Jag har större predikoångest än vanligt. Problemet är att jag inte kan hitta den minsta inspiration och kreativitet – dessutom är jag fruktansvärt trött. Idag är det dessutom nyårsafton och jag skulle helst vilja vara färdig med grovskissen på söndagens predikan innan lunch – men det känns rätt kört. Jag ska predika om “att inte döma” utifrån Jesu ord i Matteus 7:1-6. Återkommer senare med var detta landade.

Som sagt, i dag är det nyårsafton. Som vanligt är det dags att göra någon typ av bokslut över året som gått och formulera några förväntningar inför det kommande.  2008 kommer i mitt liv alltid präglas av den ångest och panik Sara och jag fick när graviditetstestet visade sig vara positivt. Det var en varm junidag och jag gick på Linden-gallerian i Norrköping med händerna över huvudet och upprepade “det här är inte sant, det här är inte sant” – men det var sant. Nu är det snart dags och sakta har insikten landat om att vårt hem snart kommer att vara ett ännu värre inferno av barnskrik, söt bröstmjölksdoft och roliga leksaker med knappar som spelar melodin “Old Mc Donald had a farm” varje gång man trycker.

2009, vem orkar tänka på 2009? Jag brukar inte ge nyårslöften, men om jag klarar mig levande fram till nästa nyårsafton så är min förhoppning att jag blivit en mindre splittrad människa som är mer närvarande i nuet. Dessutom hoppas jag att jag väger mindre om ett år än vad jag gör nu. Märk väl att detta är inga löften – endast förhoppningar.

Gott nytt år allihopa!!!

Min gode vän Calle Friman har förärat världen – och mej – med ett fantastiskt klipp på YouTube. Varsågoda!http://www.youtube.com/watch?v=WNRnLImylCw

Jag önskar er alla en mycket god jul! När det gäller den förut utlysta julsångstävlingen blev det inte det röstdeltagande jag förväntade mig. Tack till er tre (!) som deltog; Gutte, Linda och Klara. Jag hoppas er jul blir lite bättre än alla andras. Det blev inte så mycket att sammanställa. Vad dessa tre tyckte kan ni se i kommentarerna under “Låt oss kora bästa julsången”.

Hade lovat mig själv att inte tacka ja till några tomteuppdrag i år. Nu på julaftonsmorgonen konstaterar jag att jag ska gästa tre hem i gestalt av den röde tjocka gubben, som min gode kollega Joachim Elsander kallar “konsumismen inkarnerad i mänsklig gestalt”. Detta är sannerligen det sista året jag sjunker så lågt – aldrig mera tomte!!!

Det kan vara så att rubriken till denna post av många kan upplevas som stötande. Men den uttrycker verkligen vad jag känner inför de otaliga andakter/predikningar man ska hålla under jul. Utmaningen består i att säga någonting nytt om något som alla har hört – och dessutom göra det ungefär arton gånger per år. Detta skapar kramp, och frågan är nu vilken vinkling jag ska ta på julevangeliet på julottan i år. Jag sliter mitt hår!

En dimension som jag just nu fascineras över i Lukas skildring av Jesus födelse, är den underförstådda kritik och relativiseringen av samhällets politiska makthavare. Berättelsen börjar med att en pompös och självupphöjd kejsar Augustus bestämmer att hela världen ska skattskrivas. På detta sätt demonstreras hans oerhörda makt – genom ett dekret får han hela världen (d.v.s. romarriket) att röra på sig. Men helt plötsligt skiftar berättelsen till att beskriva en annan sorts kung. En kung som ligger i en judisk tonårsflickas mage. Det barnet som sedan föds i ett skitigt stall är den sanne Herren och härskaren över världen - men han är det på ett väldigt annorlunda sätt. Den store kejsaren Augustus som genom påtvingande maktutövning verkar vara världens herre, reduceras i den här berättelsen till en liten bricka i ett mycket större spel. Den skattskrivning i vilken Augustus vill visa sin makt, spelar den sanne makthavaren i händerna så att ett ungt judiskt par förflyttar sig till Betlehem långt bort från kändisminglet och maktens korridorer. När Gud gör något stort gör han det i marginalen, nästan omärkbart för dem som stirrar sig blinda på det stora, mäktiga och trendiga. Dessutom gör han det underifrån genom kärlek.

