Sitter just nu hos min syster i Rinkeby. Klockan är strax efter 20:00, det är fredag och de andra tittar på Let’s dance. “De andra” är min syster Noomi, Sara, Elsa och Jona. Vi åkte upp hit under eftermiddagen med anledning av att vi ska på 60-årsfest imorgon. Saras moster fyller år och vi passar alltså på att hälsa på Noomi. Just nu dansar Carl-Jan Grankvist till Jerry Williams hit “I can jive” – en märklig syn som jag måste se färdigt…

Så. Vi har alltså lämnat tre barn hemma. Vi har lämnat Hugo hos sin nära vän och vapendragare Felix. Maja och Amos har vi lämnat hos min faster Elisabet. Fantastiskt skönt att bara vara iväg med två barn, men vi åker hem redan imorgon eftersom jag jobbar i helgen. På söndag ska det predikas igen.

Predikan är den sista i serien jag hållit på med sedan augusti då jag gått igenom Jesus bergspredikan. Jesus avslutar hela sitt tal med att lyfta fram två typer; “den kloke” och “dåren”. “Den kloke” har enligt Jesus hört “dessa mina ord och handlar efter dem”. “Dåren” har också hört Jesus ord men väljer att inte handla efter dem. Den kloke jämställs med en man som bygger sitt hus på fast berggrund, och dåren med en man som bygger sitt hus på lös sand. 

När jag då verkligen läser vad Jesus just sagt - och därmed syftar på när han säger “dessa mina ord” - konstaterar jag att det är väldigt mycket sand under min byggnation. Tyvärr ursäktar och motiverar vi ofta vår ovilja att lyda Jesus med hänvisning till nåden – “ja ja, allt är ju i alla fall nåd”. Denna förvanskning av nåden kallas av Dietrich Bonhoeffer för “billig nåd”. Men nåden är inte nåd från omvändelse och efterföljelse, utan till omvändelse och efterföljelse. Nåden är ju att vi trots svårigheter och vår kantiga vandring, ändå hela tiden erbjuds att följa Jesus. Att vi när vi faller – inte om vi faller – erbjuds en hand som drar oss upp och fortsätter leda våra steg.

När jag börjar använda nåden som ursäkt för min ovilja att lyda bergspredikan (läs gärna Matteus 5-7) misstar jag mig grovt. Då är jag just den dåre som Jesus beskriver och som inte reser sig och går vidare: “Den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand” (Matt 7:26)

Där någonstans landar söndagens predikan. Det är samtalsgudstjänst och jag hoppas att det blir bra samtal utifrån detta. VÄLKOMMEN till Betania, Östra Ryd 10:00 på söndag och delta i detta samtal! Då har jag också kommit hem från vår stressade och kalla huvudstad. Eller som Orup en gång skaldade; “Och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt”.

En gång per kvartal kommer ett nytt programblad under namnet “Betaniabladet” ut till hushållen i Östra Ryd. En av mina uppgifter är att skriva en sida i detta blad under den välbekanta rubriken ”Anton slår an ton”. Så här blev det den här gången. Kommentera gärna:

ALLA VÄGAR BÄR TILL ROM, ELLER?

- Om öppenhet och tolerans

Sverige av idag är ett mångkulturellt samhälle. När vi idag talar om begreppet ”svenskt” så är det inte längre självklart vad som menas. En sak som definitivt inte längre är självklart ”svenskt” – även om många vill hävda det – är att Sverige skulle vara ett ”kristet” land. Att vara ”svensk” är inte längre synonymt med att vara medlem i Svenska Kyrkan. Det Lutherska enhetskulturen är sedan länge bruten, vilket bl.a. frikyrkorörelsernas framväxt på 1800-talet banade väg för. Nu lever vi i ett samhälle där olika livsåskådningar och politiska ”-ismer” ska leva sida vid sida. Staten ska inte längre förknippas eller favorisera någon särskild ideologi eller trossamfund, vilket är helt i linje med en frikyrklig syn på förhållandet stat – kyrka.

