångar i årets Superetta har vi inte en enda seger, och problemet är att det finns ingenting som talar för att det ska vända. Ikväll förlorar vi mot Vasalund (!) med 3-4 på “Nya Idrottsparken”, som inte hade funnits i någons hjärna om man kunnat sia om läget när beslutet om byggnation togs. Jag har inte längre några förväntningar att det kommer att vända. Allt är skit med IFK Norrköping och hjärtat blöder. Jag visste att Hangover skulle vända uppåt igen – jag ser inte hur Peking ska kunna vända när Superettans dyraste trupp presterar sämst.

Och ingenting – INGENTING – blir bättre av att Örebro vann med 2-0 mot Hammarby en sådan här kväll…

Uppdatering 12/5: Mats Willner skriver klarsynt om IFK i dagens NT här…

Idag är det måndag igen. Tiden går vansinnigt fort. Som pastor tänker jag veckorna väldigt mycket i predikningar. “Den veckan funderade jag mycket på försoningen” eller “den där veckan hade jag skrivkramp” eller “den där veckan funderade jag mycket på lögn och förtal” o.s.v. Veckan som gått har jag funderat mycket på Anden, och resultatet av dessa funderingar går att lyssna på här.

 Just nu är jag hemma med mina två små älskade juveler Maja och Amos. Barn i tvåårsåldern är det mest charmiga och roliga man kan ha att göra med (åtminstone sina egna). Fick nyss avbryta en rolig lek innan den urartade; saxfäktning. Det blev så där tyst som det bara kan bli då barn håller på med något de vet att de inte får. Jag hittade dem till slut stående på köksbordet med varsin sax. Om texten upplevs som ovanligt ryckig och osammanhängande beror det på att jag avbryts ungefär hela tiden.

Veckan som ligger framför finns ingen predikan att tänka på, vilket är ganska skönt. Imorgon ska jag åka med på en pensionärsresa och till helgen ska jag på EFK:s representantskapsmöte i Stockholm, vilket ska bli väldigt intressant med tanke på de olika diskussioner som levt under våren. Redan på fredag åker jag till Nyköping där jag för ett dygn ska återförenas med min basgrupp. Basgruppen är en grupp nya pastorer som under ett par års tid träffats och utbytt erfarenheter, bekymmer och glädjeämnen. Det ska bli ett kärt återseende av goda vänner!

Jag ser fram emot veckan som ligger framför!

Denna lördagseftermiddag ska jag och mina barn åka på en föreställning med trollkarlen Mr Goran, som numera även är känd från TV-programmet Talang.  I väntan på att klockan ska bli 16 sitter jag och slöar framför datorn och lyssnar genom Spotify på Tomas Ledin av alla människor.

Mycket av Tomas Ledins storhet ligger i att han funkar för hela familjen. Eftersom sommaren mer än någon annan årstid är de långa bilresornas tid gäller det att hitta något som i längden är bättre än Byggare Bob, Bamse och Björne. Tomas Ledin är den perfekta kompromissen. Under hela året känner jag mig aldrig ens lockad att sätta på en låt med Tomas Ledin. Men när sommaren närmar sig är det lika naturligt för mig att Ledinskivorna tas fram som att badshortsen gör det. Ingen artist är väl så förknippad med sommar som just han. Alla kan nynna någon av hans otaliga hits. Kvalitén på artisteriet är väl i bästa fall medioker, men det händer något med känslan när man hör första raderna i En del av mitt hjärta, Det finns inget finare än kärleken, Sommaren är kort eller I natt är jag din. De allra flesta har en given Ledin-favorit. Mina favoriter är På vingar av stål från mitt födelseår 1978, samt den smäktande duettballaden med Agnetha Fältskog från 1982; Never again. Kolla gärna in länkarna och känn hur sommaren intar dig! Vilken av hans alster är din favorit?

