Nästa helg är det första advent igen. Advent är en av mina favorithelger. Texterna är ytterst relevanta och adventssångerna, kanske främst psalmerna “Bereden väg för Herran” och “Det susar genom livets strid”, är bland det bästa som har skrivits, alla kategorier. Att predika denna helg är ofta väldigt tacksamt, men nu har jag på mina fem år som pastor predikat på tio olika sätt över adventstemat. Personligen bär det mig nämligen emot att använda samma predikan två gånger.

Här i Östra Ryd har vi först firat gudstjänst i Betaniaförsamlingen på förmiddagen och senare på kvällen haft en sånggudstjänst tillsammans med Svenska Kyrkan på orten, så även i år. Nästa helg ska jag alltså leverera predikan nummer elva och tolv över texterna om Guds/Jesu/Guds rikes ankomst. Har nu börjat processa lite olika tankegångar utifrån det givna temat. Kanske har du något spännande perspektiv som du tycker är värt att lyfta. Jag tar gärna emot tips, så tveka inte att ge mig dem!

Vad jag inte har delat med mig av här på bloggen är att jag sedan augusti är student på halvtid. Jag läser pedagogik med inriktningen lärare i religion och samhällskunskap. Jag kände att jag behövde ett andningshål, där jag fick lite ny input och träffa lite nya människor. Jag har ju jobbat som ensam anställd pastor i fem år, och upplevde mig behöva någon typ av förändring.

Men det är vare sig roligt, givande eller inspirerande att plugga pedagogik – särskilt inte på distans. Dels träffar jag ju inte folk mer än på någon av de sex dagar per termin då vi har föreläsningar, och dels så motsvarar böckerna den inspiration som kan åtnjutas om jag stirrar in i en tapetstruktur en längre stund.

Nu har jag emellertid praktik på en gymnasieskola i närområdet. Det är väldigt roligt att träffa folk, men nu uppstår helt nya logistiska problem med familjen som ska lösas från dag till dag. Dessutom är det rätt så märkligt att göra praktik – det känns snudd på lite muppigt att gå omkring och vara “praktikanten”. Inte minst när jag inte längre är 20 år, utan 33. Särskilt förnedrande blev det när jag i skolans reception blev påtvingad en liten namnskylt, som naturligtvis ingen annan på hela skolan bär, med följande text: “Anton Fagerstedt – Lärarstudent”.

I nuläget har jag svårt att se att jag hänger i med detta halvtidsplugg två och ett halvt år till. Frågan är; gör jag rätt i att hoppa av efter denna termin? Hur ska jag tänka?

Hallå där! Nu har jag hållit er trogna läsare på halster bra länge! Jag kallar er trogna för ni som läser detta måste i sanning betraktas som just det. Det har varit en mycket intensiv höst, där inspirationen inte riktigt räckt till för att leverera något av intresse här på bloggen. Min förhoppning är att på nytt då och då dela lite funderingar här. Hoppas att du vill vara med och bidra med en och annan kommentar om det jag skriver, så att vi kan föra något som i alla fall liknar ett samtal. Hursomhelst; den långa tystnaden i cyberrymden till trots; jag lever och har hälsan!

Det har gått lång tid sedan jag senast uppdaterade bloggen – så är det när vädret är varmt och man ogärna sitter inne. Jag och min familj befinner oss just nu väldigt långt norrut och jag vet inte om jag någonsin varit så här långt upp. Vi är i Älvsbyn, eller närmare bestämt på Arnemarksgården, på ett läger för nysvenskar som hållit på sedan i måndags. Idag, fredag, är sista dagen och jag har hållit i bibelstudierna. Vädret har varit fantastiskt och humöret på de drygt hundra deltagarna har varit på topp.

Här finns människor från drygt tjugo olika länder med många olika språk. Det har varit en enormt berikande erfarenhet att få vara med om detta, och man både fascineras och förfäras över människors berättelser. Naturligtvis grips man av de situationer som tvingat dem att fly från sina hemländer, men det som kanske gör mig ännu mer upprörd är hur omänskligt de asylsökande behandlas av svenska myndigheter. Det finns människor och familjer som väntat i åratal på uppehållstillstånd och fortfarande väntar. Barnen mår dåligt och oroas över att ännu en gång ryckas upp från allt det som är deras liv.

