- 10:00 imorgon söndag är det nattvardsgudstjänst i Betania, Östra Ryd. Varmt välkomna! Jag ska predika utifrån en text i Matteusevangeliet (7:15-23) där Jesus varnar för falska profeter. Den falska profetens bekännelse är tom eftersom handling och ord inte går hand i hand. Om den enkla definitionen räcker så verkar det bo en falsk profet i oss allihop – eller åtminstone potentialen att bli en. Om man inte får hjälp av raka, ärliga och kärleksfulla syskon finns det risk för att det kan dra iväg åt tokfel håll för vem som helst. T.o.m. Petrus som var så grymt tight med Jesus verkar ha den där potentialen. När den vid ett tillfälle glimmar till (Matt 16:21-23; Mark 8:31-33)  säger Jesus “gå bakom mig Satan” till en förmodligen ganska snopen Petrus.

- När jag var yngre, alltså innan jag fyllde 30, så var jag oerhört idrottsintresserad. Jag var en tittare av allt som gick att titta på och jag var en hyperengagerad sådan. Under ett alpint mästerskap är jag van vid att bry mig, men det bekommer mig inte överhuvudtaget att Anja är ur slag, och resten av landslaget likaså. Visst, det är kul om det går bra, men gör det inte det så är det skitsamma känns det som. Det kanske är den apatiska inställningen som kännetecknar en vuxen.

- Ikväll är det då dags för det stora spektaklet att dra igång. Ett spektakel som väldigt många svenskar följer av vilka jag är en (och jag har slutat skämmas för det). Jag syftar naturligtvis på Melodifestivalen. Det är löjligt, larvigt, oftast smaklöst, men jag och min familj tycker att det är roligt. Vi får väl se om några klassiska nummer kommer ut av årets månadslånga cirkus. Jag har dock inga som helst förväntningar att någon låt någonsin kommer att stå i paritet med mina favoritschlagers genom tiderna: Uffe Persson från 1988 med “Nästa weekend” (se följande helt fantastiska klipp – vilken entertainer: http://www.youtube.com/watch?v=7xydebyDzTQ)och Sofia Källgren från 1990 med “Handen på hjärtat” (den frillan går inte av för hackor:  http://www.youtube.com/watch?v=8lcaOywDSjg).  

Trevlig helg!

En av U2:s allra populäraste låtar under 80-talet hette “I still haven’t found what I’m looking for” (Jag har fortfarande inte hittat vad jag letar efter). För mig så beskriver den meningen ganska mitt i prick vad det innebär att vara kristen, eller att vara en efterföljare till Jesus som jag tycker låter bättre. (Ordet kristen är något utslitet och missbrukat och kan klistras på både kulturer och våldsförespråkande abortkliniksprängare.) Detta kanske är förvånande för många. Är inte poängen med kristen tro just att man har funnit sanningen med stort S? Är inte den stora förtjänsten med att vara kristen att man slipper söka och grubbla leta efter svar? Är inte poängen att jag kan strunta i allt och luta mig tillbaka och vänta på evigheten?

Nej, själva poängen med att vara Jesu efterföljare är inte att sökandet tar slut. Poängen är snarare att sökandet intensifieras och får ett mål. Jesus säger; “SÖK först Guds rike och Guds rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” och “BE så skall ni få, SÖK, så skall ni finna. BULTA, så skall dörren öppnas.” Att bli en efterföljare innebär att man fått smak på något som man vill ha mer av – och därför blir sökandet extra intensivt. Man har erfarit – man vet - att det finns något att söka, och därför vill man ha mer. Istället för ett planlöst sökande efter någon typ av mening och mål med sitt liv, har efterföljaren anat att detta på riktigt finns i personen Jesus och det han säger.

Intressant i Bonos text är att det finns ett personligt “du” som han adresserar. Sökandet efter detta “du” har tagit honom över de högsta berg, han har krupit, sprungit och krumbuktat sig på alla sätt för att finna detta “du”, men han har fortfarande inte funnit vad han söker. Jag tror att sökandet efter detta “du” är nödvändigt som drivkraft i efterföljarens liv – annars blir han en soffpotatis. Men en förutsättning för att sökandet ska fortsätta, är att smaken av Guds rike inte försvinner. Och det märkliga är att den smaken – och därmed också längtan i mig – växer sig allt starkare. Längtan efter en tillvaro där våld, hat och lögn är främlingar. Ett system där sociala klyftor beroende på olika hudfärg, inkomst, klass, intressen, kön, folkslag, eller efternamn är fullständigt utraderade. Den tillvaron söker jag – men har fullt ut inte funnit den. Den som säger att kristen tro inte skulle vara progressiv – den personen har inte läst vad Jesus säger.