Aldrig förut har jag varit så förundrad över naturens under som denna vår. Visst har man alltid tyckt att det varit härligt med våren, men mest för att man kan klä sig lite lättare. Jag har liksom inte varit “den typen” som går igång på en tussilago i dikeskanten. Det är knappt att jag förr noterat att björkarnas löv spruckit ut. I år är det annorlunda. Varför är det så? Det finns flera förklaringar:

1) Jag blir äldre. Med ålder kommer (kanske) också perspektiv på tillvaron. Allt handlar inte om mig, utan jag inser att jag är en del av en helhet. Jag får under en kort kort tid vara en del av en skapelse. Jag hisnar inför det faktum att jag, enligt ålderssnittet, levt mer än en tredjedel av mitt liv.

2) Jag kanske håller på att bli tokig. Igår när jag kom hem till Sara var jag helt lyrisk över alla björkar och blomträd som fullständigt bedövat mig med sin skönhet under den korta promenaden mellan expeditionen och hemmet. Två väninnor som var hemma och fick lyssna på min lyriska utläggning undrade nog om jag börjat gå på något.

3) Det tredje är att jag har börjat se på tillvaron på ett nytt sätt. Detta gör också att jag ser saker som jag inte sett förut. Jag har blivit övertygad om något som jag bara visste med hjärnan förut; att Gud kommunicerar sin närvaro och sitt liv genom allt det sköna som vi ser omkring oss.

Som kristenhet, inte minst den del där jag har mitt ursprung och hemvist, tappar vi ofta detta perspektiv. Åtminstone kan man utan att överdriva säga att det kommit i bakgrunden i längtan efter att “rädda själar”. Under våren har jag kommit i närmare kontakt med Harry Månsus och hans böcker. Han talar om skapelsen som en “kosmisk katedral” där Gud hela tiden finns med sin livgivande närvaro. Detta behöver vi återerövra, och jag kan varmt rekommendera hans böcker. Två av böckerna jag läst heter ”Vägen hem och Resan vidare” samt “Livet har en framtid”. Vill också rekommendera Brian McLarens “Historien vi är en del av”. Alla dessa böcker har hjälpt mig att erövra en för mig helt ny dimension av respekt och förundran över den planet, universum - ja skapelsen helt enkelt - som vi får leva i. Jag kanske har blivit tokig – med då vill jag inte bli klok igen.

Nu har jag också läst den. Jag talar om Jonas Gardells mycket omtalade och i media uppmärksammade bok Om Jesus. Ett otal recensioner har redan skrivits – två mycket bra sådana är skrivna av mina vänner Jonas Lundström och Mikael Tellbe. Jag vill bara dela några tankar och känslor som kom till mig i mötet med Gardells bok:

-Boken är välskriven. Gardell är en skicklig författare som uttrycker sig väl och man vill läsa mer. Som kommunikatör är han fantastisk, och det är svårt att inte ryckas med av hans sätt att skriva, då han varvar genomgången av Jesus liv med känslostark förkunnelse som ofta bottnar i egna erfarenheter och upplevelser.

-Jag tycker att det är positivt att han är ärlig. Han uttrycker flera gånger att han själv skriver utifrån en trosuppfattning och en agenda. Samtidigt kan denna ödmjuka ton vara ett sätt att komma undan en hel del ganska vidlyftiga påståenden. Vid några tillfällen då han upprepar sitt mantra “men tro inte allt jag skriver” sker det när han påstått eller antytt saker som inte är av särskilt stor betydelse för grundläggande teologi. Men när han hävdar att vissa saker är alldeles uppenbart kyrkans tillägg jämfört med den historiske Jesus låter han mer tvärsäker än jag tror någon seriös forskare skulle våga vara. Ofta passar också de Jesuscitat han placerar i “kyrkans tillägg”-facket för att visa en Jesus som han själv vill måla upp och tro på. 

-Om Jesus ger en mycket bra genomgång av evangeliernas olika skildringar av Jesus liv, och visar på ur vilka olika perspektiv dessa skrevs. Detta är jätteintressanta genomgångar som han med en skicklig författares penna gör till rolig läsning, vilket är en konst. 