Som en följd av denna samhällsutveckling är det många som anser att den kristna kyrkan ska vara mer ”öppen” och ”tolerant”. Så långt är ju allt gott och väl, men vägen till öppenhet och tolerans anses ofta gå genom att man förändrar sin tro till en mer s.k. ödmjuk hållning. Man menar att när vi nu ser alla dessa goda människor, som är så seriösa i sin tro och religiösa utövning, måste vi erkänna att deras tro också är rätt. Egentligen tror vi ju alla samma sak, och alla religioner är ett uttryck för samma sökande efter en oåtkomlig yttersta gudomlig verklighet. Liksom blinda män som känner på en elefant och beskriver varsin del, beskriver de olika religionerna sanningar om samma verklighet. Poängen tycks dock vara att ingen kan ha hela sanningen.

Detta låter ju kanske både respektfullt, tolerant och ödmjukt. Tanken är att man genom detta synsätt ska lösa, den i deras ögon skenbara, konflikten mellan olika livsåskådningar. Men problemet är att man löser ingenting med detta synsätt. Man lägger bara till ytterligare ett alternativ bland de övriga. Om man tycker att olika religioner är intoleranta och högmodiga när dessa säger sig ha hela sanningen, är man ju inte bättre själv. Om ingen annan kan ha hela sanningen, hur kommer det sig att förespråkare av detta synsätt kan se ”hela elefanten”? Man sätter sig själv i en position som man säger sig att ingen annan kan ha. Dessutom måste man göra om religionerna för att få dem att gå ihop. Om alla religioner har ”samma mål” så kan inte t.ex. buddhismens syn på frälsningen som ”ett utslocknande” och de kristnas frälsning som ”evigt liv” vara sant samtidigt. Det är både respektlöst, felaktigt och intolerant mot religionerna att hävda att allt är samma sak – alla vägar bär inte till Rom eftersom alla inte vill dit.

Öppenhet och tolerans nås inte genom att tona ner sina övertygelser. Det handlar inte om övertygelser utan om attityd. Naturligtvis kan man möta människor med respekt och förståelse utan att man för den skull håller med varandra. Jesus, som i sin person utgör den kristna trons centrum, är ett tydligt exempel på det. Han vände inte kappan efter vinden, utan var tydlig med sina övertygelser ända in i döden utan att själv falla hän åt hat och förakt. Om denne Jesus är trons centrum kanske tydlighet t.o.m. är en förutsättning för den öppenhet och tolerans som vi eftersträvar. Tydlighet om att Jesus är den person som kyrkan är satt att följa och reflektera. Det kan vi nog bara bli bättre på.

Bilden ovan på den avgående/sparkade tränaren Mats Jingblad är talande för IFK Norrköpings 2008. I fjol var nämligen mitt älskade IFK allsvenskans i särklass sämsta lag. Men nu lägger vi det gamla bakom oss och sträcker oss mot ett nytt år i Superettan. Med nya tränarduon Göran Bergort och Stefan Hellberg vid rodret finns stora förutsättningar för att det kan bli väldigt bra. Stora delar av laget från ifjol och succésäsongen -07 är intakt.  Idag har laget spelat sin första match mot ett hyfsat motstånd. Seriekonkurrenten Sirius besegrades med 1-0. Första halvlek var tydligen en sömnig historia enligt NT:s nätupplaga, men i andra bytte IFK in Bamberg och Blomberg (!), vilket ledde till ett starkt spelövertag. Ett övertag som sedan resulterade i att f.d. högerbacken Rönneklev som flyttats upp på mittfältet nätade för IFK. Nu börjar marschen mot det trettonde SM-guldet. 2010 vore ju ett passande år…

Klicka på länken och återupplev senaste tillfället det begav sig: http://www.youtube.com/watch?v=LkinKwgkS_Q

Heja kamrater för IFK! Hedra dess färger vita och blå! Stjärnan ska lysa högst överallt, ty det har våran kapten befallt!