Just för att jag fortfarande söker det jag letar efter ber jag desperat: Låt Ditt rike komma – inte mitt! Amen

Under helgen som var hade vi svensexa för en god, rolig och kär vän. Daniel och jag lärde känna varandra under högstadiet och sedan dess har vi varit – åtminstone enligt min bedömning – nära vänner. När vi nu möttes ett stort gäng grabbar fanns det personer bland dem som jag inte hade träffat sedan högstadietiden – ett angenämt återseende måste jag säga.

En sysselsättning som gärna infinner sig när man möts och minns en svunnen tid är att imitera gamla lärare man haft. Jag blev direkt ombedd av en av de närvarande att göra en s.k. “Lenneman”.  Personen i fråga, som jag inte träffat sedan högstadiet, mindes att jag brukade härma min dåvarande klassföreståndare Mats Lenneman i korridorerna, och nu ville han av nostalgiska skäl att jag skulle bjuda på en Lenneman.  Till detta ska läggas att jag och hela min klass tyckte väldigt bra om Lenneman. För att göra en Lenneman krävs att man kommer in i rummet i en kurvliknande rörelse. Lenneman var stor, kraftig och gick fruktansvärt fort. För att han inte skulle flyga ut genom fönstret av centrifugalkraften, var han tvungen att docera. Mot golvet hade han mitt i kurvan en lutning på ca 60 grader. Lägg därtill att karln saknade hals, så förstår man att det var en anmärkningsvärd syn. Detta brukade jag alltså härma på håltimmar och tiominutersraster till övriga elevers både förtret och förtjusning. 

Det är inte alltid som imitationerna är så snälla, men på något sätt känns det legitimt att driva med sina gamla lärare. Varför vet jag egentligen inte, men jag har aldrig känt dåligt samvete när jag härmar en gammal lärare. Men frågan är; är det egentligen moraliskt tvivelaktigt att göra sig rolig över lärare? Gjorde jag fel när jag i helgen bjöd på en “Lenneman”? Man kan ju bara vända på perspektivet; tänk om lärare lika ohämmat härmade elever. Vad skulle hända då? Vad tycker du? Har du liknande känslor kring detta? Varför/varför inte? 

Det största som har hänt i det samhälle jag bor i under det senaste decenniet är att en pizzeria öppnade. Ronaldo, som äger och driver den, är en riktig hjälte som vet vad service är – dessutom är han en riktigt duktig konditor och pizzabagare. Igår och idag har ett femtontal grabbar varit samlade för svensexa. Vår gemensamme vän Daniel ska snart gifta sig och i ganska precis ett dygn har han varit föremål för vår närvaro, hyllning samt förnedring av marginell art.

Igårkväll var jag en av de ansvariga för programmet och vi befann oss i ett hus i skogen utan el och vatten. Tanken var att vi skulle äta pizza. När jag tagit reda på vad alla femton ville ha ringde jag till Ronaldo. Följande samtal är bara ett i raden av samtal som bevisar Ronaldos enorma service och tillmötesgående attityd:

Ronaldo: “Ronaldo!”

Anton: “Hej Ronaldo! Nu har jag en STOR beställning, men jag hoppas att du kan fixa det.”

R: “Jaha, hur stor?”

A: “15 pizzor.”

R: “Oj, till när då?”

A: “Ikväll klockan 20. Funkar det?” (Klockan är vid samtalstillfället 18:15)

R: “Oj…äää…hmmm…det kan nog gå. Men då är det bäst att det bara är en eller två sorter. Hur många olika vill ni ha?”

A: “Ää elva. Det går inte va?” (Nu är jag nervös för att det inte ska bli någon mat)

R: “Jo, jag fixar det. Jag ringer när dom är färdiga.” 

 19:45 ringde han och sa att de var färdiga för hämtning tio minuter senare. Han räddade min kväll. Jag hade haft duktigt med skägg i brevlådan om inte grabbarna fått någon mat, men Ronaldo - som arbetade själv i sitt pizzakök – sa inte nej. Och han har aldrig gjort det förut heller. För honom är inget omöjligt! Tack Ronaldo!!!

Idag har jag varit på pastorsträff i Norrköping. En gång i månaden under terminstid träffas Östergötlands EFK-pastorer för att samtala och be tillsammans. Det är en skön gemenskap med många intressanta, roliga och olika personer. Idag var Korskyrkan i Norrköping där kollegorna Inga-Märtha och Tobbe jobbar platsen för vår träff.