Någonstans där kommer min betraktelse på julottan att landa, tror jag. Detta trots att jag sa något liknande förra året men jag tror att budskapet är viktigt och angeläget. Vi är alldeles för fokuserade på det som sker i mitten. Vad säger Sahlin, Reinfeldt och Barack Obama? Vad säger proffstyckarna i TV-sofforna? Vad tycker Alexander Bard, Carolina Gynning, idol-Kevin och Zlatan? I Guds berättelse om världen är det lika intressant vad en arbetslös trebarnsmamma i en lägenhet i Landskrona tycker. I Guds berättelse kanske det är Östra Ryd – snarare än Stockholm – som är huvudstad. I Guds rike heter nämligen inte makthavarna Reinfeldt, Obama, Bush, Stenbeck eller Anders Borg. Inte ens Anders Wejryd eller Benediktus XVI. Där är det Jesus – han som kom underifrån – som är och förblir kung, och endast han. Livet i det riket börjar nu och här. Revolutionen har redan börjat och den är omöjlig att stoppa. Det känns dock som att vårt julfirande med frosseri och stress står ganska långt ifrån det budskapet…

Nu är det fredag förmiddag och mitt äventyr i huvudstaden är över. En så’n här dag är jag benägen att instämma i varenda stavelse i Mauro Scoccos gamla 80-talsdänga där han deklarerar hur glad han är att allt är över och vill bli lämnad i fred. Ungefär så känns det.

Tack för allt stöd och alla härliga tillrop på bloggen! Jag kände verkligen ert stöd där jag stod vid min pult nr 4, men om ert stöd bar mig någon vart återstår att se. Programmet kommer förmodligen att sändas 19 januari (samma dag som nummer 5 i vår barnaskara är beräknad). Ni som i er nyfikenhet inte kan vänta så länge kan höra av sig så ska jag berätta hur det gick – men då måste jag döda er se’n.

Jag måste också göra en bekännelse. Jag uttryckte i min förra post att jag alltid haft svårt för programledaren Rickard Olsson. Nu när jag har träffat honom måste jag säga att han var trevlig, lättsam och – ja, faktiskt – rolig. Han är ett socialt geni, och hans avspända närvaro gjorde att nervositeten och spänningen hos oss tävlande blev hanterbar. Nedan syns Ricke – som jag numera kallar honom – och jag på en bild tagen med min telefon. Dessutom bad jag en studiovärdinna ta en bild på mig i min älskade pult nr 4. Konstaterar att det är skönt att vara hemma! Idag ska jag förbereda en julotta – tala om tvära kast! Jag kan ju åtminstone få tro att jag har ett spännande liv…

Idag är det tisdag och vädret kan bara beskrivas i en färg; grått! Samtidigt är mitt humör inte lika grått som det var i mitt förra inlägg som skrevs i söndags. För att dämpa er bloggläsares eventuella väderrelaterade deppighet vill jag nu komma med ett exklusivt avslöjande här på “Anton slår an ton”. Egentligen vet jag inte på vilket sätt detta överhuvudtaget kan ha någon inverkan på ert humör, men ett smaskigt avslöjande är ju alltid ett smaskigt avslöjande.

Här kommer det: Imorgon kväll åker Anton Fagerstedt – undertecknad alltså – till vår kungliga huvudstad. Resa och hotell är bekostat av SVT, och det känns bra att få lite återbäring på alla licenspengar som jag troget och lydigt betalat in genom åren. På torsdag morgon kl 7:30 ska jag befinna mig på TV-huset för inspelning av programmet “Vem vet mest?”. Jag ska alltså vara en av de tävlande och programmet kommer att sändas någon gång under våren. (Naturligtvis är det bara ni som följer bloggen som får veta när). Risken för att jag gör bort mig totalt är överhängande, men det bjuder jag gärna på. Jag får ju trots allt ett dygn i världens vackraste stad alldeles gratis.

Hur det går har jag skrivit på ett papper om att inte avslöja förrän programmet sänts. Men om ni håller ögonen öppna ska jag försöka få till ett foto med mig och programledaren Rickard Olsson (som jag f.ö. alltid haft väldigt svårt för). Bilden kommer jag i så fall naturligtvis att lägga ut på denna blogg. Om du tror på Gud; be gärna en bön att jag inte ska göra bort mig helt. Skriv gärna en hejarramsa eller något uppeppande i en kommentar. Nästa gång jag skriver på bloggen är detta lilla äventyr över…

När jag sätter mig ner den här söndagsmiddagen inser jag att vi – jag och min fantastiska äkta hälft Sara - inte är riktigt kloka. I fredags kväll kom vi på den idiotiska idén att väcka våra barn, samt en av vår sexåriga dotter Elsas kompisar som sov över, tidigt på lördagen (typ 6:30) och ge oss ut för att lussa. Vi besökte fem olika hem med fem barn mellan 6:50 och 8:00. Idag betalar vi priset för denna idioti. Vi är helt slut och Sara gick dessutom upp klockan 5 i morse för att Maja (en av våra tvillingar på ett och ett halvt) var vaken. Det som vi trodde var en investering för att få sova gott natten till söndagen, visade sig inte vara det.