Naturligtvis är jag trött efter alla samtal och nya möten, men samtidigt lycklig över att ha fått vara med om detta. Är också glad över möjligheten att samarbeta med passionerade och engagerade eldsjälar som i flera år drivit detta läger. Fler borde ta tillfället att avsätta en semestervecka på ett läger av detta slag. Jag tror att alla dessa människor i nöd som kommer till vårt land behöver människor som tar sig an dem, knyter relation till dem och blir deras vänner. Här har kristna församlingar, runt om i alla ändar av vårt land dit dessa människor kommer, en fantastisk möjlighet att göra skillnad.

Vi kommer att vara kvar i Norrbotten till på söndag. Jag ska predika i Korskyrkan, Älvsbyn, på söndag. Vi kommer även att passa på att hälsa på några kusiner till mig här och på resan hem genom Norrland mot de hemtrakter som jag älskar så djupt och börjar längta hem till nu. Jag lånar ett uttryck från min sjuåriga son Hugo: “Östra Ryd äger!”

Just nu pågår Torpkonferensen på närkeslätten mellan Kumla och Fjugesta. Som barn var det självklart för mig att tillbringa midsommarveckan på Torp. Det är 125:e året i rad som konferensen arrangeras och man räknar med att den lockar uppemot 15000 besökare. Gudstjänster, seminarier, barnmöten, babysång och konserter är något av vad som erbjuds, men det största dragplåstret tror jag ändå är den mötesplats mellan människor som Torp blir under denna vecka. Jag var där igår, onsdag,  med Elsa och Hugo och deras jämnåriga kusiner. De skötte sig själva, så jag kunde gå omkring på området och göra vad som föll mig in. Jag sammanfattar mina intryck genom följande lista:

ROLIGAST 1: På förmiddagens kalasmöte (för barn) överraskades jag av att min gode vän Fredrik Jonsson på scenen inför ca 500-1000 personer imiterade en apa.

ROLIGAST 2: En av mina goda vänners pappa visade sin underarmstatuering. Den mannen är sannerligen märkt för livet…

BÄST: Att få träffa goda, fina och efterlängtade vänner!

CITATET: Anders Sjöberg på ett semiarium: “Livet är en sexuellt överförbar sjukdom med 100% dödlig utgång.” Han talade om vad ordet “evangelium” står för, och med utgångspunkt i den sanning som citatet ändå ger uttryck för  är det kristna budskapet sannerligen ett evangelium!

RETORIKERN: Pastorn och författaren Runar Eldebo talade vid ett seminarium utifrån sin senaste bok Salt om att vara salt i tillvaron. Han skriver visserligen bra, men han är än bättre att lyssna på. Jag funderar fortfarande på det han sa, vilket är exakt vad han vill med sitt föredrag antar jag.

KLIPPET 1: I bokhandeln stod jag och funderade över om jag äntligen skulle köpa Tommy Wassermans kommentar till Hebréerbrevet. Som av en händelse kommer författaren själv in i butiken och erbjuder mig att följa med till bakluckan på hans bil där jag kan köpa ett exemplar betydligt billigare. Fick den dessutom, i väldigt personliga ordalag, signerad. Tack, Tommy!

KLIPPET 2: Hur är det möjligt att sälja ut så bra böcker så billigt. Ett underkännande till svensk kristenhet att Hauerwas/Willimons bok Sanningen om Gud – det kristna livet och 10 Guds bud fortfarande går att få tag på för 29:-. Köpte ett exemplar till församlingens bibliotek.

GLÄDJEN: Att se mina barn ha roligt tillsammans med sina vänner är den största glädjen och dagens stora behållning.

FRÅGAN: Med risk för att verka gammal och tråkig: varför ska det sjungas så länge innan predikan på kvällsmötet? Klockan gick och jag var tvungen att lämna mitt i Berit Simonssons predikan om uppbrott som dessutom börjat väldigt intressant.

TRADITIONEN: Vädret brukar vara dåligt, i bästa fall “sådär”. Igår var det uppehåll utom någon halvtimme efter lunch. Att sitta i ladan och lyssna på god undervisning samtidigt som regnet smattrar mot plåten gör mig nostalgisk, gripen och fylld av minnen från min barndoms och tonårstids Torpkonferenser. Jag konstaterar att platsen, och framför allt händelser knutna till denna plats, har varit viktiga och i viss mån format den jag är. Men jag konstaterar också att det är en annan tid – jag kan inte i samma utsträckning längre uppskatta företeelsen “kristna konferenser”. Efter en dag åker jag gärna hem!