Inga-Märtha delade några tankar kring begreppen “skuld” och “skam”. Bl.a. hänvisade hon till att någon/några talat om att den svenska kulturen har gått från en skuld-kultur till en skam-kultur. Med skuld menas då att man gör fel, medan skam innebär att man är fel. Skulden kan man bli av med genom att få förlåtelse, medan skamen finns kvar eftersom det handlar om vad man är. Kanske är det därför vi idag generellt sett har så svårt att erkänna att vi gör fel ibland (bekänner vår skuld), eftersom vi då tar det som en bekräftelse på att vi är fel. D.v.s. skamkänslan blir bekräftad om vi skulle erkänna att vi är skyldiga till fel. Kanske är det också därför ordet ‘synd’ kommit att bli så tabubelagt även inom kyrkan, eftersom man inte längre kan skilja på den man är och det man gör. Vi diskuterade även skillnader på berättigad skuld och oberättigad skuld. Det utvecklades till ett mycket intressant samtal.

Intressant i relation till detta var att filmregissören Lukas Moodyson var gäst i TV-programmet Skavlan i fredags. Han sa då att vi ofta ser skuld som något icke önskvärt som vi ska skära bort och bli av med. Men han menade att skuld är något positivt – en hjälp att se sin egen del i det som händer och sker och en drivkraft till förändring i ens liv. Det känns som att Moodyson är en genuint kristen tanke på spåren. Vi kan faktiskt erkänna fel och brister utan att hela vår identitet därmed brakar samman. Detta var några tankar i all hast, och jag vet inte hur förståeligt jag formulerade detta.

04:00 inatt kunde jag äntligen somna. Maja, tvillingsyster till Amos som jag berättade om i föregående post, spydde nio gånger mellan klockan 21 och  03. Varje gång fick vi byta pyjamas så idag går tvättmaskinen varm där hemma. Pratade just med Sara och det verkar som att Maja nu är ok. Hon har både ätit och druckit utan att få upp det, så nu väntar vi bara på att resten av familjen ska drabbas.

Själv gör jag min första dag på jobbet. Jag är på mitt kontor och har just varit nere och fikat med barn och föräldrar på Musikul – en grupp småbarn som kommer hit och sjunger tillsammans. Det är en skön och avslappnad samling människor och det är svårt att bryta upp från det mycket goda kaffet och den gemenskap denna underbara dryck för med sig.

Vid tvåtiden natten till i lördags vaknade jag av att min mellanson Amos på ett och ett halvt år grät. Jag gick upp till honom, och i mörkret drog jag med handen över hans lakan för att hitta den förmodat utspottade nappen. Min hand blev kladdig och jag förstod att något var galet. När jag tände lampan såg jag att hela sängen var fylld med en sörja bestående av paprika, majs och en härlig slemmig magsörja. För andra gången denna vinter hade kräksjukan nått oss. Jag tog upp honom, tvättade av honom det värsta och bytte lakan.

När jag skulle gå och lägga mig igen hör jag en hulkning följt av gråt i ett annat rum. Hugo, min fyraårige son, hade just spytt en liknande laddning i sin säng, varpå samma procedur följde med honom. Just när han kunde lägga sig igen hulkar Amos igen, och det är bara att börja om.  Parallellt med detta ska ju också det ordinarie ammandet av Jona – vår nyfödde – ske, så det var en vaken natt för både Sara och mig. Framåt halv fem kunde jag gå och lägga mig igen, med känslan av att det hela bara hade börjat. Två vuxna och tre barn stod på tur att drabbas. Ibland är det skönt när inte förväntningar infrias. Det har nu gått drygt två dygn sedan denna mardrömsnatt och hela familjen mår bra. Istället för en spytorkande helg blev det en skön slapparhelg tillsammans med TV-sporten. Dessutom vågade sig min yngsta lillasyster hit en sväng trots risken att smittas. Hon ville visa upp ett nyförvärv som hon gjort i Stockholm i form av en pojkvän. Han blev med beröm godkänd av både mig, Sara och våra barn.

Igårkväll kollade Sara och jag på film igen. Det blev en komedi med den på 80-talet fantastiske och oslagbare Eddie Murphy. Men det var på 80-talet. Med filmer som “Ombytta roller”, “En prins i New York”, och ”Snuten i Hollywood“ kommer han ändå alltid för mig att vara en av de största. Men han når inte riktigt upp i samma klass numera. Filmen vi såg igår hette “Meet Dave” (“Ett ufo i New York” på svenska), där han spelar ett rymdskepp(!). Ni förstår själva att den inte under några omständigheter kan mätas med Eddie Murphys fantastiska 80-tal.