Klockan 9 idag var vi hela familjen i kyrkan där både Sara, jag och de stora barnen var engagerade i barngruppernas julavslutningsgudstjänst som började 10. Tvillingarna såg trötta ut innan, och vi trodde att de möjligen skulle somna, men det gjorde de naturligtvis inte. Elisabet, som är barnens extrafarmor, ombesörjde barnomsorgen under gudstjänsttiden. Efter kyrkfikat hade jag ett sammanträde och nu har vi just kommit hem. Alldeles nyss somnade de små och Sara har också gått och lagt sig. Hon är fantastisk, och utan henne skulle det inte gå. Hon är det enda som gör att jag när ett hopp – om än litet en sådan här dag – om att vi kommer klara ut ett barn till. Jag uppmanar henne då och då att knipa igen, så att hon åtminstone går tiden ut. Tiden är satt till den 19 januari – det är ruskigt snart. Gode Gud hjälp! Ni som, förmodligen med all rätt, stånkar och stönar över ett barn kan ju bara tänka er…

Igår hade jag den stora förmånen att träffa två vänner som ska gifta sig med varandra. Vi samtalade en hel del om äktenskapets innebörd, förväntningar inför livet som gifta, och förhållandet mellan äktenskap och församling.

Som kristna är vi församling även på våra arbeten, på gymmet och t.o.m. i våra egna hem. Det är en församlingsangelägenhet hur vi uppfostrar våra barn, det är en församlingsangelägenhet hur vi sköter vårt jobb och det är en församlingsangelägenhet hur vi lever ihop som äkta makar. Församlingen är nämligen Kristi kropp, och om en lem lider, lider alla.  Det finns ingenting som vi kan reducera till “privata” problem. Tyvärr är vi som kristna alltför präglade av en individualiserad kultur och vi gör en uppdelning av livet där vissa saker hör till det kristna livet (typ det som händer i en bestämd byggnad mellan vissa klockslag),  det privata livet (typ familjeangelägenheter, barnuppfostran, konsumtion), det offentliga livet, arbetslivet o.s.v. Istället för att låta det kristna livet vara den gemensamma nämnaren och sammanhållande kittet för hela livet, tenderar vi att göra det till en sektor bland många.

Våra äktenskap är ett typiskt exempel på detta; Ingen ska lägga sig i, utan det är “privat”. Här utmanas den kristna församlingen att vara annorlunda.  Hela församlingsidén bygger på att vi inte klarar av livet på egen hand – inte ens våra äktenskap. En stor poäng med vigselgudstjänsten är att vi vigs i den kristna gemenskapen. Genom att göra det där visar jag att mitt/vårt liv hänger ihop. Jag lever inte för mig själv, utan hur jag lever påverkar också den kristna gemenskap jag tillhör. I livsnära gemenskap med andra utmanas vi att leva så pass öppet så att vi kan få hjälp när problem uppstår i vårt äktenskap (inte om de uppstår).  Som en effekt av privatiseringen och att vi inte lever så nära varandra som vi borde har äktenskapet – inte minst inom frikyrkan – också kommit att idealiseras. Problem i äktenskapet har i det allmänna medvetandet kommit att betraktas som onaturligt, samtidigt som alla (tro jag) har erfarenhet av problem. Detta blir i sin tur en grogrund för skam och skuld. Eftersom alla andra verkar vara så lyckliga så kan man ju inte visa att man har problem, för då är det ju något fel på oss. När då väl konflikten blir synlig utåt ställs alla inför fullbordat faktum – problemen har växt till ett så stort berg att skilsmässa är enda vägen. Något som från början kanske varit helt onödigt om församlingen fungerade som den skulle. En kristen gemenskap som byggt upp en kultur som gör det svårt att blotta sina problem och bekymmer i äktenskapet har misslyckats kapitalt och behöver omvändas; från privatisering och idealisering av äktenskapet till sårbarhet, ärlighet och sann gemenskap (inte en trevlig gemenskap där alla måste verka glada)! När skilsmässan sker är det nödvändigtvis inte i första hand det enskilda parets misslyckande (vilka ofta dock ensidigt lastas för den) – det kan i lika hög grad vara församlingens misslyckande! Vad tycker och tänker du kring detta?

Är fortfarande alldeles stinn i magen efter att ha kommit hem från en pastorsträff i Linköping. Vi fick mycket god mat och blev väl omhändertagna av värdförsamlingen för dagen som var Ryttargårdskyrkan. En “pastorsträff” är ett månatligt inslag i våra kalendrar och innebär att församlingsanställda i EFK:s församlingar i Östergötland möts, fikar och ber tillsammans. På decemberträffen utvidgas denna lista av göromål med MAT, och som vi åt! Jag hade utan bil kunnat rulla hem längs gamla E4:an ända hem, men jag tog dock bilen ändå.

