Igår hade jag den stora förmånen att träffa två vänner som ska gifta sig med varandra. Vi samtalade en hel del om äktenskapets innebörd, förväntningar inför livet som gifta, och förhållandet mellan äktenskap och församling.

Som kristna är vi församling även på våra arbeten, på gymmet och t.o.m. i våra egna hem. Det är en församlingsangelägenhet hur vi uppfostrar våra barn, det är en församlingsangelägenhet hur vi sköter vårt jobb och det är en församlingsangelägenhet hur vi lever ihop som äkta makar. Församlingen är nämligen Kristi kropp, och om en lem lider, lider alla.  Det finns ingenting som vi kan reducera till “privata” problem. Tyvärr är vi som kristna alltför präglade av en individualiserad kultur och vi gör en uppdelning av livet där vissa saker hör till det kristna livet (typ det som händer i en bestämd byggnad mellan vissa klockslag),  det privata livet (typ familjeangelägenheter, barnuppfostran, konsumtion), det offentliga livet, arbetslivet o.s.v. Istället för att låta det kristna livet vara den gemensamma nämnaren och sammanhållande kittet för hela livet, tenderar vi att göra det till en sektor bland många.

Våra äktenskap är ett typiskt exempel på detta; Ingen ska lägga sig i, utan det är “privat”. Här utmanas den kristna församlingen att vara annorlunda.  Hela församlingsidén bygger på att vi inte klarar av livet på egen hand – inte ens våra äktenskap. En stor poäng med vigselgudstjänsten är att vi vigs i den kristna gemenskapen. Genom att göra det där visar jag att mitt/vårt liv hänger ihop. Jag lever inte för mig själv, utan hur jag lever påverkar också den kristna gemenskap jag tillhör. I livsnära gemenskap med andra utmanas vi att leva så pass öppet så att vi kan få hjälp när problem uppstår i vårt äktenskap (inte om de uppstår).  Som en effekt av privatiseringen och att vi inte lever så nära varandra som vi borde har äktenskapet – inte minst inom frikyrkan – också kommit att idealiseras. Problem i äktenskapet har i det allmänna medvetandet kommit att betraktas som onaturligt, samtidigt som alla (tro jag) har erfarenhet av problem. Detta blir i sin tur en grogrund för skam och skuld. Eftersom alla andra verkar vara så lyckliga så kan man ju inte visa att man har problem, för då är det ju något fel på oss. När då väl konflikten blir synlig utåt ställs alla inför fullbordat faktum – problemen har växt till ett så stort berg att skilsmässa är enda vägen. Något som från början kanske varit helt onödigt om församlingen fungerade som den skulle. En kristen gemenskap som byggt upp en kultur som gör det svårt att blotta sina problem och bekymmer i äktenskapet har misslyckats kapitalt och behöver omvändas; från privatisering och idealisering av äktenskapet till sårbarhet, ärlighet och sann gemenskap (inte en trevlig gemenskap där alla måste verka glada)! När skilsmässan sker är det nödvändigtvis inte i första hand det enskilda parets misslyckande (vilka ofta dock ensidigt lastas för den) – det kan i lika hög grad vara församlingens misslyckande! Vad tycker och tänker du kring detta?