Idag sitter jag med en massa administrativa sysslor och finner mig själv längta efter semestern. “Men det är långt härifrån till dit” som gubben sa när han pekade på månen.

Ikväll ska jag till Linköping och planera ett läger för åldern 7-13 på Östgötagården i augusti. I ett svagt ögonblick – i tron att det skulle vara ett litet läger med ca 35 barn från tre församlingar – tog jag på mig uppgiften att vara lägerchef. Nu har åtta församlingar visat intresse och prognosen pekar mot drygt 70 barn. Med min ringa erfarenhet av lägerchefsskap är det bara att hoppas det hela förlöper fint. Jag förlitar mig helt på den myckna rutinen bland de övriga i ledarstaben. Hoppas också att många frågetecken ska vara uträtade efter kvällens träff.

Semestern då? Jo, vecka 28-30 och 32-33 har jag semester. I det första blocket åker vi på en tripp till Norrland. Vecka 29 har jag lovat att ta hand om undervisningen på en lägervecka för nysvenskar på Arnemarksgården mellan Piteå och Älvsbyn. Som familj ser vi det som ett privilegium att få vara med om denna vecka och möta nya människor och kulturer. När det gäller undervisningen är det en spännande utmaning som jag samtidigt bävar en hel del inför. Det är en helt ny åhörarskara för mig, och jag vet inte riktigt ännu vad jag ska undervisa om. Kanske gör jag någon variant på Berättelsen som jag använt som kurs här, eller så tar jag fyra pass från bergspredikan. Under resan upp och ner hoppas vi kunna njuta av vad Sverige har att erbjuda. Vi funderar faktiskt på att bo några nätter i tält. Kanske lite dumt?

Glad pingst hela världen! Själv ska jag fira genom att fira gudstjänst tillsammans med den församling jag är en del av. Jag ska dessutom predika pingstens budskap om att den Helige Ande – Guds egen närvaro – är utgjuten och tillgänglig. Pingsten är en stor helg – det är nämligen på ett sätt den kristna församlingens födelsedag. Genom Anden får församlingen kraft och mod att leva och vara i det som är hennes enda existensberättigande: att i världen vittna om att Jesus är uppstånden och visa vad det innebär för vårt sätt att leva och relatera till varandra. I pingstens händelse drog en missionsrörelse igång som alltsedan dess varit verksam i världen. Idag vill jag utmana oss att ta emot helig Ande och bli en del i den missionsrörelsen.

Början av juni är alltid en intensiv tid för de allra flesta. I vår familj är detta ännu mer påtagligt. Inom loppet av tretton dagar fyller fyra av våra fem barn år och ger ytterligare bränsle åt livstempot bland föräldramöten, skolavslutningar och annat som hör till årstiden.

Idag, fredag, ägnar jag mig dock åt söndagens predikan. Under fem söndagar i sommar har jag bestämt mig för att predika utifrån de fem områden som adresseras i Evangeliska Frikyrkans (EFKs) strategi för sverigearbetet det närmaste decenniet. Det är en väl formulerad skrift som, precis som allt annat som publiceras i Örebro, riskerar att hamna i någon mapp för att sedan förpassas till glömskans domäner. Just denna är dock så bra till sitt  innehåll att jag anser den värd att uppmärksamma.

På söndag ska jag predika om vikten av att förkunna Jesus som unik. Som kyrka tappar vi, anser jag, helt vårt existensberättigande om vi inte förkunnar evangeliet om att Jesus Kristus är uppstånden och därmed världens rättmätige Herre och frälsare. I en tid och kultur av religionspluralism görs det ofta gällande att det är intolerant och trångsynt att göra exklusiva anspråk (skrev om detta här). Samtidigt som Sverige förändrats har debattklimatet inte gjort det – vi hanterar inte mer än en åsikt i taget och den svenska enhetskulturen gör sig fortfarande gällande i TV-soffor, debattprogram och i det mediala klimatet överhuvudtaget.