Att få träffa andra i liknande situation då och då är enormt värdefullt. Det som jag slås av en så’n här dag är att det är en förmån att få ha det arbete jag har. Tänk att få jobba avlönat med Guds bästa uppfinning – den kristna församlingen. ”Pastorskåren” är ett riktigt skönt gäng av olika personligheter, och påminner mycket om en lokal församlingsgemenskap.   D.v.s det spretar åldersmässigt, åsiktsmässigt, framtoningsmässigt, personlighetsmässigt, och storleksmässigt – ändå har vi det viktigaste för vår identitet gemensamt. Jesus – och efterföljelsen av honom – relativiserar alla andra eventuella motsättningar och konfliktpunkter. Dessa finns naturligtvis och vi ska inte låtsas som att de inte gör det. Men i det gudsfolk som Gud genom Anden formar tränas vi att se bortom dessa motsättningar och förbereda oss för Guds kommande fantastiska rike fyllt av kärlek, rättvisa, och massor av skratt. Den senaste av dessa ingredienser präglade i alla fall samvaron vid det bord jag satt och svullade min Janssons frestelse idag. Om Guds rike är något åt det hållet – Janssons och glädje - vill jag inte missa det.

Sedan en vecka tillbaka spelas det endast julmusik i vårt hem och än har vi inte tröttnat. Varje år ställer jag frågan till mig själv; vilken av alla dessa sånger är egentligen bäst? Jag kommer alltid fram till att det beror på vad jag är ute efter. Men låt oss helt enkelt ha en omröstning här på “Anton slår an ton”. Jag skulle vilja att ni som har en åsikt listar era favoriter i en kommentar. Jag förväntar mig  att ni som brukar skriva gör det, men det vore också väldigt spännande att se vad ni övriga som läser bloggen tycker i ämnet.  OBS! Vi lämnar nu Adventssångerna därhän och riktar in oss på julen!

Lista låtarna enligt följande kategorier och motivera gärna era val:

1. Bästa sång alla kategorier (Vilken sång är den bästa allt som allt?)
2. Bästa text (Vilken sång har den bästa texten?)
3. Bästa melodi (Vilken av alla melodier är vackrast?)
4. Bästa nostalgitrippslåt (Vilken låt väcker mest ljuva julminnen till liv?)
5. Roligast? (Vilken sång är roligast?)
6. Favorit som ej fick plats (Vilken av dina favoriter fick inte plats på denna lista, men borde vara med?)

Nedan kommer mina röster:

1. “O Helga natt “(Fantastisk melodi och fantastisk text; “uti din slav du ser en älskad broder, och se din ovän ska bli dig så kär” – bättre kan frälsningsbudskapet och gudsrikeslivet inte uttryckas)
2. “Dagen är kommen” (O helga natt står stark i konkurrens, men för att bredda listan väljer jag denna mycket fina text. Särskilt vers 3 “Ordet blev kött och tog sin boning bland oss… så Gud sig härlig för all världen visar”; tyvärr tror jag att Carola hoppar över just den versen i sin första inspelning från Betlehem och i den versionen håller den inte måttet - dåligt men typiskt)
3. “Lyss till änglasångens ord” (Också en fantastisk text, men står sig inte riktigt mot konkurrensen i den kategorin. Melodin är dock fantastisk och i mina öron oslagbar i julfeeling. Sången kan vara mer bekant under sin engelska titel; “Hark, the herald angels sing”)
4. “Gläns över sjö och strand” (Ingen absolut favorit varken textmässigt eller melodiöst. Men det är den sång – tillsammans med “Stilla natt” – som följt mig genom hela livets jular och som lätt kan sjungas av alla på julafton innan tomten kommer (de absolut bästa är något mer svårsjungna). Ingen sång för mina julminnen längre bak i tiden än Gläns över sjö och strand – det får räcka som motivering.)
5. “Rudolf med röda mulen” (En bra julsång är inte rolig, men roligast är nog denna. Vilken sjuk idé! Textförfattaren var förmodligen hög på något. Jag tycker inte att sången är bra – men den är rolig!)
6. “Jul jul strålande jul” (När jag kommit hit i mitt listande ser jag till min förfäran att Gustaf Nordqvists klassiker saknas – den är fantastisk och förtjänar att nämnas på alla tänkbara listor över bra julsånger)

VARSÅGODA OCH TYCK TILL FRAM TILL 24/12 7:00!! (På julaftonsmorgon sammanställs resultatet och vinnare koras i resp. kategori). Om ni har nya kategorier så är de också välkomna i era kommentarer!