Dopet är, som jag skrev på bloggen 29/11, inträdet i en ny gemenskap. När vi döptes blev vi upptagna i ett nytt folk där gamla kategoriseringar och klyftor baserade på kön, etnicitet, social ställning, efternamn, yrke o.s.v. inte längre råder. Ett dop utan konkreta sociala konsekvenser är ett dåligt dop. Dopet innebär dock ännu mer. Ytterligare en aspekt av dopet är dopet in i tjänst. Innan Jesus inledde sin tjänst lät han döpa sig. I samband med dopet sänkte sig Anden ner över honom. Alla evangelieförfattarna tar sin utgångspunkt i Jesu dop innan de börjar berätta om vad Jesus gjorde och lärde. Andens utrustning till tjänst hänger intimt samman med det kristna dopet till Kristus.

Detta är något helt unikt för den kristna församlingen; Alla som döpts är Guds tjänare i världen. Petrus skriver att “…ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.” Att vara döpt är att vara präst i världen. Kort och gott innebär det att sprida Guds härlighet i världen. I de flesta religioner (inkl. många former av kristendom) är det inte så. Där har man ofta någon som är utsedd att hålla på med “det religiösa”, någon typ av expert som man tänker sig står lite närmare Gud än alla andra. Denna expert måste därför finnas med vid vissa ceremonier (typ födelse, vigsel, begravning) för att ceremonin ska vara “godkänd”. Så fungerar de flesta religioner där det finns “heliga (oftast) män” som shamaner, imamer, munkar eller medicinmän som förrättar dessa ceremonier. Svenska kyrkan är ju ett närliggande exempel på denna typ av religionsutövning där man kallar en person för präst. Prästen måste vara med vid nattvard, prästen måste döpa, prästen måste hälla jord på kistan etc. Prästen är garanten för Guds närvaro.

Häromveckan när jag höll i en barnvälsignelse uttryckte någon (förmodligen tänkt som en komplimang) att jag påminde om babianen och medicinmannen Rafiki i Lejonkugen när han höll upp Simba i en ceremoni. Personen satte omedvetet fingret på exakt det problem jag vill skriva om här. Har pastorn blivit religiös expert i likhet med ovan nämnda exempel från andra religioner? Frikyrkan i Sverige växte fram som en protest mot bl.a. folkkyrkans fixering vid prästen och man betonade det s.k. “allmänna prästerskapet” med hänvisning till texter som den ovan citerade. Ingen döpt är mer expert än någon annan! Alla är utrustade med Anden och kan fungera som Guds språkrör i den kristna gemenskapen! Prästen har inte monopol på sanningen! Därför kom man i dessa frikyrkor inte att kalla sina predikanter och ledare för präster. Pastorn, som vi som arbetar i församlingar ofta kallas, är tänkta att utrusta prästerna (d.v.s. alla döpta) varav pastorn också är en del. Jag är dock rädd att medvetenheten om detta håller på att gå förlorad. I många läger är det väldigt viktigt att det är just pastorn som gör vissa saker. Det betyder tydligen mer när pastorn hälsar på än när det “bara” är en församlingsmedlem. Det betyder mycket att pastorn är med på alla möjliga aktiviteter och håller andakter eller bara visar sig, för då blir det mer tyngd åt det hela. Pastorn har för många blivit just det som den döpta gemenskapen egentligen är! Jag anser att vi måste uppgradera det allmänna prästadömet!  Tyvärr verkar det som att anställda pastorer i det allmänna medvetandet får rollen av att vara “religionsexperten”, d.v.s. en person som mer än andra har svaren, och med sin närvaro garanterar Guds sanktion över saker och ting.  Därför måste vi påminnas om denna aspekt av vårt dop: i dopet har vi alla blivit Guds tjänare, och ingen är det mer än någon annan. Vi har bara en förmedlare av Gud och det är Jesus. Låt oss inte ställa ytterligare en präst mellan de döpta och Jesus! Då passiviserar vi bara alla de som döpts till tjänst i våra församlingar. Ett stort problem kan vara att alltför många pastorer egentligen trivs ganska bra med den utvecklingen, eftersom det ger status och legitimitet åt yrket… 

Babianen Rafiki i filmen Lejonkungen är den perfekta bilden på religiös expert. Är pastorn på väg ditåt?