Om äktenskap och privatiseringens och idealiseringens surdeg
Igår hade jag den stora förmånen att träffa två vänner som ska gifta sig med varandra. Vi samtalade en hel del om äktenskapets innebörd, förväntningar inför livet som gifta, och förhållandet mellan äktenskap och församling.
Som kristna är vi församling även på våra arbeten, på gymmet och t.o.m. i våra egna hem. Det är en församlingsangelägenhet hur vi uppfostrar våra barn, det är en församlingsangelägenhet hur vi sköter vårt jobb och det är en församlingsangelägenhet hur vi lever ihop som äkta makar. Församlingen är nämligen Kristi kropp, och om en lem lider, lider alla. Det finns ingenting som vi kan reducera till “privata” problem. Tyvärr är vi som kristna alltför präglade av en individualiserad kultur och vi gör en uppdelning av livet där vissa saker hör till det kristna livet (typ det som händer i en bestämd byggnad mellan vissa klockslag), det privata livet (typ familjeangelägenheter, barnuppfostran, konsumtion), det offentliga livet, arbetslivet o.s.v. Istället för att låta det kristna livet vara den gemensamma nämnaren och sammanhållande kittet för hela livet, tenderar vi att göra det till en sektor bland många.
Våra äktenskap är ett typiskt exempel på detta; Ingen ska lägga sig i, utan det är “privat”. Här utmanas den kristna församlingen att vara annorlunda. Hela församlingsidén bygger på att vi inte klarar av livet på egen hand – inte ens våra äktenskap. En stor poäng med vigselgudstjänsten är att vi vigs i den kristna gemenskapen. Genom att göra det där visar jag att mitt/vårt liv hänger ihop. Jag lever inte för mig själv, utan hur jag lever påverkar också den kristna gemenskap jag tillhör. I livsnära gemenskap med andra utmanas vi att leva så pass öppet så att vi kan få hjälp när problem uppstår i vårt äktenskap (inte om de uppstår). Som en effekt av privatiseringen och att vi inte lever så nära varandra som vi borde har äktenskapet – inte minst inom frikyrkan – också kommit att idealiseras. Problem i äktenskapet har i det allmänna medvetandet kommit att betraktas som onaturligt, samtidigt som alla (tro jag) har erfarenhet av problem. Detta blir i sin tur en grogrund för skam och skuld. Eftersom alla andra verkar vara så lyckliga så kan man ju inte visa att man har problem, för då är det ju något fel på oss. När då väl konflikten blir synlig utåt ställs alla inför fullbordat faktum – problemen har växt till ett så stort berg att skilsmässa är enda vägen. Något som från början kanske varit helt onödigt om församlingen fungerade som den skulle. En kristen gemenskap som byggt upp en kultur som gör det svårt att blotta sina problem och bekymmer i äktenskapet har misslyckats kapitalt och behöver omvändas; från privatisering och idealisering av äktenskapet till sårbarhet, ärlighet och sann gemenskap (inte en trevlig gemenskap där alla måste verka glada)! När skilsmässan sker är det nödvändigtvis inte i första hand det enskilda parets misslyckande (vilka ofta dock ensidigt lastas för den) – det kan i lika hög grad vara församlingens misslyckande! Vad tycker och tänker du kring detta?
Uncategorized | Anton | 12 December, 2008
Hej Anton! Kloka ord om äktenskapet och det vore väl fint om hela församlingen kunde vara behjälplig vid problem. Kanske är det inte så lätt i större församlingar där människor kanske inte har möjlighet till den nära relation som krävs för att kunna vara öppen om sitt liv. Tror det går bättre med öppenhet iden lilla gruppen i församlingen där personliga frågor kan delas. Ska bli intressant att följa övriga inlägg på din sida. Ha det gott och hälsa familjen. Lena
Lena!
Välkommen till “Anton slår an ton”. Kul att du skriver. Du har helt rätt. Naturligtvis är inte min tanke att HELA den stora församlingen ska älta problematiken. Men det måste finnas forum (t.ex. den lilla gemenskapen som du nämner) där det finns möjlighet att vara livsnära och sårbar. Den lilla gruppen är ju också “församlingen”. Det går inte att vara livsnära med hundra personer samtidigt, men med tio kanske det är lättare.
Hej Anton! Det glädjer mig att vi är på samma linje!! och fortsätt med bloggandet så länge det är roligt. Något är alltid ämnat för någon säger jag som tror på handledning från vår fader. Ha en välsignad helg./Lena
Hej Anton!
Det är med stort nöje som jag läser din blogg. Måste dock erkänna att jag ej fått upp ögonen för din sida förrän idag… Kanske för att jag fick kännedom om den först nu när jag själv befinner mig i sveriges metropol – Östra Ryd!
Angående surdegen… Eftersom jag ej själv har drabbats av äktenskapets löften, så ska jag nog ej ge mig in i den diskussionen, men, privatiseringen och idealiseringen har jag erfarenhet av så nu kommer lite tankar från mig:
Visst är det så att vi [läs: kristna] splittar upp livet, privatliv och offentlighetens glatta yta, likväl som dom andra [Läs: Icke kristna] gör. Vi talar mycket sällan med varandra, utanför familjen, om livets snåriga och ibland törniga liv. Visst kan vi sträcka oss till att berätta för varandra om vissa svårigheter såsom om vi har det körigt på jobbet, om chefen är knäpp, om barnen är sjuka, om man är förkyld eller dyl, i övrigt är livet bara bra. Jag har funderat många gånger över varför och vad det är som hindrar oss att dela lite djupare saker med varandra. Kanske är det så att vi inte vill visa oss sårbara inför varandra och blotta våra egna brister. Eller som du skrev “Eftersom alla andra verkar vara så lyckliga så kan man ju inte visa att man har problem,” Jag tror att vi innerst inne vet att vi alla har olika saker vi brottas med, så varför kan vi inte bara lägga ner vår finafrikyrkligamåbrafasad? Någon måste bryta mönstret… är denna någon du?
Jag ska berätta en sann historia som jag upplevt: För ca 1½ år sedan drabbades min församling av ett fruktansvärt bud. En ung man (i min ålder) hade tagit livet av sig. Detta kom som en stor chock. Ingen i församlingen (ca 450 medlemmar) hade vetat om att han hade mått dåligt, så dåligt att han inte orkade med att leva vidare. Detta fick mig att börja tänka och diskutera med mina vänner. Min stora fråga var: Hade min glättiga jargong och finafrikyrkligamåbrafasad bidragit till denna unga mans tystnad och så småningom hans död? Jag kom fram till att jag var medskyldig på så sätt att jag hade närt ett sådant “må-bra beteende”
Vi har ett ansvar för varandra, alla olika personligheter och måenden måste få plats i församlingen och vi måste våga vara ärliga och förtroliga med varandra kontinuerligt. Kanske är det så att vi måste börja med oss själva, för det är ju bara sig själv som man kan förändra. Våga vara rak, ärlig och förtrolig i den lilla gruppen, exempelvis cellgruppen. Våga blotta lite av dig själv och du ska se att andra i din omgivning oxå så småningom börjar vara förtroliga och medmänskligheten blomma. Kanske blir då idealbilden annorlunda och de privata gränserna mindre rigida.
Det var allt för mig denna gång! Varma hälsningar Mi
Hej Mi och välkommen till “Anton slår an ton”!
Jag delar helt och hållet dina tankar kring detta. En jobbig men tyvärr mycket relevant fråga som du ställer. Hur påverkar jag människors vilja/ovilja att vara öppna, ärliga och sårbara. Tack för kloka och tänkvärda rader!
//Anton