Den första kristna församlingen växte fram i en pluralistisk miljö som på många sätt liknar dagens Sverige. I valet mellan att tona ner det kristna evangeliets anspråk för att inte stöta sig med omgivningen, eller att på olika och kreativa sätt förtydliga det unika med budskapet om Jesus valde man det senare. Med utgångspunkt i Kolosserbrevets första kapitel kommer jag på söndag att försöka tala om vad som gör evangeliet om Jesus unikt med hjälp av tre punkter; 1) Vi är inte frälsta för att vi är religiösa. 2) Vi är inte frälsta för att vi är kristna. 3) Vi är kristna för att vi är frälsta.

När kristen tro blir en religion med dogmer och normer som grund är den lika oduglig som alla andra åskådningar om sakernas tillstånd. Den kristna tron är istället förmedlingen av goda nyheter; Jesus är uppstånden och den nya skapelsen har segrat över ondska, våld och död.  Att leva i ljuset av Jesus-händelsen i vilken världen är frälst/befriad/upprättad är att vara kristen. Vi är befriade från ett liv i ett religiöst sökande efter att duga inför något okänt som vi kallar gud, till ett liv inför den barmhärtige Gud som handlat genom och gestaltats i denne Jesus. Därför är Jesus unik.

Få helger under året har varit så intensiva som den nyss gångna. I fredags kväll åkte jag och några ledarkollegor på en dygnshajk med fjorton barn i mellanstadieåldern. Vi hade enormt roligt och jag tror att alla deltagarna var nöjda. Väl hemma på lördagseftermiddagen var det bara att ladda upp för nästa begivenhet. På söndagen hade vi avslutning för alla barngrupper i kyrkan följt av traktorutflykt till skogen. Också detta blev, enligt min bedömning, väldigt lyckat. Det är väldigt roligt att hela församlingen – oavsett ålder – sluter upp och är med på sådana tillställningar. Jag konstaterar att Betaniförsamlingen i Östra Ryd måste vara en av världens bästa församlingar att vara barn i – de blir sedda, uppmärksammade, uppmuntrade och bekräftade av långt fler än föräldrar och släktingar. På söndagen fyllde även Hugo, vårt andra barn i ordningen, sju år. Han skulle ju naturligtvis ha kalas, så väl hemma från traktorutflykten kom nio kompisar i samma ålder hem till oss. Jag var trött framåt söndagskvällen. Imorgon (onsdag) fyller dessutom Elsa, vårt största barn, nio (!) år.

I dagarna kommer ett nytt Betaniablad ut, och min vana trogen släpper jag min stående krönika först här på bloggen (denna gång en hel vecka innan tryckning). Det är ruggigt svårt att på beställning skriva något vettigt. Detta får duga den här gången:

”UNDERBART ÄR KORT”

- Åtminstone än så länge

Jag misstänker att jag inte är den ende som längtat efter sommaren. Efter en vinter som varit längre och kallare än vanligt är värmen och grönskan mer välkommen än någonsin. Visa av erfarenhet vet vi dock att det är som bl.a. Magnus Uggla sjunger: ”Underbart är kort”. Även Tomas Ledin konstaterar ju detta mer explicit om själva sommaren i sin söndersjungna låt Sommaren är kort. I skrivande stund, i slutet av maj, konstaterar jag t.ex. att den vackra häggmispeln som omger vår tomt redan blommat över. Som sagt; underbart är kort, alldeles för kort. Låt oss därför passa på att njuta av allt det vackra medan vi fortfarande är mitt i det. Få har lyckats att beskriva sommarens skönhet med samma pregnans som Carl David af Wirsén i psalm 201:

En vänlig grönskas rika dräkt

har smyckat dal och ängar.

Nu smeker vindens ljumma fläkt

de fagra örtesängar,

och solens ljus och lundens sus

och vågens sorl bland viden förkunna sommartiden.