Imorgon börjar jag jobba igen. Det ska faktiskt bli roligt. Morgondagens arbetsuppgifter består i att fylla i och skicka in statistik till EFK (Evangeliska Frikyrkan) som är det nätverk av församlingar (eller det något träiga ordet “samfund”) som Betaniaförsamlingen i Östra Ryd är en del i. Dessutom ska jag glutta tillbaka på 2008 och skriva en årsberättelse till årsmötet på söndag. Det har hänt mycket positivt i församlingen under året, så det kommer inte att bli en tråkig uppgift.

Idag har jag varit med min dotter i skolan, vilket var väldigt roligt. Men en tanke slog mig. Om jag varit en uppmärksamhetssugen journalist utrustad med en liten bandspelare hade jag kunnat fånga upp väldigt många kommentarer från läraren. Kommentarer som tagna ur sitt sammanhang kunnat missförstås så till den milda grad att både Aftonbladet och Expressen hade gjort smaskiga löpsedlar av dem. Låt mig ge några exempel:

“Nu ska ni ägna er åt sex!”

“XX, du ska inte hålla på med något annat än sex just nu!”

“När ni gjort det ska ni rita något som har med sex att göra. Vad som helst, bara det handlar om sex.”

Exakt dessa meningar hörde jag talas till sexåringar i en förskoleklass! Detta låter naturligtvis märkligt, om man inte har sammanhanget klart för sig. Idag lärde sig klassen om siffran sex. Man lärde sig hur siffran ser ut, hur man skriver den, och slutligen skulle barnen rita något som hade med siffran sex att göra. Om den aktuella lärarinnan sagt ordet “siffran” före varje gång hon sa “sex” skulle det inte finnas något utrymme för missförstånd. Men i just det aktuella sammanhanget fanns det naturligtvis ingen som misstolkade vad som menades.

Detta fick mig att tänka lite på hur lätt det måste vara för journalister att manipulera ett material i en önskad riktning. Ofta har ju t.ex. Janne Josefsson använt röstinspelningar eller smygfilmer för att bevisa människors moraliska tillkortakommanden. Jag har alltid haft svårt för den typen av “journalistik”, och dagens lilla upplevelse styrkte min uppfattning. Taget ur sitt sammanhang kan man skruva det som sägs till oigenkännlighet, ibland t.o.m. för den som själv sagt det. Vi lever i ett samhälle där journalister ibland är mer sugna på att utöva makt och driva igenom sin agenda, än av att sanningen ska komma fram. Det är ju nämligen inte säkert att sanningen säljer…

Nu vet ni att min final i Vem vet mest? blev ganska kort – t.o.m. kortare än vad den verkligen blev eftersom man klippte bort en hel del. Det var skönt att helyllebilden av “pastor Anton” som sänts ut till svenska folket (vilken är långt ifrån sann) fick sig en törn genom mitt känslosamma utbrott när sista lampan släcktes. “Piss!”, var mitt sista ord i TV-rutan. Trevlig helg!

Några punkter ur mitt liv: 

- Mina pappadagar i samband med att Jona har fötts rinner mot sitt slut. Det har varit oerhört skönt att kunna koppla bort jobbet. Dessutom var det välbehövligt efter en intensiv höst och späckade julhelger. Att under dessa två veckor ha fått umgås med mina barn utan att hela tiden vara på väg någonstans har också fått mig att inse att jag har ett liv som jag inte skulle vilja byta mot någon annan – jag känner mig rik!

- Häromdagen ondgjorde jag mig över senaste Indiana Jones-filmen. Häromnatten klämde jag en rulle i samma genre; “National Treasure 2″. Efter att ha sett den inser jag att min aversion mot Indiana Jones hänger  ihop med hela genren. Visserligen var “National Treasure” bättre, men den var för den skull inte bra. Den här typen av äventyrsfilmer med ytlig handling och usla manus verkar på ett plan vara riktade mot tittare i sexårsåldern. Jag har nu fått nog av äventyrsfilmer, och tänker inte slösa min tid på sådana längre. Men hur Nicholas Cage, Ed Harris och Jon Voight – riktiga klasskådisar enligt min uppfattning – kan sjunka så lågt övergår mitt förstånd.