I Sverige har vi en abortlagstiftning där gravida kvinnor har rätt till abort upp till fostrets artonde vecka. Hon ska inte behöva redogöra för något motiv till aborten, utan beslutet är hennes. Jag anser att den lagstiftningen är märklig – snudd på horribel - då det är väldigt vanskligt att sätta en definitiv gräns när cellklump förvandlas till människa. Men nu ser lagen ut som den gör, och det politiska etablissemanget och de flesta mediala rösterna verkar vara anhängare av denna lag.

Häromdagen var en av huvudnyheterna att en kvinna i Eskilstuna gjort två aborter av skälet att hon inte ville ha fler döttrar. Hon hade genom ultraljud tagit reda på barnens kön och därefter beställt tid till abort. Nu har utredningar satts igång för att begränsa lagstiftningen om rätt till abort eftersom skälet inte var “politiskt korrekt”.

Att man väljer att göra abort p.g.a. fostrets kön är tydligen inte ok – åtminstone inte om man råkar berätta det. Men att göra abort p.g.a. taskig tajming, karriärsbegränsning eller annat är fortfarande helt i sin ordning. Men nu handlade det plötsligt om kön, och frågan om likvärdighet mellan könen. Helt plötsligt står två politiskt korrekta intressen mot varandra, och en del ropar nu på begränsningar i aborträtten. Men det märkliga är hur detta uppstått. Problemet verkar inte vara avlägsnandet av fostret i sig - det är fortfarande en hyperviktig rättighet. Problemet utgörs av att man gör skillnad på kön hos det som man fortfarande vill betrakta som en cellklump. Om bara kvinnan i Eskilstuna sagt att hon inte tyckte att det passade just nu, att hon inte ville ha fler barn eller att hon ville ut i förvärvsarbete istället för att gå hemma skulle ingen ha reagerat eftersom det då varit kvinnans ensak. 

Jag välkomnar en ny diskussion om abortlagstiftningen. Vilka motiv är inte etiskt försvarbara skäl till abort, för de skälen verkar ju uppenbarligen finnas? Men diskussionen måste också utvidgas till att handla om aborten i sig – inte bara om motiven bakom. När börjar livet? När blir cellklumpen människa?  Hur kan vi få ner aborttalen och oönskade graviditeter? Vad tycker du om detta?

Så är det måndag igen och ännu en helg är till ända.  Den stora begivenheten denna helg var så klart Daniel och Angelicas bröllop i Å kyrka. Jag hade uppgiften att förrätta vigseln dememellan och det gick planenligt, d.v.s. jag sa rätt namn och de svarade “ja” på de obligatoriska frågorna. Jag höll emellertid på att tappa fattningen – eller åtminstone förmågan till att vara seriös – när brudgummen tagit på sig en peruk som han bar gången fram till altaret.

Sedan bar det av på en traditionell bröllopsfest i Häradshammars bygdegård med väldigt god mat. Det är alltid lite spänt innan festen eftersom man aldrig vet bredvid vilka man hamnar. Eftersom Sara och jag är väldigt rutinerade bröllopsgäster vet vi att placeringen är helt avgörande för om man kommer att ha trevligt eller inte. Vi satt perfekt! Sällskapet i form av Stefan, Cissi, Björn, Tessan, Therese, Jörgen m.fl. var lättsamt, trevligt och otvunget. När dessutom min gode vän Viktor bjöd på en fantastisk imitation av dragspelskungen Roland Cedermark från scenen kändes kvällen fulländad.