Jag tror att skapelsens under kan ses som ett förebud om en ny skapelse och en ljus framtid. Livets spirande i form av blomstrens prakt och lövens grönska pekar mot en ny tillvaro bortom allt det som är förgängligt. I den tillvaron är det tillstånd som vi kallar ”underbart” inte ett kort övergående ”hallelujah moment”, utan ett rådande tillstånd där allt i skapelsen är i harmoni. Påskdagens tomma grav, vars faktum hela det kristna hoppet bärs upp av, vittnar om att den nya skapelsen bortom död och förruttnelse redan är en närvarande verklighet. Att vittna om detta hopp – att genom ord berätta, och genom handling visa, att graven var tom – är den kristna kyrkans viktigaste uppgift. Det finns en tillvaro – en evig sommar – som genom Guds kärlek redan är föreberedd. Wirsén avslutar den nyss citerade psalmen med att försöka sätta ord på det hoppet:

Då må förblekna sommarns glans

och vissna allt fåfängligt;

min vän är min och jag är hans,

vårt band är oförgängligt.

I paradis han huld och vis,

mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera.

Välkommen till de samlingar som annonseras i detta blad! Min bön är att dessa ska nära vårt hopp och hjälpa oss att ge hoppet vidare. Passa på och njut av sommaren; glöm inte att den (ännu) är kort.

Igår var jag på Bjärka-Säby tillsammans med ett antal pastorskollegor inom Evangeliska Frikyrkan (EFK) i Östergötland. Vi brukar träffas med jämna mellanrum för att samtala, be och äta tillsammans. I vanlig ordning var det en mycket trevlig dag. Igår var Öyvind Tholvsen från EFKs sverigekontor med och bidrog till ytterligare trivsel och glädje. Den blonde och gladlynte norrmannen var där för att tillsammans med oss gå igenom hur vi ska hantera vigslar och bröllop inom vårt sammanhang när vi lämnat tillbaka vår juridiska vigselrätt till staten, vilket sker vid årsskiftet. Att vi avsagt oss den juridiska vigselrätten tycker jag är en god och önskvärd utveckling av flera skäl:

För det första är det mycket olyckligt att vi som kyrka ägnar oss åt myndighetsutövning. I ett pluralistiskt samhälle ska naturligtvis all myndighetsutövning vara religiöst neutral och förbehållen de samhälleliga institutionerna. Inga kyrkor, samfund, organisationer eller föreningar ska ha möjlighet att agera som myndighetsutövare. När EFK tar detta steg gör vi det utifrån den uppfattningen, och med en inneboende önskan att andra kyrkor och samfund gör likadant. Denna inställning stämmer också bra med vårt frikyrkliga arv där man betonat bodelningen mellan stat och kyrka och därmed röjt väg för religionsfrihet och pluralism.

När vi som vigselförrättare nu ändå är myndighetsutövare är det, för det andra, en mycket märklig ordning att vi kan neka till att viga par som vill gifta sig i juridisk mening. Har vi rätt att agera som myndighetsutövare borde vi också ha plikten att betjäna alla som enligt lag har rätt att vigas. Hittills har jag aldrig nekat någon som velat att jag vigt dem, men det skulle kunna uppstå situationer där jag av pastorala skäl inte skulle vilja viga. Den möjligheten borde jag, om jag nu har juridisk vigselrätt, inte ha.

För det tredje är det, utifrån hur bröllop och vigslar kommit att praktiseras inom kyrkan idag, dags att återupptäcka och fördjupa vår syn på vad vigsel, bröllop och äktenskap är utifrån en kristen syn. Vi kommer att fortsätta viga och välsigna par med stor glädje och frimodighet. Vi menar också att gudstjänsten är en självklar del i äktenskapets ingående. Först ordnar man juridiken i kommunhuset, och sedan har man en gudstjänst i församlingens mitt. Där fördjupas och kompletteras äktenskapets ingående med bl.a. löften inför Gud och församlingen. Min förhoppning är att den nya ordningen ökar medvetenheten och reflektionen kring vad äktenskap och vigsel är och framför allt vad församlingen har för plats i äktenskapets ingående och i vår vardag. Den stora utmaningen vi står inför är att kommunicera denna nya ordning till par som står i beredskap att gifta sig de närmaste åren. Att lyckas med att visa att vigselgudstjänsten i församlingen är en självklar del av att bli gift, trots att pastorn inte har juridisk vigselrätt. Hon/han har dock vigselrätt i den bemärkelsen att hon/han har fått församlingens förtroende att viga och vägleda par inför livet tillsammans.

Fråga gärna om detta eller kom med synpunkter, så för vi ett samtal i kommentarfältet (eller öga mot öga)!