- Mitt huvud har börjat att jobba lite med vad jag ska säga på församlingens årsmöte. Årsmötet fungerar ju lite som en kick-off inför året, och ett tema som ligger nära tillhands är majevtik, d.v.s. förlossningskonst. Förlossningen av Jona gick väldigt bra tack vare barnmorskan Margaretas tydliga instruktioner. Risken är ju att kroppen spricker, om man inte följer kroppens egen takt i krystningsskedet. Genom att följa kroppens eget arbete och inte trycka på för mycket själv, minimerar man risken att spricka. Att spricka medför en månads bokstavlig “pain in the ass“, varför man helst tydligen slipper det.  Vad har då detta med församlingens årsmöte att göra? Jo, Paulus som skrivit en stor del av Nya Testamentet, kallar församlingen för Kristi kropp. På det sättet finns en enhet (EN kropp) i mångfalden (MÅNGA lemmar av olika slag). Det gäller att låta förändringar komma i rätt takt. Ofta finns det många otåliga (jag är en av dem) som vill skynda på processer, medan andra håller emot. Ibland är det tid för fullt ös, och ibland är det tid för att hålla tillbaka. Därför behövs båda dessa element i kroppen. Oj, det där kändes väldigt ofärdigt – jag får fundera vidare…

- Inser att handboll är hett igen. Handboll är en värdelöst tråkig skitsport – på klubbnivå. Men så fort det handlar om landslaget blir det spännande och intressant, ibland gastkramande. Det är få sporter där mitt intresse skiljer sig så radikalt mellan landslags- och serienivå. (Ishockey och fotboll är ibland t.o.m. mer intressant på klubbnivå. Jag menar, hellre en superettanmatch mellan Norrköping och Qviding på Idrottsparken, än VM-kval mellan Sverige och Danmark på Råsunda.) Hursomhelst känns det kul att Staffan Olsson och Ola Lindgren – som båda vet hur det känns att vinna - lyckats skaka liv i ett landslag som varit på dekis länge. Handbollen behöver nog det. Ser mycket fram emot matchen mot hemmanationen Kroatien som står på tur.

Då vet ni hur det gick för mig i TV-programmet “Vem vet mest”. Tack alla ni som genom sms, blogg, på telefon och Facebook visat uppmuntran och stöd. För er som missat det gick programmet igår (måndag) och det finns att titta på på SVT:s hemsida. Klicka på följande länk så lär ni komma rätt: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1397288 

Att jag tog mig till fredagsfinalen (alltså kom bland de tre bästa) överträffade mina vildaste fantasier. Mitt enda mål var att åtminstone klara mig till andra omgången. När jag därför klarade första frågan hade jag redan klarat mitt mål. Andra frågan, på vilken svaret var Kjell Bergkvist, borde jag ha svarat rätt på men det var ju ingen större skada skedd – målet var ju ändå nått. Dessutom var det hela fem stycken som åkte ut redan i första omgången, vilket jag aldrig sett har skett förut. I andra omgången fick jag först en fråga om en rysk författare – Pushkin var svaret – och jag hade ingen aning. Då hade jag bara en lampa kvar och jag trodde faktiskt att slutet var nära. Men så blev jag räddad av Illern Göran. Jag fick initiativet att kasta frågor och the rest is history. Jag släckte lampa på lampa och plötsligt var det bara tre deltagare kvar. Det var som en dröm. Jag var i final och hade bara svarat rätt på två frågor, Indien och Göran!!!

Den drömlika situationen fanns kvar under hela finalen. Under finalen ställs ju frågor, men för att komma in i spelet måste man först vara snabbast på knappen till en fråga och klara den. Vi fick instruktioner om att de röda lamporna (som bara vi tävlande såg) skulle tändas innan vi tryckte – annars skulle det bli en fördröjning. Det var något frustrerande när jag tyckte att jag var grymt snabb efter att lamporna tänts, men Roland H (en mycket trevlig SO-lärare från Mantorp) ändå hann före. Mot slutet valde jag att tokchansa så fort Rickard läst frågan, utan att vänta på lamporna, och då gick det bättre. Det gällde alltså att chansa – och ha turen att ha chansat efter att lamporna tänts. Roland H var reptilsnabb, chansade smart, och var en värdig vinnare av extralampan i fredagsfinalen.

Rickard Olsson kommenterade ett par gånger att jag verkade frustrerad under finalen. Men det var ingenting emot vad jag var när jag så här med lite distans såg programmet. Då var jag egentligen bara nöjd att få vara med – i TV-fåtöljen ville jag bara vinna. Glöm inte att heja fram mig i fredagsfinalen! Det lär i och för sig inte hjälpa eftersom hela veckan spelas in samma dag. Jag önskar er alla en god natt – själv ska jag nu roa mig med att kolla på House. Sara och Jona är borta och de övriga fyra barnen sover. Det är rätt lugnt att vara fembarnsfar.