(Å kyrka där vigseln hölls)

(Kolla in brudgummens hårsvall)

(Efter vigseln var det stiliga brudparet ett lättat par)

“Rakel gråter över sina barn. Hagar över sina. Borde inte vi som svensk kristenhet gråta tillsammans med båda. Och ägna mer tid åt att fundera på Jesusorden om ‘vad helst ni har gjort mot en av dessa mina minsta…’ snarare än hur Gamla testamentets stora profetior ska tolkas i relation till Israels nuvarande gränser? Profetior som för övrigt hela tiden satte villkor i form av krav på rättfärdighet och rättvisa.” – Pekka Mellergård

Citatet är från en ruggigt viktig och bra text skriven av min f.d. rektor Pekka Mellergård som publiceras i tidningen Dagen idag. Klicka på länken och läs hela texten! http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162802

En annan mycket bra (och kanske provocerande) bloggtext om märkliga kristna beteenden i relation till denna konflikt är denna. Håller med skribenten fullt ut: http://www.farlig.se/wordpress/2009/01/29/avgudadyrkan-i-livets-ord/ 

Jesus sa: “Älska era fiender och be för dem som förföljer er!” Paulus sa: “Löna inte ont med ont… Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” Det känns som att man rationaliserar bort två ganska tunga kristna ideologer om man kan få in något rättfärdigt i våld och krig.

Idag är det torsdag och jag sitter på mitt älskade kontor och plitar på ett vigseltal. Bröllop är ju ofta något väldigt stort för de inblandade. Det innebär att två människor går in i en helt ny livsfas. Men frågan är om ändå inte brudparets mödrar genomgår den värsta förvandlingen – och detta helt ofrivilligt. Från att bara ha varit mödrar, blir de svärmödrar. Finns det något ord med sämre klang än  ”svärmor”?

Svärmorsrollen är så behäftad med negativa föreställningar och förväntningar, att det inte spelar någon som helst roll om kvinnan i fråga är väldigt trevlig. “Svärmor” är ändå – i sig självt – något negativt. Jag tycker synd om dessa stackars kvinnor som helt ofrivilligt placeras i denna roll. Därför jag har uppriktiga (nja) samvetskval över att på lördag bidra till att två kvinnor blir svärmödrar.

Även jag har en svärmor. Hon är en fantastisk människa, sprudlande av energi och livslust. Jag skulle inte vilja ha någon annan svärmor. Just nu är hon här och hälsar på oss ett par dagar. Nyss var de förbi här, och svärmor hade bakat semlor med motiveringen: ”Du ville ju ha det”. Vilken kvinna! 

Ofta ses svärmor som något nödvändigt ont – något man så att säga “fått på köpet”, men att livet egentligen vore enklare utan. Men när jag tänker på det vore åtminstone mitt liv inte enklare utan svärmor. Låt oss uppgradera svärmors betydelse i våra liv! Med en sådan uppgradering bidrar jag gärna till att två stycken kvinnor får denna hederstitel på lördag! Låt oss erkänna det vi alla egentligen vet men har så svårt att bekänna: Svärmor sätter guldkant på tillvaron och gör livet enklare!

P.s. Efter denna text har jag ett ointagligt försprång av svärmorspoäng gentemot övriga barns äkta hälfter…(hehe)

Som frikyrklig är jag en stor påskyndare av en tydlig skiljelinje mellan kyrka/religion och stat. Den frikyrkliga framväxten i vårt land var en stark bidragande orsak till att lagen om religionsfrihet slutligen blev ett faktum. Den Lutherska enhetskulturen var äntligen bruten och vägen låg öppen för ett mer pluralistiskt samhälle.

När nu denna utveckling verkligen gör sig gällande i det synliga samhället är det dock många som slår bakut. Att detta ses som ett problem av Svenska Kyrkan är en sak – deras identitet bygger ju på att “alla är med”. Men att det inom den frikyrklighet som just slagits för ett sådant samhälle blir sådana ramaskrin, tycker jag är konstigt. Det verkar ibland som att man såg religionsfrihet och pluralism som något positivt så länge det gällde en själv, men när detta innebär att det egna utrymmet minskar är det plötsligt inte så bra längre.