-Gardell gör en stor sak av att Jesus, till skillnad från Johannes Döparen, inte kallade till omvändelse. Detta påstående grundas bl.a. och i huvudsak på att Jesus säger “följ mig”, inte “omvänd er!”. Detta budskap passar naturligtvis den Jesus som Gardell vill ha – och många med honom. Även jag vill ju ha en Jesus som inte utmanar mig att ändra min livsstil. Men just i uppmaningen “följ mig” ligger enligt mitt sätt att se det en mycket större utmaning än att bara omvända sig från sina synder. I uppmaningen att följa ligger inte bara att upphöra att handla på ett visst sätt utan ocså att börja ett nytt liv. Om inte ett sådant liv kräver en omvändelse så förstår inte jag vad Gardell lägger i det ordet. Gardells Jesus bara bekräftar – jag längtar efter en Gud som också befriar till ett nytt liv. Gardells Jesus är så inklusiv, att det inte gör någon skillnad. Samtidigt säger han att om han inte kan äta nattvard med den man som våldtog honom som 14-åring är han inte fri. Det är just detta som är omvändelse, eller? Att ta sig ur ekorrhjulet av våld och hämnd och leva i försoning är väl exakt vad omvändelse handlar om, eller?

-Han avfärdar att Jesus dog för våra synder. Istället handlar hans död om identifikation med utstötta och marginaliserade. Att Jesus dog för våra synder beskrivs som en primitiv föreställning kopplad till föreställningar om offer i primitiva religionsformer. Här gör sig en återkommande irriterande tidsmässig snobbism påmind i Gardells resonemang. Han måste ju avfärda de bibliska författarnas tolkning av Jesus död om han har rätt angående att Jesus inte dog för våra synder. De visste liksom inte bättre, medan vi nu vet så bra. Min fråga blir; vet vi så bra nu då? Jag ser också denna snobbism när han skriver om texterna där han tvärsäkert med två milleniums distans kan säga vad som “naturligtvis” är kyrkans tillägg och vad som går tillbaka på den ”riktiga” Jesus – d.v.s. den som Gardell tror på. På detta sätt kan han dissa och acceptera, dissa och acceptera, ända tills han får den Gud och Jesus som han själv från början vill få fram.

-Gardell gör även stora anspråk. “Att vara kristen handlar enbart om hur man ställer sig till den tomma graven.” Det har ingenting med hur man ställer sig till de bibliska texterna, jungfrufödseln behöver man inte tro på, men man måste tro att Jesus är uppstånden (på något sätt är värt att tillägga). Det är möjligt att han har rätt, men hur vet han det?

-Jag saknar ett kapitel om Andens utgjutande efter att Jesus lämnat, och som var en del av hans förkunnelse. Vad gör han med pingsten som den tidiga Jesusrörelsen enligt Apostlagärningarna var ett resultat av? Det känns som att Gardell måste trolla bort den eftersom Anden skapar en distinkt gemenskap där vissa är med – andra inte. För Gardell bor Gud i alla – och det är det som hans Jesus predikar. Guds rike är till för alla, alla är med. Vad gör han med alla dem som faktiskt inte vill vara med? Det blir naivt. Överhuvudtaget är avsnittet om Guds rike alldeles för tunt och enkelspårigt. (När det gäller utläggningen av Jesus budskap om Guds rike är Brian McLarens bok Jesus hemliga budskap klasser bättre!!!)

Några punkter som blev fler än jag trodde. Om ni varit med mig ända hit, tycker jag på det hela taget att boken var välskriven och bjöd på underhållande läsning. Är den läsvärd? Nja. Subjektivismen är störande, särskilt då den – trots det upprepade mantrat “tro inte allt jag skriver” -kommer lite här och där då en ickevan läsare inte är beredd. Naturligtvis målas en för oss västerlänningar attraktiv bild av Jesus upp, eftersom den inte utmanar vår livsstil, vår lyx och våra prioriteringar. Men, som min vän Jonas Lundström skriver:  “Vi behöver inte bara en Gud som klappar oss på axeln, vi behöver också någon som knäpper oss på näsan.” Om Gud är en Gud såsom jag vill ha Gud, då är det jag som är gud – kanske är det just det som är syftet med boken att visa. Då är jag inte intresserad.