Med hänvisning till teologiskt tveksamma uttryck som “Sverige är ju ändå ett kristet land” eller “Sverige bygger på kristna principer” försöker man att återinföra kristendomens inflytande genom t.ex. lobbyarbete och lagstiftning. Problemet är dock att detta är en ganska märklig form av kristendom. “Kristendom” (egentligen ett dåligt ord)eller kristet liv verkar enligt den Bibel jag läser vara ett erbjudande om ett alternativ till etablerade samhällen och livsmönster – inte en del av det. Tvångslagstiftning ovanifrån kan knappast förenas med den underifrånkommande Jesus som de kristna kallas att följa i samhällets marginal.

När jag då läser i dagens Aftonbladet (vilket gör att det automatiskt ska tas med en nypa salt) att en riksdagskvinna för Kd (Else-Mari Lindgren) föreslår att Reinfeldt ska avsluta sina tal med orden “Gud välsigna Sverige” tar jag mig för pannan. Hur exkluderande skulle inte en sådan mening vara mot dem som faktiskt inte tror på Gud. Sedan är det också mycket tveksamt huruvida den Gud som tagit gestalt i personen Jesus är beredd att välsigna det rika och välmående Sveriges egenintressen (som ofta är på fattiga och svältande länders bekostnad).

Denna skiljelinje mellan olika kristna förhållningssätt till pluralismen i samhället blir också tydlig i Dagen idag. Alexander Bard (ultraliberal zoroastriker) och Roland Utbult (kristen), båda folkpartister, har helt olika syn på vilken riktning deras parti ska ta. Jag trodde inte att jag någonsin skulle skriva detta, men Alexander Bards syn på denna fråga känns mycket mer lättillgänglig för mig. Några citat av den skäggige BWO-medlemmen:

“ - Väldigt många av Kristna liberalerna har även kämpat för skiljande av kyrka och stat och därför ligger en sekularisering av lagstiftningen i deras intresse.”

Du är medveten om att du har gjort en del uttalanden som skrämmer en del kristna?

“- De sitter säkert och är lata och trötta och väldigt bekväma i sin roll. De föreställer sig att de utgör något slags grund för det moderna Sverige och att Sverige är ett kristet land. Men det stämmer inte! Svensk lag bygger på upplysningsarvet och inte på kristendomen. Idén om Sverige som ett kristet land är fullständigt förlegat.”

För mer läsning: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162678

SOm frikyrklig kommer jag alltid att anse att kyrkan ska vara totalt fri från staten – både i fråga om kontroll och myndighetsutövning. Därför är det också märkligt att kyrkor och samfund får förrätta vigslar som är juridiskt bindande. På lördag är det förmodligen sista gången jag håller i en juridiskt giltig vigsel – det var inte en dag för tidigt. Jag är stolt över att vara en del av ett samfund som i enlighet med denna syn kommer att avsäga sig vigselrätten under våren. Vigselgudstjänster kommer naturligtvis fortsätta hållas – men inte med statens inblandning.

Några funderingar efter helgen:

- Jag var på en förhållandevis välbesökt gudstjänst på förmiddagen idag (söndag). Som jag skrev igår predikade jag om falska profeter. ”På frukten känner man trädet” säger Jesus, och den frukt som han är ute efter är i första hand inte det spektakulära såsom mirakel och profetior. Istället verkar frukten handla om sann och självutgivande kärlek till Gud och sin nästa, vilket egentligen hela bergspredikan handlar om (Matt 5-7). Eller som Paulus en gång uttryckte det: “Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.” Det känns förmätet att predika om något som i så hög grad är riktat mot mig själv – jobbigt. Tack och lov firade vi även Herrens måltid, och blev därigenom påminda om den självutgivande kärlek som vi fått del av, och därför längtar att präglas mer av. “Vi älskar därför att han först älskade oss” (1 Joh 4:19).

 - Några ord om något mindre allvarligt. Melodifestivalen bjöd på ett extraordinärt svagt startfält. Och regelförändringen var helt vansinnig. De som var minst dåliga, enligt mig, var Caroline af Ugglas och Marie Serneholt. Att Alcazar gick till Globen var knappast oväntat – men i mina ögon är det ändå obegripligt. Tyvärr vann de på Marie Serenholts bekostnad eftersom de tävlade om samma röster, d.v.s. discopubliken. Caroline af Ugglas får min röst därför att hon sjöng en låt på svenska som dessutom var hyfsat lättillgänglig. Men jag fick nästan lite Macken-vibbar, ni vet TV-serien med Galenskaparna och After Shave som gick på 80-talet. Låten  påminde en hel del om när Per Fritsell sjöng Det är vattenpumpen Gerd. Det är verkligen låg nivå på detta, men jag gillar att göra listor, och här kommer min lista över gårdagens låtar – om jag fick bestämma.

MIN LISTA

1. (till Globen) Caroline Af Ugglas (skönt och udda framförande av en hyfsad låt) UTFALL: Andra chansen
2. (till Globen) Marie Serneholt (borde fått alla röster som gick till Alcazar – mycket bättre låt) UTFALL: 6:a
3. (Andra chansen) Scotts (lättnynnad låt på svenska – smörigt men svenska är ett underbart språk) UTFALL: Andra chansen
4. (Andra chansen) Shirley Clamp (en del tjänar på att vara kända – Shirley gör inte det) UTFALL: 8:a och sist
5. Nina Söderqvist (hyfsad energi, men alldeles för platt låt) UTFALL: 5:a
6. Emilia (kanske bästa låten, men hon kan verkligen inte sjunga) UTFALL: Globen
7. Alcazar (ett tight och genomarbetat framträdande lyckades tyvärr maskera kvällens svagaste låt) UTFALL: Globen
8. Vad hette han nu igen (en anonym kille från Jönköping som bara gick mig helt förbi – ett jasåbidrag) UTFALL: 7:a

Vad tycker du?

- 10:00 imorgon söndag är det nattvardsgudstjänst i Betania, Östra Ryd. Varmt välkomna! Jag ska predika utifrån en text i Matteusevangeliet (7:15-23) där Jesus varnar för falska profeter. Den falska profetens bekännelse är tom eftersom handling och ord inte går hand i hand. Om den enkla definitionen räcker så verkar det bo en falsk profet i oss allihop – eller åtminstone potentialen att bli en. Om man inte får hjälp av raka, ärliga och kärleksfulla syskon finns det risk för att det kan dra iväg åt tokfel håll för vem som helst. T.o.m. Petrus som var så grymt tight med Jesus verkar ha den där potentialen. När den vid ett tillfälle glimmar till (Matt 16:21-23; Mark 8:31-33)  säger Jesus “gå bakom mig Satan” till en förmodligen ganska snopen Petrus.

- När jag var yngre, alltså innan jag fyllde 30, så var jag oerhört idrottsintresserad. Jag var en tittare av allt som gick att titta på och jag var en hyperengagerad sådan. Under ett alpint mästerskap är jag van vid att bry mig, men det bekommer mig inte överhuvudtaget att Anja är ur slag, och resten av landslaget likaså. Visst, det är kul om det går bra, men gör det inte det så är det skitsamma känns det som. Det kanske är den apatiska inställningen som kännetecknar en vuxen.

- Ikväll är det då dags för det stora spektaklet att dra igång. Ett spektakel som väldigt många svenskar följer av vilka jag är en (och jag har slutat skämmas för det). Jag syftar naturligtvis på Melodifestivalen. Det är löjligt, larvigt, oftast smaklöst, men jag och min familj tycker att det är roligt. Vi får väl se om några klassiska nummer kommer ut av årets månadslånga cirkus. Jag har dock inga som helst förväntningar att någon låt någonsin kommer att stå i paritet med mina favoritschlagers genom tiderna: Uffe Persson från 1988 med “Nästa weekend” (se följande helt fantastiska klipp – vilken entertainer: http://www.youtube.com/watch?v=7xydebyDzTQ)och Sofia Källgren från 1990 med “Handen på hjärtat” (den frillan går inte av för hackor:  http://www.youtube.com/watch?v=8lcaOywDSjg).  

Trevlig helg!